Tillbaka till Indien

Tillbaka till Indien.

I morgon är det äntligen dags att åka tillbaka till Indien och mina älskade ungar! Det har gått två år sedan sist och det är alldeles för lång tid, men sjukdom gjorde omöjligt för mig att åka tidigare. Nu hoppas jag allt ska vara bra och att vi får en riktigt fin tid tillsammans.

Jag tänker också ge mig själv lite omvårdnad och ska åka till en underbar plats i Kerala där det finns en ayurveda-klinik. Få härliga massage-behandlingar, god mat, varmt hav och vänliga människor. Det kan nog vara dags att jag ger mig själv lite positiv tid och samlar nya krafter. 

Någon har sagt:

"Depression är inte ett tecken på svaghet 

utan att man har varit stark alltför länge."

Men nu är det min tur att LEVA

skriva, fotografera, filma och bara sitta och titta ut över havet.

Det är jag värd!

14000

14 000 visits!!
Thank you for all wonderful feedback.

WELCOME SOUTH KOREA

Welcome to my blog South Korea

내 블로그 코리아에 오신 것을 환영합니다

Translation gadget to the right

WELCOME BRASIL

Welcome to my blog Brasil
Bem-vindo ao meu blog Brasil

Translation gadget to the right

WELCOME CÔTE D´IVOIRE

Välkommen till min blogg Elfenbenskusten
Bienvenue sur mon blog Côte d'Ivoire

Translation gadget to the right.

13000 visitors

More than 13 000 visitors!

Well ..... fans?!? 
Thanks a lot for your feedback!

WELCOME ALGERIA

Welcome to my blog, Algeria

مرحبا بكم في بلادي بلوق الجزائر

Translation gadget at the right.

INDIEN - det hemska landet

There is a translation gadget to the right!

Så var det dags igen...

...dags för människors okunnighet och rent av elakhet.

Det var tvättdag och jag bar ned två stora kassar med tvätt till tvättstugan i bottenplanet. Jag var på gott humör och för en gångs skull var jag full av energi.

I tvättstugan möter jag ett par grannar, herr och fru X, vi hälsar och tar reda på att vi alla mår bra och det är skönt att sommaren äntligen kommit.

Mannen i familjen frågar om jag ska åka till Indien och jag svarar glatt att "Ja, nu är det bara en månad kvar. Sen blir jag borta fem veckor". Jag hade nog kunnat gissa vad repliken skulle bli från fru X, men jag var på gott humör och tänkte mig inte för.

Hon utbrister; "INDIEN!!! Det där hemska landet!" Jag tittar länge  på henne utan att svara och då kommer fortsättningen; "Ja, de våldtar ju småbarn" Here we go again....
"Ja, det är vidrigt" säger jag och tillägger att "jag avskyr både pedofiler och allt annat som vuxna gör för att skada barn. Det finns hemska människor överallt, även i Indien"

Hon fortsätter då med att lite snusförnuftigt tala om kast-systemet som ett svar på varför indiska människor våldtar barn. Jag måste nypa mig själv i armen för att inte skrika högt och drar efter andan för att förklara vad min övertygelse är, nämligen det jag alldeles nyligen sa; "DET FINNS HEMSKA MÄNNISKOR ÖVERALLT, ÄVEN I INDIEN" 

Men nu är det ju så att Indien har en befolkning på ca 1,2 miljarder så att kalla Indien "det där hemska landet" utifrån vad som hänt är kanske att ta i lite för mycket. Jag har sagt många gånger men det tål att upprepas...

- Om en svensk man våldtar ett litet barn - vilket har hänt - gör det alla svenska män till pedofiler?

- Om en rödhårig mamma slår sitt barn - gör det alla rödhåriga mammor till barnmisshandlare?

- Om en busschaufför är otrevlig mot sin fru - gör det att alla busschaufförer är otrevliga mot sina fruar?

- Om en butik i Luleå säljer gammal mat - gör det att alla butiker i Luleå säljer gammal mat?

Jag behöver inte svara för vi vet alla att det inte är så, vi kan inte dra några slutsatser efter vad en liten grupp människor gör. Ändå agerar många efter just det mönstret. Varför har vi så bråttom att döma... och framför allt varför har vi så bråttom att - som man säger inom statistiken - extrapolera resultatet - d.v.s. man drar slutsatser långt utanför det material man har att studera.

Hur var det med skottar och smålännigar...?
Jo, just det, de är ju snåla.
Norrlänningar; är bara intresserade av jakt och fiske.
Stockholmare; stöddiga.
Skåningar; kan inte prata och är tjocka.

