INGA GARANTIER / NO GUARANTEE

INGA GARANTIER / NO GUARANTEE

English translation below

Avresan närmar sig...

Jag börjar få lite "fjärilar i magen" och till och från så fladdrar deras vingar ganska så mycket. 
VAD ÄR DET JAG GÖR?

Lämnar i princip allt jag äger och tar två resväskor med mig för att leva i Indien!
Ja, just det!! Varför skulle jag inte det? 

Det är klart det blir lite nervöst när avresedagen närmar sig men det finns inget alternativ... Jo det är klart att det finns ett alternativ; jag kan stanna i Sverige och slippa "fjärilarna" men istället kommer jag nog att få "sorgsna fladdermöss i magen"...så INDIEN, HÄR KOMMER JAG! 

Lägenheten är såld.
Visumansökan är klar och ska bara skickas in.
Flighten bokar jag när visumet är klart.
Posten går till syrran.
Skickar en kartong kära saker med DHL till Fort Kochi.
Har blivit medlem i föreningen "Svenskar i världen".

Ja, sen är det väl så här att  vad som än händer så kan jag inte lösa alla frågor i förväg utan jag tar dem allteftersom de kommer. Livet har inga garantier så det är ingen idé att fundera och grubbla över det som kanske händer om ett år eller om tio år.

Jag vet att de närmaste sex månaderna är lugna. Jag får visum för den tiden sen åker jag till Sverige och ansöker om ett nytt. Det finns ingen anledning att inte ge mig visum också i fortsättningen så jag struntar i att fundera över vad jag ska göra då.

Antingen åker jag tillbaka till Sverige och bosätter mig så långt söderut som möjligt med närhet till kontinenten eller så kanske jag skulle flytta till något annat land.....Malta och systerön Gozo är enormt vackert.

Så länge jag finns i livet så finns alternativ. Jag hoppas att jag får stanna i Indien tills mitt liv är slut...om det kommer snart eller långt senare.

INDIEN

Maya

Samuel

Nithin 

Rajkumar

och alla vänner

Jag får den tid som är utmätt till mig...

Maya

Samuel

Nithin

Rajkumar

______________________________________

Departure approaching...

I'm starting to get a some "butterflies in my stomach" and to and from so flutter their wings quite so much. 
WHAT AM I DOING? 

Leaving basically everything I own and take two suitcases with me to live in India! 
Yeah, right !! Why wouldn´t I? 

Of course it gets a little nervous when the departure date is approaching but there is no alternative ... Well ofcourse there is an alternative; I can stay in Sweden and avoid having "butterflies" but instead I will probably get "sad bats in my belly" ... so INDIA, HERE I COME! 

The apartment is sold. 
The visa application is complete and should only be submitted. 
I book the flight when the visa is ready. 
The paper mail goes to my sister. 
I am sending a box "dear things" with DHL to Fort Kochi. 
I am now a member of the Association "Swedes in the world." 

Well, then it's that whatever happens, I can not solve all the questions in advance, but I deal with them as they come. Life has no guarantees so it is no use to think and ponder over what might happen in a year or in ten years. 

I know that the next six months are calm. I get a visa for that time and then I will go back to Sweden to apply for a new one. There is no reason not to give me visa also in the future so I don´t bother to think about what to do then. 

Either I go back to Sweden and settles as far south as possible, near the continent. Maybe I move to another country ..... Malta and the sister island of Gozo is tremendously beautiful. 

So long as I am in life, there are alternatives. I hope I get to stay in India until my life is ended ... if it comes soon or much later. 

INDIA 

Maya

Samuel 

Nithin 

Rajkumar 

and all friends 

I get the time that is measured out to me ...

Maya

Samuel

Nithin

Rajkumar

SKAM / SHAME

LÖRDAG 30 AUGUSTI 2014

SKAM / SHAME

Att leva med skam...

Att aldrig någonsin vara tillräckligt bra....
inte nå upp till de andras nivå och 
aldrig se på sig själv med kärlek till den hon verkligen var.
Så såg det ut och kanske ser det ut fortfarande så?

