Räkna ned och börja förbereda lite

 Även en evighet har sitt slut ...

 

 och snart måste jag börja planera för min dröm.Flytta till Indien......och stanna kvar.

Vad tror ni om Munnar, en liten by i bergen med teplantager?

 Eller Cherai som är sagolikt vackert precis mellan Arabian Ocean och Backwaters

Kochin, en lite större stad med internationell flygplats.Där får jag nog nöja mig med en lägenhet

Thrissur ligger också upp mot bergenDen stora frågan om jag vill ha ett rosa eller ett turkos hus :-)

VÄLKOMMEN HEM TILL MIG

Skam

Skam...

När jag växte upp under 50- och 60-talet så var det inte helt ovanligt att barn skulle "skämmas". 

Om man spillde ut saften på kalaset så fick man höra att man "borde skämmas"..... De vuxna förklarade aldrig varför man "borde skämmas" och jag tror inte heller att det var någon unge som förstod vad det betydde. Att man skulle böja ned huvudet och bli alldeles varm och röd i ansiktet, det gick liksom av bara farten. Men vad betydde det och varför var det rätt att skämmas när man råkade tappa sitt glas och hälla ut saft när man var borta på kalas?

Jag frågade aldrig och det gjorde nog ingen annan unge heller för det var bara så det var. Man skulle vara hel och ren och uppföra sig annars skulle man skämmas.

Tänk om jag vetat då att skämmas eller känna skam i grunden betydde att det skulle vara något fel på mig som människa. Någon form av felkonstruktion...?!

Men det är ju fel. Det kunde ju inte vara så att varenda unge då och då skulle skämmas för att de var felkonstruerade allihop. 

Men på något sätt var man en bättre unge om man till och från skämdes lite, speciellt när andra vuxna var närvarande. Man var alltså bättre för att man godtog det faktum att det fanns skäl att skämmas, skäl att säga att man var felkonstruerad, 

SKÄL ATT FÖRMINSKA SIG SJÄLV

Men det är ju helt galet....

Ett barn som bara gör som alla barn, valpar, kalvar och kycklingar gör då och då, man gör lite annorlunda eftersom man inte hunnit öva lika länge som den vuxne.

Jag tror att många "vuxna ungar" idag går omkring och tror att de ska skämmas ibland för då är man duktig och då blir alla nöjda och man blir älskad. Men vad händer om inte hela ens omgivning har samma uppfattning om när man bör skämmas. Om man inte kan läsa, om man dricker för mycket sprit, om man inte klarar sin ekonomi eller om man helt enkelt häller ut saft på linneduken.

Då gäller det att snabbt kunna läsa av hur just de här människorna tänker. Ett strängt öga, en rynkad panna eller att man helt enkelt vänder sig bort. Man skäms så mycket man orkar och då är det bra och alla blir glada igen....

Men nästa grupp människor då? Vad ska man skämmas för där? Umgås man med tillräckligt många människor och har utgångspunkten att samtliga ska känna att just deras åsikt är den enda rätta, ja då får man inte göra mycket annat än att skämmas.

Vem vinner på att man förminskar dig själv? Ingen, allra helst inte man själv.

Tänk om vi istället för att lära oss att skämmas fått veta att om man är liten så kan det innebära att man tappar glaset och hallonsaften rinner ut över linneduken. Det gjorde ju inte duken renare för att en liten unge satt och skämdes.

Låt istället Nelson Mandelas tal bli ledstjärna

Nelson Mandelas tal

Det vi fruktar mest
är inte att vara otillräckliga.
Vår djupaste rädsla
är att vi har omätliga krafter.

Det är vårt ljus, inte vårt mörker
som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss:
Skulle jag vara lysande, fantastisk,
begåvad och förbluffande?
Egentligen - hur kan vi undgå att vara det?

Du är ett barn av Gud.
Världen är inte hjälpt av din småbarnslek.
Det ligger inget stort i att krympa
så att andra människor i din närhet
skulle slippa känna sig osäkra.

Vi föddes för att förverkliga
Guds härlighet inom oss.
Den finns inte bara i några av oss:
Den finns i alla.

Och när vi låter vårt eget ljus skina
ger vi omedvetet andra tillåtelse
att göra detsamma.

