English translation below
Hon såg bort mot det blå skåpet...
Där fanns det, så nära och så oerhört långt borta.
Hon hade många gånger tänkt att gå fram till det blå skåpet, vrida om nyckeln och ta fram det som fanns därinne.
Hittills hade hon inte gjort det.
Av feghet?
Av hopp?
Av rädsla?
Av kärlek?
Hon ville tro att det berodde på kärlek, till sig själv, till barnen, till de vänner hon inte visste om.
Ikväll ville hon öppna skåpet.
Det skulle ju vara så lätt, bara att vrida om nyckeln.
Ingen skulle klandra henne, trodde hon.
Ingen skulle heller gråta över henne, trodde hon.
Så lätt...
Vrida om nyckeln...
Men hon kunde inte.
Hon hängde tillbaka nyckeln på sin krok och tänkte som så många gånger förr. Det får vara allt för i kväll vi får se om det är annorlunda i morgon.
Ingen visste och det var bra så.
Hon höll båda sina händer runt tekoppen och visste att där ute fanns en vän som kämpade varje dag för att överleva. Hade hon ännu inte sett det som var det viktigaste i livet.
___________________________________________
She looked at the blue cabinet ...
There it was, so close and so very far away.
She had often thought about going to blue cabin, to turn the key and take out what was in there.
So far, she had not done it.
Cowardice?
Of hope?
Out of fear?
Out of love?
She wanted to believe it was due to love, to herself, to the children, the friends she did not know about.
Tonight, she wanted to open the cabin.
It would be so easy, just turn the key.
No one would blame her, she thought.
No one would crying over her, she thought.
So easy ...
Turn the key ...
But she couldn´t.
She hung the key back on its hook and thought like so many times before. It will be all for tonight, we'll see if it is different in the morning.
No one knew and it was so good.
She held both her hands around the teacup and knew that there was a friend who was struggling every day to survive. Maybe she had not yet seen what was the most important thing in life.
Hon såg bort mot det blå skåpet...
Där fanns det, så nära och så oerhört långt borta.
Hon hade många gånger tänkt att gå fram till det blå skåpet, vrida om nyckeln och ta fram det som fanns därinne.
Hittills hade hon inte gjort det.
Av feghet?
Av hopp?
Av rädsla?
Av kärlek?
Hon ville tro att det berodde på kärlek, till sig själv, till barnen, till de vänner hon inte visste om.
Ikväll ville hon öppna skåpet.
Det skulle ju vara så lätt, bara att vrida om nyckeln.
Ingen skulle klandra henne, trodde hon.
Ingen skulle heller gråta över henne, trodde hon.
Så lätt...
Vrida om nyckeln...
Men hon kunde inte.
Hon hängde tillbaka nyckeln på sin krok och tänkte som så många gånger förr. Det får vara allt för i kväll vi får se om det är annorlunda i morgon.
Ingen visste och det var bra så.
Hon höll båda sina händer runt tekoppen och visste att där ute fanns en vän som kämpade varje dag för att överleva. Hade hon ännu inte sett det som var det viktigaste i livet.
Jag ska fråga min vän, hon vet.
She looked at the blue cabinet ...
There it was, so close and so very far away.
She had often thought about going to blue cabin, to turn the key and take out what was in there.
So far, she had not done it.
Cowardice?
Of hope?
Out of fear?
Out of love?
She wanted to believe it was due to love, to herself, to the children, the friends she did not know about.
Tonight, she wanted to open the cabin.
It would be so easy, just turn the key.
No one would blame her, she thought.
No one would crying over her, she thought.
So easy ...
Turn the key ...
But she couldn´t.
She hung the key back on its hook and thought like so many times before. It will be all for tonight, we'll see if it is different in the morning.
No one knew and it was so good.
She held both her hands around the teacup and knew that there was a friend who was struggling every day to survive. Maybe she had not yet seen what was the most important thing in life.
I'll ask my friend, she knows.