Den där lilla taggen som gjorde ont i själen och aldrig ville lämna henne.
Hon kunde minnas från början när hon bara var ett litet barn hur skammen följde henne.
Hon var aldrig tillräcklig...

Hon försökte uppfylla det som hon trodde hennes omgivning önskade sig.
Hon log och såg efter om det var det rätta att göra.
Hon drog sig undan om hon anade att hon var till besvär.

Jag kan se henne stå vid hörnet av huset
på grusgången, bakom granhäcken och försöka försvinna...
Hon stod där med blonda flätor och blå ögon och hon var rädd...

Hon var jag och jag kan ännu känna vad hon kände.
Skräcken att inte passa in i mönstret och att inte bli älskad som hon var.
Ett litet barn skulle inte behöva känna det så...men det var så...

Skam som inte borde funnits där!
Sorg ...

Jag tar upp den lilla flickan som var jag och torkar hennes tårar...

Det är bra nu...

________________________________
To live with shame...

To never ever be good enough .... 
not reach the level of others and 
never look at herself with love for who she really was. 
So that´s what it looked like and maybe it still does? 

That little tag that hurt her soul, and never wanted to leave her. 
She could remember from early days when she was just a toddler, how shame followed her. 
She was never enough ... 

She tried to fulfill what she believed her surroundings wanted. 
She smiled and looked if it was the right thing to do. 
She pulled away if she sensed that she was a burden. 

I can see her standing at the corner of the house 
on the gravel path, behind the spruce hedge and try to disappear ... 
She stood there with blonde braids and blue eyes and she was afraid ... 

She was me and I can still feel what she felt. 
The fear of not fitting into the pattern and not being loved as she was. 
A small child would not have to feel that way ... but it was so ... 

Shame that should not have been there! 
Grief ...

I lift the little girl who was me and wipes her tears ... 

It's OK now ...

LIVET ÄR NU / LIFE IS NOW

LÖRDAG 30 AUGUSTI 2014

LIVET ÄR NU / LIFE IS NOW

Jag var vid hans grav idag...

min kära morbror som skulle blivit 92 år i förrgår.
Han var min mammas tvillingbror och han stod mig mycket nära.
Vi var de båda"ungkarlarna" i släkten.
Visst kunde han snäsa av ibland men han menade inget illa och vi två hade många fina stunder tillsammans, bara vi två i den lilla byn Kåbdalis, långt upp i Lappland.

Solen sken och det var varmt och jag hällde vatten på de stenar jag lagt på graven istället för blommor som ju ingen skulle sköta om när jag lämnat Sverige. Det var vackert och de svarta och vita stenarna glittrade i solen...

Jag satte mig ner i gräset och grät...
Jag saknade honom
Jag saknade min mamma
Jag saknade min pappa

Det stod så klart för mig att jag tagit ett bra beslut,
jag skulle inte vänta med att följa det som mitt hjärta sagt mig så länge!
Att lämna allt detta, alla saker som binder och börja om på en ny fas i livet i Indien var så rätt!

Livet är nu...

och jag vill leva det med alla mina sinnen och hela min kärlek

___________________________________________
I was by his grave today ... 

my dear uncle who would become 92 years the day before yesterday. 
He was my mother's twin brother, and he was very close to me. 
We were the both "bachelors" in the family. 
Sure, he could snub of times but he meant no harm, and we two had many nice moments together, just the two of us in the small village Kåbdalis, far up in Lapland, in the north of Sweden.

The sun was shining and it was warm and the water poured on the stones I had put on the grave instead of flowers which of course no one would take care of when I left Sweden. 
It was beautiful and the black and white stones glittered in the sun...

I sat down in the grass and cried ... 
I missed him 
I missed my mom 
I missed my dad 

It was so clear to me that I made ​​a good decision, 
I could not wait to follow what my heart told me so long! 
Leaving all this, all the things that bind and start a new phase of my life in India was so right! 

Life is now ... 

and I want to live it with all my senses and all my love

KERALA, INDIA VS NORRBOTTEN, SWEDEN

KERALA, INDIA VS NORRBOTTEN, SWEDEN

English translation below!