När vi har gjort oss fria från vår egen rädsla,
gör vår närvaro andra automatiskt fria.

Jul utan julmat

En jul i Sverige utan julmat!?

Kan vi tänka oss en jul utan julmat och julklappar? Många skulle nog sätta ned foten och vägra.

Måste vi ha julmat och klappar till jul? Nej...

Har vi möjlighet att ha julmat och klappar?

Sanningen är den att många människor inte har en chans att skaffa allt det där som vi tar så för självklart till julaftonen.

Någonstans inom oss har vi en dröm om att alla har allt de kan önska i matväg. Man har frid och trygghet, nyfallen snö och månsken.

Ingen gråter eller är sjuk. Alla har vackra nya kläder och julsångerna smeker oss med sina välkända toner. Kalle Anka finns förstås som alla julaftnar sedan 50-talet och inget, absolut inget smolk finns i den glädjebägaren.

Nu ska vi vara glada och tycka så mycket om alla släktingar och bryllingar och ingen blir full utom tomten. Så ser en riktigt svensk jul ut och alla barnen tindrar med ögonen och granens kulor speglar lågorna från alla stearinljusen.

Jag är ledsen men den drömmen är just en DRÖM för många.

Det är inte bara de utstötta ur vårt samhälle som inte längre har någon dröm, narkomanerna, uteliggarna, alkoholisterna och många psykiskt sjuka.

Nu handlar det om oss, vanliga, precis lagom, människor med en vanligen fylld plånbok, med villa och där ingen misstänker något....

I Sverige behöver du inte "göra bort" dig för att få stå utanför "drömmen". Det räcker med att bli arbetslös eller sjuk. Jag vet inte var idén kommer ifrån att allt blir billigare när man är arbetslös eller sjuk. Men så måste det ju vara eftersom ersättningen blir så mycket mindre - vi ska inte leva på bidrag men vi måste ÖVERLEVA tills vi kan få till en förändring.

Min situation ser ut som följer....

Jag var arbetslös och försökte överleva och hitta ett nytt arbete men lyckades inte. Stressen av att inte räcka till i arbetslivet och inte få den återhämtning vi alla behöver gjorde att min kropp inte orkade längre, jag fick en utmattningsdepression. Jag lever en dag i taget med att försöka hålla näsan över vattnet. Jag kämpar oerhört varje dag...men jag får inget för det. 

Jag har fått gå från a-kassa till sjukpenning med en stor sorg i hjärtat men min kropp kunde inte mer....

Idag har vi den 10 december och jag har varit sjuk i två månader utan någon utbetalning från Försäkringskassan. Jag har också fått veta att jag inte kommer att få någon sjukpenning förrän tidigast 9 januari 2013. 

Jag har fått låna pengar till mat i november men i december kan jag inte köpa någon mat alls. I frysen finns ännu några bitar lax, ett par kycklingfiléer och grönsaker. Jag har ris och knäckebröd och om jag är oerhört försiktig kanske det räcker över julen och fram till nästa utbetalning.

Låter det ynkligt? Nej, tyvärr är det precis så det ser ut för många fler än jag. Men det är ju inget man är stolt över så man sätter på sig sitt "jul-mys-ansikte" när man går ut medan paniken och sorgen revolterar i bröstet.

"Sparka inte på den som ligger" får man lära sig tidigt i livet.

Varför gör vi det då? .... I Sverige ..... I jultid .....

Med tillönskan om en GOD JUL för alla er som ingen vill se.

Hundar

Hundar - vad vore livet utan hundar.

Till att börja med kan vi konstatera att livet utan hundar VORE MYCKET SÄMRE än livet med hundar alltså. 

Jag blir personligen alldeles svettig av lycka om någon goding vill hälsa på mig på stan och kryper mer än gärna omkring på alla fyra för att vi riktigt ska få umgås. En blöt puss från en mops eller en STOR kram av en boxer. MYSIGT!!!

Jag hade lyckan att få växa upp med en hund. Dvs den vackraste, klokaste, snällaste, men därmed inte sagt att han inte kunde säga ifrån. Denna förfinade varelse var av rasen BOSTONTERRIER, en amerikan med fin stamtavla. Egentligen var han nog finast i hela familjen för ingen av oss andra hade stamtavla. 

