Translation gadget to the right
LEPRA...
Jag mötte en gammal läkare som varit i Afrika många gånger och som sett lepra på nära håll. Han hade lagt ner mycket arbete på att ta fram material och jag fick klart för att lepra faktiskt inte smittade så lätt, vilket lät betryggande. Vi hade ett långt samtal där han berättade om sina erfarenheter och naturligtvis var han mycket nyfiken på varför jag behövde all den här informationen.
Jag berättade att jag skulle till Indien och där skulle jag besöka en lepra-koloni. Hans råd till mig var att inte röra några öppna sår men framför allt tyckte han att jag skulle gå några steg efter personalen och göra precis som de gjorde. Då var jag klar att resa till lepra-kolonien i Andhra Pradesh i östra Indien.
Solens strålar tvingade mig in under kronan till ett stort Banyan-träd där jag kund få lite skugga. Jag tog några klunkar av det goda men ljumma vatten jag hade med mig medan jag väntade på min vän Prasanna som skulle följa med mig till de lepra-sjuka.
Vi började gå längs landsvägen och Prasanna berättade om det vi skulle möta.
Människorna som fanns här hade ingen annanstans att ta vägen. Deras sjukdom var ett stigma och släktingar ville inte att de bodde i närheten av dem. Byborna ville inte heller att de skulle stanna kvar utan bad dem bara lämna allt och gå. En del hade försökt sig på att tigga på gatorna i den närbelägna staden men det fungerade inte heller i längden. Utan skydd på gatan under natten var det inte ovanligt att de blev rånade eller t.o.m. mördade i andras sökande efter pengar.
Det började bli svalare när vi närmade oss husen och solen höll sakta på att ned. En lång backe nådde fram till huset där ett par systrar mötte oss på terrassen, vi satt ned och drack en kopp te. Systrarna berättade för mig att de sjuka jag skull få möta hade helt utläkta sår och smittades inte längre, så jag behövde inte vara orolig. Men de ville också förbereda mig på att dessa människor i många fall levt länge på gatan och samtliga var mer eller mindre stympade i ben, armar, tår och fingrar.
Jag kände mig förberedd och vi gick in genom dörren. Jag drog förtvivlat efter luft! Där fanns absolut ingen frisk syrerik luft utan unken, klibbig, sjuklig luft. Skulle jag vända? Nej, det kunde jag ju inte utan jag stannade en stund, drog min sjal över ansiktet och drog några långa djupa andetag. Prasanna och systrarna log, de förstod precis hur jag kände, det hade varit en första gång även för dem.
Det fanns nästan inga fönster och väggarna var av sten. Det liknade mest en grotta, en grotta målad i starka klara färger, men ändå en grotta där luften inte var till för människor. Fläktarna i taket kunde bara ge en liten gnutta svalka och de flesta hade bara små tygskynken som dolde det viktigaste.
Vi tittade in i en sal med enbart män och här var man osams om något och slog efter varandra. Man hade blandat ihop sina sandaler och nu hade en man blivit beskylld för att försöka stjäla dem. När jag såg skorna kunde jag bara konstatera att de hade ingen ens kommit på tanken att ta på sig i Sverige. Men här....
Många skrattade och vinkade åt mig och tyckte uppenbarligen det var roligt att jag kom och hälsade på. Jag hade fått ett tips att ta med mig en burk karameller att bjuda på och det var högt uppskattat. Systrarna berättade att det var oerhört ovanligt att det kom någon hit som inte arbetade här. Vi småpratade och åt våra karameller i de olika salarna.
Jag hälsade både goddag och adjö på det sätt indier gör med händerna tillsammans i brösthöjd. Men så kom vi in i en mindre sal med enbart tre kvinnor och vi hälsade först indiskt "Namaste" men av någon anledning, jag vet inte varför, sträckte jag fram handen till en svensk hälsning till en dam i en säng. Hon var liten och mycket tunn, hennes ena ben var amputerat vid höften och det andra strax under knäet. Hon hade totalt tre fingrar på två händer.
Hennes hår var nästan vitt och hennes fläta var lite tovig. Hon log mot mig och tog min utsträckta hand. Hon tog den med både sina händer med bara tre fingrar och förde den mot sitt huvud. Hon satt alldeles stilla en stund tills jag fick se hennes tårar falla på kinden. Jag torkade bort dem med min andra hand och då började den gamla damen gråta. Jag satte mig på hennes säng och höll om henne med båda mina armar och tårarna slutade falla och hon höjde sitt rynkiga ansikte mot mig och skrattade högt med sin tandlösa mun. Hon var nog den vackraste kvinnan jag sett.
Systrarna förklarade för mig att kvinnan varit där i många år och hade aldrig fått besök varken av familj eller grannar och ingen utom personalen hade någonsin tagit i henne. Jag var den första som självmant sträckt ut handen till henne och som kramat henne.
Enligt systrarna var nog den här dagen den största i hennes liv.
LEPRA...
Det kändes lite konstigt när jag ringt till Infektonskliniken på vårt sjukhus och bett om information om lepra eller spetälska.