Sälja en lägenhet... 
då måste man se till att den ser inbjudande ut....så jag dammar och plockar bort och på måndag är första visningen och en till på onsdag. Mäklaren tror det ska bli ett bra pris, marknaden för bostadsrätter är het just nu.

Det känns egentligen lite obehagligt att människor ska gå in i mitt hem och inspektera. De flesta möbler finns fortfarande kvar och mina kläder hänger i garderoberna. Men nu är det ju inte mina möbler och kläder folk är intresserade av utan lägenheten. Det har varit ett bra hem de senaste 4,5 åren och jag hade gärna tagit med mig lägenheten till Indien om det varit möjligt. Jag dammar några tavlor till och bestämmer mig för att det får vara allt för idag.

För tio år sedan började en tanke växa hos mig att ..."Tänk om jag skulle flytta till Indien när jag blir äldre?" Först skrattade jag bort den "så galet, flytta till Indien" Men tanken kom tillbaka gång efter gång och till sist hade den slagit rot hos mig. 

Det var ju möjligt att bo någon annanstans också, man behövde ju inte bo i Sverige. Kanske var det rent av det bästa i mitt fall. Jag hade ju varit så mycket i Indien och jag älskade landet. Hela min omgivning skrattade åt mig och innerst inne kanske jag gjorde det själv också.

Jag kommer nog på andra tankar, tänkte jag och försökte gömma och glömma min längtan till Indien. Det gick några dagar men så var den där igen - TANKEN - och den ville inte försvinna ur mitt huvud utan blev istället starkare för varje dag. Jag började drömma om var i Indien jag skulle bo. Jag tittade lite sporadiskt på lägenheter som var lediga att hyra. Det fanns vackra och fullständigt hemska varianter på boende men till och från tittade jag på de här sidorna på webben.

När jag berättade för mina vänner i Indien så fick jag kraft och lust att kanske trots allt - GÖRA DET - flytta till Indien!!! 

Mitt hjärta hade av någon anledning fastnat i Kerala längst ned i sydvästra delen av landet. Jag hade varit där och det var otroligt vackert .... Kerala var så strålande med Arabian Sea, back waters, vackra hus och trädgårdar! Jag ville bo där! När jag såg vidare på alla bilder från mina besök så var jag helt säker; jag skulle flytta till Kerala.

Egentligen vet jag inte hur det har gått till men nu sitter jag här med en lägenhet som ska säljas i Luleå, Sverige och i Fort Kochi, Kerala, Indien har jag en stor fin våning som väntar på mig. 

Det känns bra...

Det känns rätt...

Det var meningen...

Jag har gjort ett bra val...

___________________________________________

Sell an ​​apartment ... 
then you have to make sure it looks inviting .... so I dust and pick away things and on Monday is first exhibition and another on Wednesday. The real estate agent believes it will be a good price, the market for condominiums are hot right now. 

It really feels a bit uncomfortable that people will walk into my home and inspect. Most of the furniture is still there and my clothes hanging in closets. But ofcourse it's not my furniture and clothes people are interested in, but the apartment. It has been a good home for the past 4.5 years, and I would gladly have taken it with me to India if it was possible. I dust a few paintings and I decide that it may be all for today. 

Ten years ago, a thought began to grow in me ... "What if I were to move to India when I get older?" At first I laughed it off "so crazy, move to India" But the thought came back time after time and finally it had taken root in me. 

It was possible to live elsewhere also, you did not need to stay in Sweden. Perhaps it was even the best choice in my case. I had been so much in India, and I loved the country. My entire neighborhood laughed at me and deep down maybe I did it myself too. 

I will probably change my mind, I thought, and tried to hide and forget my longing to India. It took a few days but then it was there again - THE THOUGHT - and it did not disappear from my head, but instead growed stronger every day. I started dreaming about were in India, I would stay. I looked a little sporadic at apartments that were available for rent. There were beautiful and completely appalling variants of accommodation but on and off, I looked at these pages on the Web.

When I told my friends in India, I got power and lust that perhaps after all - DO IT - move to India !!!

My heart was by some reason stuck in Kerala, in the southwestern part of the country. I had been there and it was incredibly beautiful .... Kerala was so "shiny"  with the Arabian Sea, the backwaters, beautiful houses and gardens! I wanted to live there! When I looked again at all the pictures from my visits, I was completely sure; I should move to Kerala.