 

 Bambino hette underverket och var den underbaraste
vän jag någonsin haft.


Ha klarade en rask eller RASK språngmarsch genom skogen hemma om det vankades pannkakor när han kom hem. Pannkakor utan sylt skulle det vara. Vid ett tillfälle blev han sur på mammas syjunttanter som bara tjattrade med varandra och inte brydde sig om honom då stal han helt enkelt kakfatet, åt och fick ont i magen. Den älvlika lilla hunden.





Han var också oerhört bra på att sova i alla upptänkliga ställningar och han och pappa tävlade om vem som kunde snarka högst! Pappa vann får man nämna för Bambinos heder.

Nu finns inte Bambino mer och jag saknar honom!!!

Jag har hittat två härliga golden retriever och en häftig tax på Facebook - ja och så deras mattar förstås. Justa polare alla fem......men nu har den äldsta retrievern fått problem med ett knä och han har opererats flera gånger men......det funkar inte riktigt.

Det är inte de riktiga vovvarna, Louie, Laban och Negus på bilderna men man tager vad man haver!!

NÅ nu är det så här att vi uppmanar alla vovvar i hela Sverige... nej i hela VÄRLDEN ... att hålla tassarna och knyta ihop svansen så gott det går så att LOUIE kan vara lycklig och få ett så bra liv att han glömmer bort knät!!!!

Har alla lovat?? BRA då lägger vi av för ikväll. Finns det nåt hundgodis i närheten Laban?

Influensa

Jag vill bara meddela att jag lider...

...av influensa!

Vem har uppfunnit influensa? 

Vem vill oss så illa?

Jag har feber....nej, FEBER, oj oj oj. 

Jag har ont i huvudet. 

Jag har hosta.

Jag har snuva.

Jag har ont i halsen.

Som sagt.....Jag lider!                        

Ville bara säga det. ;-(

Stackars, stackars mig!!!!!

Men det är ju tur att jag är KVINNA.....annars hade det aldrig gått!

WELCOME DENMARK

Welcome to my blog Denmark!

Velkommen til min blog Danmark!

WELCOME ISRAEL

Welcome to my blog Israel
ברוכים באים לבלוג שלי ישראל

Translation gadget to the right.

Ha roligt...

Ha roligt.....

Ja, det var ju ett alldeles perfekt uttalande där hon satt i andra änden av telefonluren med tårar forsande nedför kinderna 

"Ha roligt" sa hon med en grimas över ansiktet som klart visade vad hon tyckte om den idén.

Var det så de andra gjorde, bara skrattade som om allt inombords låg väl tillrätta och ingenting i världen skulle hindra dem från att skratta och HA ROLIGT.

Hon ville skrika så hela världen kunde höra henne: MEN DET ÄR INTE ROLIGT, INTE EN ENDA JÄVLA DAG. Kunde hon säga jävla? Jo, just idag kunde hon det!!!! JÄVLAJÄVLAJÄVLA.......

Bekymren och sorgerna hade travats på varandra och nu försökte hon lösa dem ett efter ett.

Ibland var hon så oerhört nära att ge upp alltsammans och strunta i allt och försvinna spårlöst. Men hon var uppfostrad till att "göra rätt" för sig och inte smita.

Hon hade önskat att hennes pappa hade kunnat höra henne och lite lugnt pekat med sitt korta och tjocka pekfinger....."Det är ditåt du ska gå vännen, då går du rätt!"

Hon satte sig på en mossig stubbe som var både kall och fuktig i november-kylan, men hon kände den inte. Hon var lika kall som stubben..... Vart? Hur? Vem?

Då såg hon handen som hon kände och visste skulle visa henne rätt!

Hon tänkte på sin vän igen "Ha roligt" hade han sagt. Knäppt!....eller inte? Kanske menade han på ett annat sätt. 

"Ha roligt"

"Gör roliga saker för dig"

"Gör saker som du mår bra av"

"Gör saker som säger att du är bra"

"Gör saker som får dig att le"

"Gör saker som får någon annan att le"

Gör saker som gör dig lycklig, då blir du glad och hittar den väg som är din alldeles egen.Det var värt ett försök....

