TACK

Blogga! Jag? Kan jag ju inte! Vad ska jag skriva ?

Nej jag hade ingen aning vad jag skulle skriva om.

Det kändes mest fånigt. Vem skulle vilja läsa vad jag har skrivit. Verkar det inte lite pretentiöst i alla fall? Nja, men vadå.... Jag kan ju börja och skriva något och så får vi se om det blir någon som helst respons. Så där gick tankarna i början...Tveksamt!

MEN vilken tur att jag kom igång! Mina inlägg läses i alla världsdelar förutom Afrika. Tusentals och åter tusentals människor som läser och ger mig feed back och det verkar som om jag har något att berätta som berör många människor. Det känns natuligtvis underbart och jag vill bara skriva mer. Funderar på nästa inlägg när jag sitter på bussen. Vad hände Samuel, kan tänka på  när jag står i duschen och är livet en slump, när jag tar en promenad. Tankar som virvlar och ord som ger andra ord och till sist är ett nytt inlägg som förhoppningsvis kan bära med sig något till en människa som lättar på livet lite. Eller som ger ett gott skratt och inte minst att vi alla är människor och längtar i stora delar efter samma saker.

Trygghet

Kärlek

Stillhet

Äventyr

Vänskap

Mina läsare har gett mig en bättre självkänsla och mod att kämpa med mig själv och omgivningen att min högsta dröm ska slå in. Att "åka hem" till Indien och stanna för resten av mitt liv. bli vegetarian, fotografera, filma och skriva sen ska jag tvätta elefanter och se solen sjunka i Arabian Sea innan jag går hem till mitt lilla krypin och somnar sött bland palmblad och kungskobror.....OK OK jag struntar i kobrorna.

TACK mina underbara läsare över världen! 

 

Hemma...

Var är HEMMA?

Ibland kan jag fundera över var är "mitt HEMMA". Är det platsen jag är född på eller där jag bor nu eller kanske en helt annan plats som utstrålar "HEMMA" för mig.

Jag har flyttat och bott i små och stora städer, vid havet, i skogen och på slätten. Alla platser har haft sin tjusning och jag har fina minnen från samtliga.

Men.....HEMMA..... Det är något annat, något speciellt som inte går att skapa, utan som bara finns där. Vad är det då som påverkar och som kan bli "HEMMA"?

Jag har gråtit i de flottaste lägenheter och skrattat i den minsta lilla, där diskbänken var bakom soffan ;-) Det är alltså inte standarden som avgör, inte heller platsen...

"HEMMA" måste nog kunna ge mig känslan av trygghet. En plats där jag kan lägga av alla masker och bara vara jag. Där jag kan vara förkyld, sjunga i badrummet, sitta med fötterna på bordet och dricka te... Där hjärtat slår i en behaglig takt, stressen försvinner och hoppet tar ..... ett HOPP...... "Det är inte förlorat, jag klarar det den här gången också" kan jag höra inom mig när jag är "HEMMA"

"HEMMA" finns ju för mig och jag vet exakt var det är:

Opposite Sona Hospital

Near Vakola Bridge

Santa Crus East

Mumbai

Precis där finns St Bridget´s Convent i Mumbai och jag har mitt rum på femte våningen. Det är inte stort men där finns allt jag behöver. Jag kan krypa ihop på sängen och lyssna till staden som aldrig sover, där bilarna tutar och hundarna skäller. Det är varmt och det luktar Indien. Det är "HEMMA"

Jag kan gå upp till takterassen och se ut över staden med 20 miljoner invånare, så stor och ändå så vänlig. Tvärs över gatan ligger Sona Hospital och bredvid i en minimal lokal finns skräddaren som kan sy en Salvar Kameez till mig på några timmar. Längre ner på gatan kan man köpa färsk frukt av alla sorter. Flygplanen startar och landar oavbrutet från flygplatsen strax intill. Det brakar i luften, men det är också "HEMMA"

På kvällen kan man stå på taket och se ut över Western Express Highway där bilarnas ljus slingrar sig utan uppehåll. Det är aldrig tyst! I Mumbai är tystnaden en lyx och jag som älskar tystnaden, hur går det ihop? Egentligen borde det inte alls fungera för mig att vistas i Mumbai, men det har blivit "MITT HEMMA"

Utanför mitt rum på St Bridget´s Convent finns en tavla med en text

Home is not where you live, but where they understand you.

Ja, så är det för mig...

Hemma är inte där jag bor, utan där de förstår mig.

Welcome Ireland

Welcome to my blog Ireland!

I morgon

Jag gör det i morgon...

...tänkte hon. Det blir bra! I morgon blir bra! Lite mycket i dag! I morgon blir bra, tänkte hon och lade tillbaka telefonen på bordet.

Idag var det lite jäktigt och mycket hon skulle hinna med.