Actually I do not know how it happened but now I sit here with an apartment to be sold in Lulea, Sweden, and in Fort Kochi, Kerala, India, I have a nice big aparment waiting for me.

It feels good ... 

It feels right ... 

That was the meaning ... 

I have made ​​a good choice ...

DEN TREDJE ÅLDERN / THE THIRD AGE

DEN TREDJE ÅLDERN / THE THIRD AGE

English trasnlation below.
Den Tredje Åldern

Det är alltså den ålder där man äntligen ta sig tid att göra det där man längtat efter men aldrig gett sig till att göra. Vad det nu än kan vara som man gått och drömt om.
Läsa böcker. Odla blommor. Hoppa i fallskärm. Resa jorden runt. Det finns tusen saker man kan göra och några färre om man inte skulle vara frisk....
Min pappa lärde mig: "Man kan inte bestämma vad som ska hända under livet men man kan bestämma för man ska förhålla sig till det som händer"

Det är en klok devis och min goda fina pappa lärde mig också
"Man ångrar inte det man gör, utan det man inte gör"

Så därför tar jag med mig det nödvändigaste i två resväskor och flyttar till södra Indien som är det land som alltid finns i mitt hjärta. Jag ska alltså göra karriär som "lagom tjock indisk tant". Inte illa!

Där finns "mina barn" som jag älskar över allt annat.
Där finns tigrarna som fascinerar mig
Där finns elefanterna som jag känner mig besläktad med.
Där finns en uttalad andlighet och möjlighet att utföra den, det behöver jag
Där finns också alla mina indiska vänner som ger mig mer än någon annan gjort och 
gett mig inte bara ögon känsliga för grönt som Barbro Hörberg sjöng en gång....
Jag fick lära mig att se den ingen tittade och  höra den ingen lyssnade på

Mitt fysiska liv i Indien börjar om ca en månad men 
Mitt andliga liv har funnits där länge
Nu ska de två halvorna sammanfogas till
"en lagom tjock indisk tant"

__________________________________________

The Third Age 

Is the age where you finally take the time to do that what you craved, but never gave yourself time to do. Whatever it may be that you've dreamed about. 
Read books. Grow flowers. Jump in parachute. Travel around the world. There are a thousand things you can do and some less if you would not be healthy .... 
My dad taught me, "You can not decide what will happen in life but you can decide fur to relate to what is happening" 
It is a wise motto and  my good nice father also taught me 
"You do not regret what you do, but you do regret what you didn´t do"

So that´s why I take with me the essentials and in two suitcases and move to South India. The country that is always in my heart. I will therefore make a career as "moderately thick Indian lady." Not bad! 

There are the "my children" I love above all else. 
There are the tigers that fascinates me 
There are the elephants that I feel ensouled to. 
There is also a pronounced spirituality and the ability to perform it, and I need it very much
There are also all my Indian friends that teach me more than any other has made and given me eyes sensitive not only eye sensitive to green as Barbro Horberg sang once. 
I was taught to see that no one was watching and hearing what no one listened to 

My physical life in India starts in about a month but 
My spiritual life has been there a long time 
Now, the two halves will be joined together to 
"a moderately thick Indian Aunt"

BRIST PÅ SJUKVÅRD / LACK OF HEALTH CARE

Den svenska sjukvården är inte värd namnet längre.
Vi har alltid haft det tryggt i mitt födelseland med bra sjukvård som nästan helt bekostas av skattemedel. Det har aldrig varit pengar som fått styra om en människa skulle få hjälp eller inte. Vi fick hjälp och vi fick i de allra flesta fall bra hjälp.

Idag är allt detta nedmonterat och sjuka och gamla har inte längre något som ens liknar trygghet. 
Sverige.... bara plats för A-människor...

Det finns inga ord för det förakt jag känner ...

__________________________________________

The Swedish health care system is not worthy of the name anymore. 
We have always been safe in my native country with good medical care almost entirely paid for by the taxes. It has never been money gained control whether a person would be helped or not. We got help and we got in most cases good help. 