TACK

Blogga! Jag? Kan jag ju inte! Vad ska jag skriva ?

Nej jag hade ingen aning vad jag skulle skriva om.

Det kändes mest fånigt. Vem skulle vilja läsa vad jag har skrivit. Verkar det inte lite pretentiöst i alla fall? Nja, men vadå.... Jag kan ju börja och skriva något och så får vi se om det blir någon som helst respons. Så där gick tankarna i början...Tveksamt!

MEN vilken tur att jag kom igång! Mina inlägg läses i alla världsdelar förutom Afrika. Tusentals och åter tusentals människor som läser och ger mig feed back och det verkar som om jag har något att berätta som berör många människor. Det känns natuligtvis underbart och jag vill bara skriva mer. Funderar på nästa inlägg när jag sitter på bussen. Vad hände Samuel, kan tänka på  när jag står i duschen och är livet en slump, när jag tar en promenad. Tankar som virvlar och ord som ger andra ord och till sist är ett nytt inlägg som förhoppningsvis kan bära med sig något till en människa som lättar på livet lite. Eller som ger ett gott skratt och inte minst att vi alla är människor och längtar i stora delar efter samma saker.

Trygghet

Kärlek

Stillhet

Äventyr

Vänskap

Mina läsare har gett mig en bättre självkänsla och mod att kämpa med mig själv och omgivningen att min högsta dröm ska slå in. Att "åka hem" till Indien och stanna för resten av mitt liv. bli vegetarian, fotografera, filma och skriva sen ska jag tvätta elefanter och se solen sjunka i Arabian Sea innan jag går hem till mitt lilla krypin och somnar sött bland palmblad och kungskobror.....OK OK jag struntar i kobrorna.

TACK mina underbara läsare över världen! 

 

Hemma...

Var är HEMMA?

Ibland kan jag fundera över var är "mitt HEMMA". Är det platsen jag är född på eller där jag bor nu eller kanske en helt annan plats som utstrålar "HEMMA" för mig.

Jag har flyttat och bott i små och stora städer, vid havet, i skogen och på slätten. Alla platser har haft sin tjusning och jag har fina minnen från samtliga.

Men.....HEMMA..... Det är något annat, något speciellt som inte går att skapa, utan som bara finns där. Vad är det då som påverkar och som kan bli "HEMMA"?

Jag har gråtit i de flottaste lägenheter och skrattat i den minsta lilla, där diskbänken var bakom soffan ;-) Det är alltså inte standarden som avgör, inte heller platsen...

"HEMMA" måste nog kunna ge mig känslan av trygghet. En plats där jag kan lägga av alla masker och bara vara jag. Där jag kan vara förkyld, sjunga i badrummet, sitta med fötterna på bordet och dricka te... Där hjärtat slår i en behaglig takt, stressen försvinner och hoppet tar ..... ett HOPP...... "Det är inte förlorat, jag klarar det den här gången också" kan jag höra inom mig när jag är "HEMMA"

"HEMMA" finns ju för mig och jag vet exakt var det är:

Opposite Sona Hospital

Near Vakola Bridge

Santa Crus East

Mumbai

Precis där finns St Bridget´s Convent i Mumbai och jag har mitt rum på femte våningen. Det är inte stort men där finns allt jag behöver. Jag kan krypa ihop på sängen och lyssna till staden som aldrig sover, där bilarna tutar och hundarna skäller. Det är varmt och det luktar Indien. Det är "HEMMA"

Jag kan gå upp till takterassen och se ut över staden med 20 miljoner invånare, så stor och ändå så vänlig. Tvärs över gatan ligger Sona Hospital och bredvid i en minimal lokal finns skräddaren som kan sy en Salvar Kameez till mig på några timmar. Längre ner på gatan kan man köpa färsk frukt av alla sorter. Flygplanen startar och landar oavbrutet från flygplatsen strax intill. Det brakar i luften, men det är också "HEMMA"

På kvällen kan man stå på taket och se ut över Western Express Highway där bilarnas ljus slingrar sig utan uppehåll. Det är aldrig tyst! I Mumbai är tystnaden en lyx och jag som älskar tystnaden, hur går det ihop? Egentligen borde det inte alls fungera för mig att vistas i Mumbai, men det har blivit "MITT HEMMA"

Utanför mitt rum på St Bridget´s Convent finns en tavla med en text

Home is not where you live, but where they understand you.

