EN SKAM ATT BLI GAMMAL / A DISGRACE TO GROW OLD

Engish translation below.

 

 

I Sverige - mitt hemland - är det inte bra att bli gammal.
Det är skamligt...
En gammal människa ska gömmas och glömmas.
Är det ett dumt skämt?
Det MÅSTE ju vara ett dumt och osmakligt skämt...
Det kan väl inte finnas ett land som behandlar sina gamla så...?
Det FÅR inte finnas ett land som behandlar sina gamla så...?

 

I Sverige är det fullt möjligt att skilja på par - som levt 50 år eller mer tillsammans - när den ene inte kan klara livet hemma. Den partner som är något friskare får bo kvar i hemmet medan den andra flyttas, i många fall 40-50 km bort.

Att skiljas åt när man som mest behöver sin livskamrat och  kanske för första gången behöva somna ensam är ett vidrigt sätt att behandla människor i slutet av livet.
Att vara gammal men inte tillräckligt sjuk för att få adekvat hjälp.
Mitt hjärta blöder när jag ser den gamla kvinnan som ligger under sängen och prata med två fiktiva män som skrämmer henne.....
Men i Sverige är hon inte i tillräckligt stort behov av ett annat boende.
Hur sjuk måste hon bli innan hon får ett värdigt liv?
Hur sjuk måste hon bli innan vårt "trygga" samhälle och anhöriga tar hennes sorg och smärta på allvar.
Varför finns det inte en säng och en varm famn för henne hos hennes barn....
VARFÖR???

 

Jag vill inte bli gammal i Sverige

 

 

___________________________________

In Sweden - my home country - it is not good to be old.
It is shameful ...
An old person should be hidden and forgotten.
Is it a stupid joke?
It MUST surely be a foolish and distasteful joke ...
It CAN´T BE any country that treats its old people in that way...!

In Sweden it is quite possible to separate the couples - who have lived 50 years or more together - when one of them can not cope with life at home. The partner who is slightly healthier must remain at home while the other moves, in many cases 40-50 km away.

To separate when you most need the companion of your life and perhaps for the first time, having to sleep alone is a disgusting way to treat people at the end of life.

Being old and unwell but not enough ill to get adequate help.
My heart is bleeding when I see the old woman lying under her bed and talking to two fictional men that scares her .....

But in Sweden, she is not enough in need of another accommodation.

How sick must she get before she gets a dignified life?
How sick must she be before our "safe" society and relatives take her sorrow and pain seriously.

Why isn´t there  a bed and a home for her with her children ....??
WHY??

I do not want to get old in Sweden ...

 

 

WELCOME VIETNAM

Welcome to my blog Vietnam
Chào mừng bạn đến blog của tôi Việt Nam

MEDAN TIDEN GICK / WHILE TIME PASSED

English translation below

De hade inte setts på mycket länge och saknaden hade varit stor. Åren gick fort förbi men minnena förblev som om dagarna stått helt stilla. Hon hade längtat så många gånger att få ta hans hand igen, höra hans röst och beröras av hans kärlek.

Avskedet hade varit så hastigt, de hade inte hunnit ta ett verkligt farväl och hon önskade att hon kunnat säga allt det som nu bara fanns i hennes huvud. 
Visste han kanske ändå?
Visste han kanske hur mycket hon älskade honom?
Ord som inte längre gick att uttala men som kunde finna sin väg genom universums energier. 
Kanske var det så?
Kunde hennes kärlek färdas genom en rymd som hon inte förstod men som hon trodde och litade på. 
Han fanns ju därute någonstans, det visste hon alldeles säkert.

En blöt tår på kinden och ännu en....och ytterligare en.
Gråten vällde fram utan att ta hänsyn till att hon försökte hålla den tillbaka, försökte snörvla bort den, men den gick inte att hindra. Hon satte sig ner och lutade huvudet i sina händer och grät...

Hon skakade av gråten som inte ville släppa taget om henne...
Hon skrek ut sin ångest och sin sorg...
Ingen hörde henne och hon försökte inte längre hindra det som tvingade henne att ge efter...

Så kände hon hans hand som svagt rörde hennes axel och hon reste sig upp och gick vidare.

_________________________________________

They had not seen for a very long time and missing had been great. The years passed quickly by, but the memories remained that day stood completely still. She had longed so many times to get take his hand again, hear his voice and be touched by His love.

The farewell had been so hastily, they had not had time to take a real good-bye and she wished she could have said all that now only existed in her head.
Did he perhaps know anyway?!
Did he perhaps know how much she loved him?
Words no longer possible to speak but could they find their way through the universe energies.
Maybe it was so?
Could her love travels through a space that she did not understand, but which she believed and trusted.
He was of course out there somewhere, she knew quite safely.

A wet tear on the cheek and another .... and another.
The tears welled up without taking into consideration that she was trying to hold it back, tried to sniffle away, but it did not stop. She sat down and leaned her head in her hands and wept ...