Jobbet tog ju sin tid och ville man vara med och ha en chans att avancera och kunna förhandla sig till en högre lön och fler förmåner så var man tvungen att vara flexibel. Jobba över några timmar varje kväll och kanske en av veckoslutets två dagar. Ja, men lite måste man ju satsa för att få det bra så småningom, försvarade hon sig, när tankarna kom att barnen tyckte det var tråkigt. Det blir så bra sen!

Man bör hålla kroppen i trim, det visste hon och köpte ett nytt årskort på det bästa gymmet i stan. Måste hinna förbi och köpa nya häftiga kläder att träna i, det gick ju inte att komma i förra säsongens trend. Sexhundra kr för en liten topp! Kanske lite mycket men den var snygg och hade rätt märke på bröstet.

Färga håret! Hennes hår som från början varit ganska beige och tråkigt hade nu haft alla färger på kartan, från ljusaste blont till svart. Den här gången fick det bli något i mahogny....Ja, det blir bra!

En snabb visit till affären för handla lite middagsmat innan hon skulle iväg på möte med socialnämnden där hon blivit invald till suppleant vid förra valet. Det är viktigt att visa att man bryr sig, sa hon och slängde kappan på en stol och middagsmaten i micron. Ungar, det är mat om tio minuter!

Jag undrar hur Marie har det? tänkte hon när hon backade ut på gatan. Hon hade ju fått höra att hon hade bröstcancer, stackarn. Jag kanske skulle åka till henne? Nej, är lite tight just nu, jag ringer sen!

Dag efter dag, vecka efter vecka.....jag gör det i morgon, det blir bra! 

Ibland kunde hon känna att det tryckte över bröstet. Hon hade nog dålig kondition trots allt. Det var bara att lägga in fler pass på gymmet. Härligt att ta i ordentligt. Jobba över i kväll? Nej då, det är inga problem. Jag ringer grannen som kan titta till ungarna vid sängdags.Hon hade lagt märke till den uppskattande blicken från chefen och kände att hon blev varm inombords. Den nya tjänsten var nog inom räckhåll.

Visst ja! Hon hade ju lovat mamma att ringa och prata. Hon kände sig ensam efter pappans död.
Ja hej mamma det är jag. Lite mycket i kväll men jag ringer en annan kväll. Hennes mamma hann inte säga något utan la tyst på luren.

Det stack till i bröstet igen och hon blev lite anfådd. Grannen lovade att se till ungarna en stund och de kunde vara ensamma någon timme, det gick bra!

Sirenen från ambulansen tjöt i mörkret på sin väg till en ny patient. En arbetskamrat hade ringt och berättat att en kvinna fallit handlöst till golvet och var medvetslös.

Man gjorde allt vad man kunde på sjukhuset men det gick inte att rädda kvinnan, hennes hjärta hade stannat och alla återupplivningsförsök hade varit förgäves.

Jag ska göra det i morgon! Det blir bra!

Men i morgon kom inte...

Ensamhet

Tystnaden var tryckande och hon såg sig omkring...

...det fanns ingen där och det var många dagar sedan det kändes naturligt att lyfta telefonen och ringa. Hur hade det blivit så här?

En gång hade hon varit en bland många vänner. Idag var det tyst...

Det kändes kallt och hon drog jackan tätare omkring sig där hon gick utefter älven. Det hade snöat några dagar och varit alldeles vitt i början av november. Hon var inte van vid de långa vintrarna men snön var vacker och lyste upp. Det kändes som att gå i potatismjöl när det knarrade under hennes kängor. Det var inte hennes hem, inte hennes älv, inte hennes land... Hon försökte se det fina som faktiskt fanns där men kärleken som hon en gång känt var död. Det var tomt och kallt.

Ibland kunde hon känna hur ensamheten tog ett stryptag runt hennes hals och hennes liv. Hur kom det sig? Hade hon agerat fel vid något tillfälle? Var hon ansvarig? Hade hon inte räckt till?
Verkligheten var att de som en gång funnits där och varit hennes vänner inte längre fanns kvar. De hade sagt när hon flyttade att avståndet spelar ingen roll. Men det gjorde ju det....spelade roll.

Här hade hon försökt skaffa nya bekantskaper men det låg i de flesta fall inget allvar bakom orden: "Så jättekul, fina du! Vi måste ses och fika eller nåt" Hon hade slutat tro på det nu och sörjde inte längre. Men ensamheten var inte hennes vän, hon ville något annat...

Hon stannade och såg ut över älven vars vatten var alldeles svart liksom himlen där endast stjärnorna glimmade lite svagt. Hon hörde tåget komma, köra förbi och försvinna. Tåget; som redan från barndomen betydde frihet för henne. Hon hade åkt till Norrland med sin familj och det var sommar och hon var lycklig.