Ja, så är det för mig...

Hemma är inte där jag bor, utan där de förstår mig.

Welcome Ireland

Welcome to my blog Ireland!

I morgon

Jag gör det i morgon...

...tänkte hon. Det blir bra! I morgon blir bra! Lite mycket i dag! I morgon blir bra, tänkte hon och lade tillbaka telefonen på bordet.

Idag var det lite jäktigt och mycket hon skulle hinna med.

Jobbet tog ju sin tid och ville man vara med och ha en chans att avancera och kunna förhandla sig till en högre lön och fler förmåner så var man tvungen att vara flexibel. Jobba över några timmar varje kväll och kanske en av veckoslutets två dagar. Ja, men lite måste man ju satsa för att få det bra så småningom, försvarade hon sig, när tankarna kom att barnen tyckte det var tråkigt. Det blir så bra sen!

Man bör hålla kroppen i trim, det visste hon och köpte ett nytt årskort på det bästa gymmet i stan. Måste hinna förbi och köpa nya häftiga kläder att träna i, det gick ju inte att komma i förra säsongens trend. Sexhundra kr för en liten topp! Kanske lite mycket men den var snygg och hade rätt märke på bröstet.

Färga håret! Hennes hår som från början varit ganska beige och tråkigt hade nu haft alla färger på kartan, från ljusaste blont till svart. Den här gången fick det bli något i mahogny....Ja, det blir bra!

En snabb visit till affären för handla lite middagsmat innan hon skulle iväg på möte med socialnämnden där hon blivit invald till suppleant vid förra valet. Det är viktigt att visa att man bryr sig, sa hon och slängde kappan på en stol och middagsmaten i micron. Ungar, det är mat om tio minuter!

Jag undrar hur Marie har det? tänkte hon när hon backade ut på gatan. Hon hade ju fått höra att hon hade bröstcancer, stackarn. Jag kanske skulle åka till henne? Nej, är lite tight just nu, jag ringer sen!

Dag efter dag, vecka efter vecka.....jag gör det i morgon, det blir bra! 

Ibland kunde hon känna att det tryckte över bröstet. Hon hade nog dålig kondition trots allt. Det var bara att lägga in fler pass på gymmet. Härligt att ta i ordentligt. Jobba över i kväll? Nej då, det är inga problem. Jag ringer grannen som kan titta till ungarna vid sängdags.Hon hade lagt märke till den uppskattande blicken från chefen och kände att hon blev varm inombords. Den nya tjänsten var nog inom räckhåll.

Visst ja! Hon hade ju lovat mamma att ringa och prata. Hon kände sig ensam efter pappans död.
Ja hej mamma det är jag. Lite mycket i kväll men jag ringer en annan kväll. Hennes mamma hann inte säga något utan la tyst på luren.

Det stack till i bröstet igen och hon blev lite anfådd. Grannen lovade att se till ungarna en stund och de kunde vara ensamma någon timme, det gick bra!

Sirenen från ambulansen tjöt i mörkret på sin väg till en ny patient. En arbetskamrat hade ringt och berättat att en kvinna fallit handlöst till golvet och var medvetslös.

Man gjorde allt vad man kunde på sjukhuset men det gick inte att rädda kvinnan, hennes hjärta hade stannat och alla återupplivningsförsök hade varit förgäves.

Jag ska göra det i morgon! Det blir bra!

Men i morgon kom inte...

Ensamhet

Tystnaden var tryckande och hon såg sig omkring...

...det fanns ingen där och det var många dagar sedan det kändes naturligt att lyfta telefonen och ringa. Hur hade det blivit så här?

En gång hade hon varit en bland många vänner. Idag var det tyst...

Det kändes kallt och hon drog jackan tätare omkring sig där hon gick utefter älven. Det hade snöat några dagar och varit alldeles vitt i början av november. Hon var inte van vid de långa vintrarna men snön var vacker och lyste upp. Det kändes som att gå i potatismjöl när det knarrade under hennes kängor. Det var inte hennes hem, inte hennes älv, inte hennes land... Hon försökte se det fina som faktiskt fanns där men kärleken som hon en gång känt var död. Det var tomt och kallt.