She shook off the tears that would not let her go ... 
She screamed out her anguish and grief ... 
No one heard her, and she tried no longer to prevent what compelled her to give in...

Then she felt his hand gently touched her shoulder and she stood up and walked on

TIGRAR / TIGERS

English translation below
Tiger Protection Group 
http://tpgindia.in/

Jag har en vän på Facebook som är alldeles speciell; Upamanyu Raju.
Han har startat och driver Tiger Protection Group (TPG) i Indien. Se länken ovan.

Efter att ha läst allt vad gruppen gör och sett alla bilder så kände jag en helt oemotståndlig längtan efter att få vara en del av det här arbetet och få se dessa fantastiska djur i deras "eget hem" och på deras egna villkor samt att kanske kunna göra något för att minska utrotningshotet mot Indiens tigrar.
Drömmen växte och till sist vågade jag ställa frågan till Upamanyu,
"Skulle det vara möjligt för mig att få arbeta som volontär hos TPG"?
Jag fick svaret; "Välkommen ombord"!
Så otroligt glad jag blev. 
Det här var mer än jag kunnat drömma om!

Så, jag ser med spänning fram emot att inte bara att flytta till Indien men att få förmånen att följa med Upamanyu och hans kollegor hem till.....TIGRARNA!

Det här är Noor i Ranthambore Nationalpark
Foto: Apumanyu Raju

____________________________________________________________________________

Tiger Protection Group 
http://tpgindia.in/

I have a friend on Facebook who is very special; Upamanyu Raju. 
He has started and run Tiger Protection Group (TPG) in India. See the link above. 

After reading all what the group does and seen all the pictures, I felt an irresistible longing to be a part of this work and get to see these amazing animals in their "own home" and on their own terms, and that might be do something to reduce the extinction threat to India's tigers. 
The dream grew and at last I dared to ask the question to Upamanyu, 
"Would it be possible for me to volunteer at TPG"? 
I got the answer; "Welcome aboard!" 
So incredibly happy I was. 
This was more than I could dream of! 

So, I eagerly look forward to not only move to India but to get the privilege to accompany Upamanyu and his colleagues home to.....THE TIGERS

This is Noor in Ranthambore Nationalpark
Photo: Apumanyu Raju

SORTERAR SAKER / SORT THINGS

Jag sorterar saker...

Varför har man så mycket saker?
Jag flyttade hit till Gammelstad för bara 4,5 år sedan och ändå...
fullt överallt med kläder, skor, böcker etc. Det börjar se lite bättre ut nu och stora säckar fylls med sådant som jag ska slänga och sådant som ska till Röda Korset för vidare försäljning i deras second hand butik. 

Några saker av stort affektionsvärde ska jag förvara hos min systerson men i övrigt ska allting bort. Det känns bra att börja om från början i Indien och att ge bort alla möbler etc. Det känns inte alls så sorgligt för mig som man skulle kunna tro. Saker är trots allt bara...SAKER. De kan inte göra mig lycklig och får aldrig vara ett hinder för att fortsätta leva det liv som jag önskar.

Jag kommer att ta med mig högst två resväskor och där måste allt rymmas som ska följa mig vidare i livet i Indien. Jag får möjlighet att lämna saker som påminner om en sorglig tid i mitt liv och skaffa nytt i Indien som blir till glädje för det kommande livet. 

I mitt nya hem i Fort Kochi tänker jag inreda minimalistiskt med bara några få vackra möbler - bara det jag verkligen behöver - och ett mjukt ljus, bilder/målningar på väggarna som ger mig ro och glädje samt många stora växter och doft av aromatiska oljor. 

Jag har en stor balkong också och då tänker jag såklart HÄNGMATTA, det finns de som har en egen ställning så det blir inga problem.
Det blir ett hem där jag kan trivas.

Jag har också en underbar plats och en älskad vän att komma tillbaka till i Sverige och det innebär att jag kommer att tillbringa somrarna i Bohuslän på den svenska västkusten.  

Jag får det bästa av två världar! 

___________________________________________

I sort things...

Why do I have so much stuff ?
I moved to Gammelstad for just 4.5 years ago and still ...
full everywhere with clothes, shoes , books, etc. It's starting to look a little better now , and large bags filled with things that I'll toss and such as going to the Red Cross for resale in their second hand store .

Some things of great sentimental value I will store with my nephew but otherwise everything will be removed. It feels good to start from scratch in India and giving away all the furniture etc does not feel so sad to me that you would think . Things are after all just ... THINGS . They can´t make me happy , and must never be an obstacle to continue living the life I desire.

I will take with me no more than two suitcases and there everything must be accommodated to follow me on in life in India. I get the opportunity to make things reminiscent of a sad time in my life and acquire new in India that will bring joy to the life to come .