För mig var spetälska något man hade läst om i skolans kristendomsundervisning. Det fanns på Bibelns tid men fanns det verkligen något sådant kvar i dag, hos människor som levde nu? Hade vi inte klarat av att utrota en så gammal sjukdom?
Jag mötte en gammal läkare som varit i Afrika många gånger och som sett lepra på nära håll. Han hade lagt ner mycket arbete på att ta fram material och jag fick klart för att lepra faktiskt inte smittade så lätt, vilket lät betryggande. Vi hade ett långt samtal där han berättade om sina erfarenheter och naturligtvis var han mycket nyfiken på varför jag behövde all den här informationen.
Jag berättade att jag skulle till Indien och där skulle jag besöka en lepra-koloni. Hans råd till mig var att inte röra några öppna sår men framför allt tyckte han att jag skulle gå några steg efter personalen och göra precis som de gjorde. Då var jag klar att resa till lepra-kolonien i Andhra Pradesh i östra Indien.
Solens strålar tvingade mig in under kronan till ett stort Banyan-träd där jag kund få lite skugga. Jag tog några klunkar av det goda men ljumma vatten jag hade med mig medan jag väntade på min vän Prasanna som skulle följa med mig till de lepra-sjuka.
Vi började gå längs landsvägen och Prasanna berättade om det vi skulle möta.
Människorna som fanns här hade ingen annanstans att ta vägen. Deras sjukdom var ett stigma och släktingar ville inte att de bodde i närheten av dem. Byborna ville inte heller att de skulle stanna kvar utan bad dem bara lämna allt och gå. En del hade försökt sig på att tigga på gatorna i den närbelägna staden men det fungerade inte heller i längden. Utan skydd på gatan under natten var det inte ovanligt att de blev rånade eller t.o.m. mördade i andras sökande efter pengar.
Det började bli svalare när vi närmade oss husen och solen höll sakta på att ned. En lång backe nådde fram till huset där ett par systrar mötte oss på terrassen, vi satt ned och drack en kopp te. Systrarna berättade för mig att de sjuka jag skull få möta hade helt utläkta sår och smittades inte längre, så jag behövde inte vara orolig. Men de ville också förbereda mig på att dessa människor i många fall levt länge på gatan och samtliga var mer eller mindre stympade i ben, armar, tår och fingrar.
Jag kände mig förberedd och vi gick in genom dörren. Jag drog förtvivlat efter luft! Där fanns absolut ingen frisk syrerik luft utan unken, klibbig, sjuklig luft. Skulle jag vända? Nej, det kunde jag ju inte utan jag stannade en stund, drog min sjal över ansiktet och drog några långa djupa andetag. Prasanna och systrarna log, de förstod precis hur jag kände, det hade varit en första gång även för dem.
Det fanns nästan inga fönster och väggarna var av sten. Det liknade mest en grotta, en grotta målad i starka klara färger, men ändå en grotta där luften inte var till för människor. Fläktarna i taket kunde bara ge en liten gnutta svalka och de flesta hade bara små tygskynken som dolde det viktigaste.
Vi tittade in i en sal med enbart män och här var man osams om något och slog efter varandra. Man hade blandat ihop sina sandaler och nu hade en man blivit beskylld för att försöka stjäla dem. När jag såg skorna kunde jag bara konstatera att de hade ingen ens kommit på tanken att ta på sig i Sverige. Men här....
Många skrattade och vinkade åt mig och tyckte uppenbarligen det var roligt att jag kom och hälsade på. Jag hade fått ett tips att ta med mig en burk karameller att bjuda på och det var högt uppskattat. Systrarna berättade att det var oerhört ovanligt att det kom någon hit som inte arbetade här. Vi småpratade och åt våra karameller i de olika salarna.
Jag hälsade både goddag och adjö på det sätt indier gör med händerna tillsammans i brösthöjd. Men så kom vi in i en mindre sal med enbart tre kvinnor och vi hälsade först indiskt "Namaste" men av någon anledning, jag vet inte varför, sträckte jag fram handen till en svensk hälsning till en dam i en säng. Hon var liten och mycket tunn, hennes ena ben var amputerat vid höften och det andra strax under knäet. Hon hade totalt tre fingrar på två händer.
Hennes hår var nästan vitt och hennes fläta var lite tovig. Hon log mot mig och tog min utsträckta hand. Hon tog den med både sina händer med bara tre fingrar och förde den mot sitt huvud. Hon satt alldeles stilla en stund tills jag fick se hennes tårar falla på kinden. Jag torkade bort dem med min andra hand och då började den gamla damen gråta. Jag satte mig på hennes säng och höll om henne med båda mina armar och tårarna slutade falla och hon höjde sitt rynkiga ansikte mot mig och skrattade högt med sin tandlösa mun. Hon var nog den vackraste kvinnan jag sett.
Systrarna förklarade för mig att kvinnan varit där i många år och hade aldrig fått besök varken av familj eller grannar och ingen utom personalen hade någonsin tagit i henne. Jag var den första som självmant sträckt ut handen till henne och som kramat henne.
Enligt systrarna var nog den här dagen den största i hennes liv.
Prasanna och jag gick sakta nedför backen och vi sa ingenting utan gick i våra egna tankar, det var mycket att ta in, försöka förstå, minnas och aldrig någonsin glömma