Today, all this is disassembled and the sick and the old have no longer anything even resembling security. 
Sweden ......A-people only

There are no words for the contempt I feel ...

WHAT IS MEANT TO BE - WILL FIND A WAY

English translation below

Till slut såg hon sanningen som den var...
Hon satte sig långsamt, såg ut över älven och sa för sig själv "Det här är inte mitt land".
Till slut såg hon sanningen som den var...

Hon hade ju inte velat tro på det som hennes förstånd velat säga henne ganska länge nu. Hon hade ju gjort allt rätt; varit nykter och arbetat, betalat skatt och försökt vara en "bra" människa. Hon hade aldrig begärt något extra från det samhälle hon levde i och hon ville inte klaga.

Det var sensommar och hon såg ut över älven som var nästan helt stilla, det var vackert, det var det. Det kunde ju varit så bra, här uppe i norr där hon hade sina rötter. Men varken den norra landsdelen eller ens hennes födelseland hade någon plats för henne. 

Det var sanningen...
Det fanns ingen plats för henne i det land där hon var född...
Var hon bitter? Nej, hon konstaterade bara en sanning som hon velat blunda för.
"Det här är inte mitt land" sa hon igen med en klarare stämma.
Hon kände ingen direkt sorg över detta faktum snarare en lättnad.

Hon kunde välja bort det som gjorde henne så illa. När hon förtvivlat sökt hjälp för att få leva, för att få överleva, för att slippa dö...när ingen hade hört henne, när hon bara var ett hinder.

Det var så kränkande att känna att hon inte var till någon nytta alls, att hennes sorg och förtvivlan bara var tomhet för den hon försökte förklara för. Till sist hade hon slutat bry sig om människorna omkring henne. Hon log med munnen men leendet nådde inte hennes ögon. 

Hon funderade ibland på att avsluta allt .....avsluta på riktigt, för alltid! 
Det fanns en utväg... 
Men det var ju inte det hon ville, inte det som var meningen. Hon visste ju längst därinne att hon var kunnig, glad och full av energi och kreativitet. Hon hade provat så mycket och fått erfarenheter som gjorde hennes liv rikare.

Nu skulle hon lämna allt...inte för att avsluta livet utan för att börja det.
Det fanns en plats...det fanns flera platser...
Det fanns människor...
Det fanns en alldeles särskild människa...

Det hade blivit mörkt när hon reste sig och hon såg en sista gång ut över älven.

"Det finns något annat för mig. 

Det här är inte mitt land"

___________________________________________

Eventually, she saw the truth as it was ... 
She sat down slowly, looking out over the river and said to herself, "This is not my country." 
Eventually, she saw the truth as it was ... 

She had not wanted to believe what her mind tried to tell her for quite some time now. She had done everything right; been sober and worked, paid taxes and tried to be a "good" woman. She had never asked for anything extra from the community where she lived and she did not complain. 

It was the end of summer, and she looked out over the river which was almost completely still, it was beautiful, very beautiful. It could have been so good, here in the north where she had her roots. But neither the northern part of the country or even the country as a whole had any place for her. 

That was the truth ... 
There was no place for her in the country where she was born ... 
Was she bitter? No, she was just stating a truth that she had ignored.
"This is not my country," she said, again with a clearer voice. 
She felt no direct grief over this fact rather a relief. 

She was able to opt out of what treated her so badly. When she desperately sought help to live, to survive, to avoid having to die ... when no one had heard her when she was only a obstacle.
It was so insulting to know that she was not of any use at all, to her grief and despair was only emptiness to those people she tried to tell. Finally, she stopped caring about the people around her. She smiled with her mouth but the smile did not reach her ​​eyes. 

She thought sometimes to finish everything ..... quit for real, forever! 
There was a way out ... 
But it was not what she wanted, not what was meant. She knew far inside that she was knowledgeable, happy and full of energy and creativity. She had tried so much and gained experiences that made her life richer. 

Now she would leave everything ... not to end the live, but to start it. 
There was a place ... there were several places ... 
There were people ... 
There was a very special person ... 

It was dark when she got up from the chair and looked one last time at the river. 

"There's something else for me. 

This is not my country"