In my new home in Fort Kochi , I intend to decorate minimalistic with just a few beautiful furniture - only what I really need - and a soft light , pictures / paintings on the walls that gives me peace and joy and many large plants and fragrance of aromatic oils.

I have a big balcony too and then I think of course HAMMOCK , there are those who have their own position so there will be no problem.
It becomes a home where I can feel comfortable.

I also have a wonderful place and a beloved friend to come back to in Sweden and that means I will spend the summers in Bohuslan on the Swedish west coast. 

I get the best of both worlds!

TANKAR / THOUGHTS

TANKAR

English translation below

Jag inser att tiden går mycket fort nu och det är så många saker jag ska hinna med innan jag avslutar livet här och förflyttar det till Indien.

Jag sitter på min balkong och tänker på hur livet förde mig hit, till beslutet att flytta till det land som jag faktiskt först var så rädd för. Det har varit en lång process - 17 år sedan min första resa - när jag trodde att det bara skulle bli en gång i livet. 

När började tanken på att göra Indien till mitt hemland? Jag vet inte exakt men mycket tidigt visste jag att Indien hade stulit mitt hjärta och att lämna landet och inte återkomma var helt omöjligt. 

Mötet med Samuel var naturligtvis den stora brytpunkten. Efter det fanns ingen väg tillbaka helt och hållet. Mitt hjärta och min själ hade flyttat till Indien långt innan jag förstod att resten av mig nog också skulle må bäst av att flytta dit. Att helt acceptera ett lite annat liv, en annan kultur och ett annat klimat. Om jag ska vara riktigt ärlig så är jag inte så förtjust i varmt och fuktigt klimat.... Men vad ska jag göra? Södra Indien är både hett och fuktigt.... So what, det är där jag ska bo och inget kan få mig att ändra det beslutet.

Jag har under åren fått så många "vinkar" 

Människor jag mött som inte gått att glömma, som sagt mig saker som förändrat mitt tänkande och som i förlängningen gjort mig trygg och lycklig.
Människor som lärt mig ta ställning för det som visat sig vara det viktiga i mitt liv.
Människor som sett och älskat mig precis som jag är med min glädje, ilska, sorg och lust till livet.

När livet kändes bra
trots avsaknad av smink och stylat hår...
trots bristen på kallt vatten...
trots dåliga vägar och länga väntetider...
trots ont i magen...
trots att vara svettig på hela kroppen hela tiden...

Där fanns
den lilla handen som tog mig...
ögonen som glittrade...
fnisset från barn som är lite blyga...
kvinnan som delade sin lilla portion ris med mig...
leendet och omsorgen om mig som gäst i deras land...

Mitt i allt detta insåg jag nog att jag måste ta ett beslut för mitt livs skull...
Jag kunde inte svika det som vuxit fram under åren, det som visade vem jag verkligen var och som format den kvinna som var jag och som jag lärt mig älska.

Jag går tillbaka och läser vad jag skrivit i min blogg och jag delar det en gång till med er. 

Där fanns svaret...

där fanns ingen återvändo ...

jag skulle leva mitt liv hos Moder India.

___________________________________________

I realize that time passes very quickly now and there are so many things I must do before I finish my life here and move it to India.

I am sitting on my balcony thinking about how life brought me here, to the decision to move to the land that I actually first was so afraid of. It has been a long process - 17 years ago since my first visit - when I thought it would just be a once in a lifetime .

When did the idea first appear of ​​making India to my home country? I don´t know exactly but very early on I knew that India had stolen my heart, and to leave the country and never return was impossible.

The meeting with Samuel was of course the great breakpoint. After that day was no way back altogether. My heart and my soul had moved to India long before I realized that the rest of me probably also would do best to move there. Fully to accept a little different life, a different culture and a different climate . If I am to be really honest , I'm not so fond of the hot and humid climate .... But what do I do? South India is both hot and humid .... So what , that's where I'll stay and nothing can make me change that decision.

I have over the years received so many "hints"

People who have told me things that changed my thinking and that ultimately made ​​me feel safe and happy. 
People who have tought me to take a stand for what proved to be the most important in my life. 
People who have seen and loved me just as I am with my joy, anger, sorrow and lust for life. 

When life was good...
despite the lack of makeup and styled hair ... 
despite the lack of cold water ... 
despite bad roads and extend waiting times ... 
despite a stomach ache ... 
despite being sweaty all over the body all the time ... 

There was 
the little hand that took mine ... 
eyes that glittered ... 
giggle from the child who is a little shy ... 
the woman who shared her small portion of rice with me ... 
smile and concern for me as a guest in their country ...

Amidst all this, I realized enough that I have to make a decision for my life's sake ... 
I could not betray that which has grown over the years, it showed who I really was and shaped the woman who I am and who I have learned to love. 

I am going back and read what I've written in my blog and I share it again with you. 

There was the answer ... 

there was no turning back ... 

I would live my life in Mother India.