Ibland kunde hon känna hur ensamheten tog ett stryptag runt hennes hals och hennes liv. Hur kom det sig? Hade hon agerat fel vid något tillfälle? Var hon ansvarig? Hade hon inte räckt till?
Verkligheten var att de som en gång funnits där och varit hennes vänner inte längre fanns kvar. De hade sagt när hon flyttade att avståndet spelar ingen roll. Men det gjorde ju det....spelade roll.

Här hade hon försökt skaffa nya bekantskaper men det låg i de flesta fall inget allvar bakom orden: "Så jättekul, fina du! Vi måste ses och fika eller nåt" Hon hade slutat tro på det nu och sörjde inte längre. Men ensamheten var inte hennes vän, hon ville något annat...

Hon stannade och såg ut över älven vars vatten var alldeles svart liksom himlen där endast stjärnorna glimmade lite svagt. Hon hörde tåget komma, köra förbi och försvinna. Tåget; som redan från barndomen betydde frihet för henne. Hon hade åkt till Norrland med sin familj och det var sommar och hon var lycklig.

Men det var då. Hon närmade sig det hus där hon bodde, som inte var hennes hem....utan bara ett hus där hon bodde. Hon öppnade dörren och stängde den tyst efter sig. Gick in i köket och satte på te-vatten och vände tillbaka för att slå på sin dator. Hon läste sina mejl och värmen kom tillbaka. Där fanns flera - på bättre eller sämre engelska. De fanns där i all sin enkelhet, ibland bara några ord, men de bevisade för henne att hon hade människor som fanns kvar och som brydde sig om att hon fanns. Hon fick ny kraft och teet smakade bättre än någonsin. De fanns ju där hennes familj och hennes vänner, långt långt borta rent fysiskt men alldeles nära i hennes själ.

De fanns ju där och var nära... 

Sinnesro

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Give me the serenity to accept the things I can not change
courage to change the things I can
and wisdom to know the difference.

TRANSLATION

THANK´S FOR VISITING MY BLOG!
You find a translation gadget to the right!
                                               

Vem bestämmer i ditt liv

Hon hade läst det i en bok en gång...

Vem är det som bestämmer i ditt liv?

Visst hade hon velat göra det många gånger - skrika åt dem - 

FÖRSVINN! LÅT MIG VARA I FRED! JAG VILL INTE!

Men det hade hon ju aldrig gjort. Det hade varit förödande att säga så. Gå emot kompisgänget och det som ansågs vara det enda rätta.  Så hon gjorde som de. Hon tog på sitt söta ansikte och dansade som dem, rökte som dem och kysste killar som hon inte ville kyssa. Men det var väl OK, hon fick ju vara med i gänget och hon "var" någon. Det var säkert många som avundades henne av dem som stod bredvid och inte hörde till oss. Men varje kväll när hon kom hem och tvättat av sig sminket så fanns en annan flicka därunder. En flicka som alltför ofta somnade med tårar i ögonvrån.

Hon blev äldre och hon fortsatte tyvärr att bära sitt clownansikte när det kändes nödvändigt. Hon gick de vägar människorna förväntade sig att hon skulle gå. Visst skulle hon väl gifta sig och skaffa familj som alla andra, en biologisk klocka hade hon väl i alla fall?! Hon lyssnade men den hördes inte, inte alls. Hon förbannade att hon inte kunde känna och längta som andra. 

Men det fanns ju inte där DET FANNS INTE DÄR.......JÄVLAR!!!!

Åren gick och folk både beklagade hennes val och hånade henne när hon inte hörde. Det var ju det riktiga livet hon valt bort. Hon var nog ingen riktig kvinna! "Nä, nåt fel måste de ju va!"

Har hon ingen skam i kroppen människan? Hon studerar på universitetet som om hon skulle vara bättre på nåt sätt. "Såna som hon bör sättas på plats" "Dessutom tyckte min man att hon var intressant OCH snygg!! Nej, hon är inte välkommen mer"

Nej hon var inte välkommen och det var skönt för de talade ju inte samma språk som hon. Men det fanns alternativ därute, utanför den lilla värld där de levde. Den lilla ankdamm som var Sverige och där alla visste bäst och livet levdes på det enda sätt ett liv kunde levas. "Man ska ha villa, några barn, ett par bilar och diskutera placeringen av buxbomshäckarna" Om det nu var buxbom som gällde, vad visste hon.