Men det var då. Hon närmade sig det hus där hon bodde, som inte var hennes hem....utan bara ett hus där hon bodde. Hon öppnade dörren och stängde den tyst efter sig. Gick in i köket och satte på te-vatten och vände tillbaka för att slå på sin dator. Hon läste sina mejl och värmen kom tillbaka. Där fanns flera - på bättre eller sämre engelska. De fanns där i all sin enkelhet, ibland bara några ord, men de bevisade för henne att hon hade människor som fanns kvar och som brydde sig om att hon fanns. Hon fick ny kraft och teet smakade bättre än någonsin. De fanns ju där hennes familj och hennes vänner, långt långt borta rent fysiskt men alldeles nära i hennes själ.

De fanns ju där och var nära... 

Sinnesro

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Give me the serenity to accept the things I can not change
courage to change the things I can
and wisdom to know the difference.

TRANSLATION

THANK´S FOR VISITING MY BLOG!
You find a translation gadget to the right!
                                               

Vem bestämmer i ditt liv

Hon hade läst det i en bok en gång...

Vem är det som bestämmer i ditt liv?

Visst hade hon velat göra det många gånger - skrika åt dem - 

FÖRSVINN! LÅT MIG VARA I FRED! JAG VILL INTE!

Men det hade hon ju aldrig gjort. Det hade varit förödande att säga så. Gå emot kompisgänget och det som ansågs vara det enda rätta.  Så hon gjorde som de. Hon tog på sitt söta ansikte och dansade som dem, rökte som dem och kysste killar som hon inte ville kyssa. Men det var väl OK, hon fick ju vara med i gänget och hon "var" någon. Det var säkert många som avundades henne av dem som stod bredvid och inte hörde till oss. Men varje kväll när hon kom hem och tvättat av sig sminket så fanns en annan flicka därunder. En flicka som alltför ofta somnade med tårar i ögonvrån.

Hon blev äldre och hon fortsatte tyvärr att bära sitt clownansikte när det kändes nödvändigt. Hon gick de vägar människorna förväntade sig att hon skulle gå. Visst skulle hon väl gifta sig och skaffa familj som alla andra, en biologisk klocka hade hon väl i alla fall?! Hon lyssnade men den hördes inte, inte alls. Hon förbannade att hon inte kunde känna och längta som andra. 

Men det fanns ju inte där DET FANNS INTE DÄR.......JÄVLAR!!!!

Åren gick och folk både beklagade hennes val och hånade henne när hon inte hörde. Det var ju det riktiga livet hon valt bort. Hon var nog ingen riktig kvinna! "Nä, nåt fel måste de ju va!"

Har hon ingen skam i kroppen människan? Hon studerar på universitetet som om hon skulle vara bättre på nåt sätt. "Såna som hon bör sättas på plats" "Dessutom tyckte min man att hon var intressant OCH snygg!! Nej, hon är inte välkommen mer"

Nej hon var inte välkommen och det var skönt för de talade ju inte samma språk som hon. Men det fanns alternativ därute, utanför den lilla värld där de levde. Den lilla ankdamm som var Sverige och där alla visste bäst och livet levdes på det enda sätt ett liv kunde levas. "Man ska ha villa, några barn, ett par bilar och diskutera placeringen av buxbomshäckarna" Om det nu var buxbom som gällde, vad visste hon.

Vad var det det hade stått i den där boken "Vem bestämmer i ditt liv"? Jo, det var något om en teater och regissör tillika pjäsförfattare och skådespelare och en pjäs och....

"Det var audition med regissören/pjäsförfattaren i salongen och en efter en kom skådespelarna in på scenen och gjorde det som avtalats att de skulle göra. Regissören funderade och sa att vänta till vänster. Andra fick vänta till höger och spänningen steg. Var det bra att vara till vänster eller höger. Kunde man ändra något för att komma i rätt grupp?

Regissören hade funderat färdigt och plockade fram den ena efter den andra ur grupperna. Det var ingen ordning och nervositeten bokstavligen rann nedför väggarna. Hade gruppindelningen ingen mening?

Regissören harklade sig och sa:

"A, du ska vara en bybo och har inga repliker. Du håller dig i utkanten och rör dig inte."

"B, du har den ledande rollen och kommer att bära upp hela föreställningen"

"C, du ska få en liten biroll men blir det inte bättre än hittills, så räkna inte med nästa säsong"

"D, dig är jag nyfiken på. Jag vill ge dig chansen till en mindre roll men du kan utvecklas med den"

"Ni andra tio kan gå hem. Jag har inget behov av er. Ev ses vi nån gång!"

Han vände sig till skådespelarna och sa: "Den här pjäsen är min pjäs, det är jag som bestämmer,"

Regissören var hon.

Regissören var jag.

Regissören var du.

Vem är det som bestämmer i ditt liv!