28 apr. 2013
21 apr. 2013
THANK YOU
A big warmTHANK YOU to all my readers around the world for all the feed back.
For those of you who don´t read Swedish there is a translation gadget to the right
BOSTON MARATON
Det har hänt igen...
...oskyldiga människor har blivit dödade av andra som ansåg sig kunna ta den rätten.
Det som hände i Boston är vidrigt och kan inte bortförklaras. Det finns inget försvar för det som hände eller för de människor som utförde dådet. Vare sig det var vita, svarta, muslimer eller kristna som var attentatsmän, så var det fel och kommer alltid att var fel.
Tyvärr möts man, ofta ganska omgående, av uttalanden om att det var muslimer......"Det vet man ju hur de är!" "Jävla muslimer" "Döda dom jävlarna....muslimerna alltså!"
Dessutom ...... det gäller ALLA muslimer. Alla är potentiella mördare!!! Ursäkta mig, men jag har många muslimska vänner som absolut inte skulle kunna tänka sig att skada någon. Varför dömer man så fort muslimer och varför i GRUPP!
Jag vet att det i Sverige finns ganska många män som våldtagit kvinnor, men gör det ALLA svenska män till våldtäktsmän, verkliga eller presumtiva?
Jag vet ett barn som blev utsatt för misshandel av sin blonda mamma. Gör det att ALLA blonda mammor är barnmisshandlare?
Jag vet en busschaufför som stal en cykel. Gör det ALLA busschaufförer till cykeltjuvar?
NEJ, det faller på sin egen orimlighet. Men ändå fortsätter många att alltid döma muslimer långt innan någon person vet vem eller vilka som ligger bakom terrorattentat.
I Norge utmålades också muslimer som attentatsmän i det som hände i Oslo och på Utöja. Det visade sig som vi alla vet vara en norsk ensam kille. Det går alltså att ta fel....
På 1970-talet såg terroristerna annorlunda ut men de var lika fullt terrorister som utförde lika vidriga handlingar som idag.
RAF, Röda Arméfraktionen
Är det bara jag som minns vad dessa europeiska ungdomar gjorde i olika länder i Europa. Bader-Meinhof ligan kallades man också med Andreas Bader, Ulrike Meinhof, Gudrun Ennslin och Jan-Carl Raspe i spetsen. De var vita, tyskar som vuxit upp i ett kristet land.
Morden över hela Europa...
Ockupationen och sprängningen av Västtyska ambassaden i Stockholm...
Osv osv...
Men då var det ingen som påstod att ALLA vita tyskar var terrorister...
NEJ
alla terrorister är inte muslimer och
alla muslimer är inte terrorister
16 apr. 2013
Livet förändras
Vintern hade varit alldeles för lång...
...och de senaste sex månaderna hade gjort mig ledsen och trött. Jag var inte van att bo så långt norrut i landet och jag trivdes inte. Det var så mörkt, så kallt ...
Jag ville inte vara kvar...
Jag ville gråta, lämna allt bakom mig och fly!
Naturligtvis gjorde jag inte det, jag var vuxen och så gör man bara inte... Eller?
Men drömma kunde jag... Jag såg på alla mina bilder från mitt älskade Indien och visste att en dag...
En dag skulle jag lämna det som jag inte kunde älska och resa hem .... hem till Indien.
Jag hade varit arbetslös och nu var jag sjuk. Det gjorde ont i både kropp och själ och jag kände ensamheten som en tung filt över mig. Jag levde på ingenting... Pengarna som aldrig räckte till! Ibland kunde jag inte äta mig mätt och jag såg ingen lösning. Till julen fick jag mat från kyrkan och trots att jag kände stor tacksamhet så var helgen enbart sorg.
Mitt liv hade aldrig varit sämre och jag började ifrågasätta om det var värt att leva vidare. Det var en hemsk tanke...
Men så såg jag bilderna av "mina" pojkar i Premagiri, Samuel, Nithin och Rajkumar. Deras ögon gick rakt in i min sorg och deras leenden gav mig hopp, det fanns ju något annat och jag skulle bara behöva vänta ett år eller två, så skulle jag kunna flytta till dem.
Jag kunde så småningom lösa mina ekonomiska problem så att varje månad slutade på noll. Inkomsten motsvarade kostnaderna... inte mer men inte heller mindre.
Men min resa till Indien den här sommaren skulle jag nog behöva ställa in, precis som förra sommaren och jag försökte trösta mig med att "jag kan snart flytta". Det var en tröst men jag längtade så mycket, jag ville så gärna...Jag ville åka hem, åtminstone en månad under sommaren.
Så började en tid av mirakel...
Via sociala media fick jag kontakt med många fler människor i Indien och lärde känna personer som fanns i Andhra Pradesh dvs i samma delstat som pojkarna. Det var underbart att veta att de fanns där i närheten och vi kunde tala om platser som vi alla kände till. Min stora sorg började lätta...
En försäkring som jag inte visste om gav mig en summa pengar att spara varje månad och jag började tro att jag skulle klara av att spara ihop till min resa trots allt.
Jag hade betalat för mycket skatt och nu fick jag veta att jag skulle få en återbetalning.
Så det största av allt...
Två av mina nya vänner i Indien berättade att de ville ge mig hjälp till resan! De hade aldrig träffat mig men de ville hjälpa mig...
Nu grät jag av lycka!
Ingen hade någonsin gett mig en sådan gåva!
Nu kunde jag låta glädjen komma fram utan förbehåll.
Jag skulle kunna komma hem den här sommaren!
TACK!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)