Vad var det det hade stått i den där boken "Vem bestämmer i ditt liv"? Jo, det var något om en teater och regissör tillika pjäsförfattare och skådespelare och en pjäs och....

"Det var audition med regissören/pjäsförfattaren i salongen och en efter en kom skådespelarna in på scenen och gjorde det som avtalats att de skulle göra. Regissören funderade och sa att vänta till vänster. Andra fick vänta till höger och spänningen steg. Var det bra att vara till vänster eller höger. Kunde man ändra något för att komma i rätt grupp?

Regissören hade funderat färdigt och plockade fram den ena efter den andra ur grupperna. Det var ingen ordning och nervositeten bokstavligen rann nedför väggarna. Hade gruppindelningen ingen mening?

Regissören harklade sig och sa:

"A, du ska vara en bybo och har inga repliker. Du håller dig i utkanten och rör dig inte."

"B, du har den ledande rollen och kommer att bära upp hela föreställningen"

"C, du ska få en liten biroll men blir det inte bättre än hittills, så räkna inte med nästa säsong"

"D, dig är jag nyfiken på. Jag vill ge dig chansen till en mindre roll men du kan utvecklas med den"

"Ni andra tio kan gå hem. Jag har inget behov av er. Ev ses vi nån gång!"

Han vände sig till skådespelarna och sa: "Den här pjäsen är min pjäs, det är jag som bestämmer,"

Regissören var hon.

Regissören var jag.

Regissören var du.

Vem är det som bestämmer i ditt liv!

Utbränd eller Kompetensutveckling

Ofta när vi läser om...

...sjukdomar och stress och brist på arbete, så tror vi på något sätt att "det händer inte mig"

Kanske lite dumt att diskutera så.
Jag ska berätta en hemlighet.....schhh....den kan drabba alla. Läskigt eller hur? Schhhh.....

Mitt i karriären ska vi alltså låtsas som ingenting när hjärnan säger TRÖTTHET och menar STOPPA. Hjärnan vill inte mer, kan inte mer utan behöver återhämtining. OCH vad gör vi??.....arbetet är ju inte klart. Ja, det är helt upp till dig! Vill du ha ett liv eller ett arbete du inte kan sköta?

Vi kan också stoppas när vi bara har några år kvar till pensionen. Jag har hittills inte hittat en arbetsgivare som vill ha någon över 55 år. Tio år kvar och leva utan tillräckligt med pengar för att leva och inga intervjuer och "Du ska!!!!" hitta ett jobb. Om du får mindre pengar kommer det säkert fler arbetsgivare som alla vill ha 58-årig ekonom. Min fråga: Hur naiv får man bli!

Men då måste ju arbetslöshet vara den optimala lösningen! Vi kan väl enas om att det är inte vart några kommentarer.

Jag är helt övertygad om att den absolut största andelen av människorna vill arbeta, få en lön de kan leva på och en "liten guldkant". Men någonstans i något hus där sitter de damer och herrar som vet hur det är. Jodå, de är helt säkra på att de vet det bästa för människor, deras barn, natur, miljö, skola etc etc i all oändlighet.

Jag ska berätta en till hemlighet... de vet inte speciellt mycket om hur vi har det i vårt samhälle. De lever oftast i ett annat samhälle än de utbrända. Ofta har de inte arbetat ute i "livet" där vi andra är. Men de är bra på att prata och göra skrivbordsidéer. 

Behöver jag säga att idéerna bara fungerar i deras specialvärld.

Jag väntar med stor förtjusning tills en liten flicka ska avslöja ..... "Men kejsaren är ju naken"

De som skrivit de nya regelsystemet för arbetslösa och sjuka kommer aldrig att erkänna att det kanske inte var så lyckat och att kanske"några knivar i lådan inte är de skarpaste" Men vi kan ju inte tystna för det, eller hur? Om vi är tysta kommer stenarna att ropa, sa aposteln Lukas.

Ta tillbaka hälsan och värdigheten!