Om det kommer en dag där människor kan skilja på en persons agerande och ett lands agerande eller en folkgrupps agerande, då lovar jag att jag ska jubla!!!

Vi är världen!

HÄR ÄR MINA HÄNDER...!

Här är mina händer och min vilja
Bygg ett golv i mig 
och jag ska resa oss ett tak
Orden är inte mina, de kommer från min vän, Sam Carlquist.

Jag såg orden, de var vackra, och jag gick vidare. 
Men jag kunde inte släppa dem...
Jag kände det som om de var riktade till mig...

Här är mina händer och min vilja.
Bygg ett golv i mig
och jag ska resa oss ett tak.

Så många dagar hade förflutit där det bara funnits tårar och dit ingen sol kunde nå. Jag hade förbannat världen, Gud och regeringen. Varför? Varför skulle jag vara utan arbete, utan pengar, utan ett riktigt hem, utan en tro...

Här är mina händer och min vilja
Jag ville ju så mycket!
- Fortsätta mitt arbete med handikappade barn i Indien. 
- Arbeta med Tiger Protection Group.
- Stå upp för daliterna, dvs de som hade det sämst i Indien.
- Jag ville så gärna bada och skrubba elefanterna i  floden.

Ja, det var min vilja men kunde mina händer...?
Jag var inte längre ung, inte eftertraktad på arbetsmarknaden, inte förmögen. Men kanske ändå, kanske fanns det ännu tid och möjlighet att resa mig upp och säga: "Jodå, jag har både händer och vilja" 

Bygg i mig ett golv
Jag minns när min pappa byggde vårt nya hus i början av 1960-talet. Det var noga att mäta rätt och inte slarva; "det skulle inte löna sig i längden", sa pappa. Han koncentrerade sig och tog fram vattenpasset för att kontrollera att "det var i våg" som han sa. Jag följde noga hans arbete och var mycket stolt över att min pappa kunde göra så mycket. Han kunde lägga golv, han!! Först var det reglar...tror jag det hette, sen kutterspån som isolering och efter det spikade han fast det grövre plankor som skulle finnas under det vackra golvet i parkett. Det var vackert, men inte bara det, det var också ordentligt gjort så det höll för en kull ostyriga ungar att leka på. Det var ett riktigt golv! 

och jag ska resa oss ett tak.
Pappa finns inte längre och jag saknar honom ganska ofta men jag ler när jag tänker på honom. Han kunde ju bygga golv som ingen annan. Är det min tur nu pappa att resa oss ett tak där dina kunskaper kan gå vidare i mig för det jag är ämnad till. Min uppgift är att ta vara på det jag kan, släppa på  det som tynger ner mig och säga att... 
"Det räcker nu!" 
Jag har gråtit färdigt!
Min kunskap behövs!
Min kärlek behövs!
Mitt språk och mina tankar behövs!

och jag ska bygga oss ett tak.

TACK FÖR DINA ORD, SAM!

TRANSLATE

It's been a bit difficult with the translation.

Do like this!

Click the button "Translate" to the right of the page and select a language, before selecting which posts you want to read.

INDIA

Indien...

...äntligen!!

Resan är bokad och jag kommer att vara borta...


...eller hemma (hur man nu vill se det)
26 juni - 29 juli

Livet kan vara underbart!

12 000

More than 12 000 visitors!

 
 

THANK YOU

A big warmTHANK YOU to all my readers around the world for all the feed back.

For those of you who don´t read Swedish there is a translation gadget to the right

Welcome Turkey

Welcome to my blog Turkey

Blog Türkiye'ye Hoşgeldiniz

Sağa çeviri gadget.

BOSTON MARATON

Det har hänt igen...

...oskyldiga människor har blivit dödade av andra som ansåg sig kunna ta den rätten.

Det som hände i Boston är vidrigt och kan inte bortförklaras. Det finns inget försvar för det som hände eller för de människor som utförde dådet. Vare sig det var vita, svarta, muslimer eller kristna som var attentatsmän, så var det fel och kommer alltid att var fel.

Tyvärr möts man, ofta ganska omgående, av uttalanden om att det var muslimer......"Det vet man ju hur de är!" "Jävla muslimer" "Döda dom jävlarna....muslimerna alltså!"

Dessutom ...... det gäller ALLA muslimer. Alla är potentiella mördare!!! Ursäkta mig, men jag har många muslimska vänner som absolut inte skulle kunna tänka sig att skada någon. Varför dömer man så fort muslimer och varför i GRUPP!

Jag vet att det i Sverige finns ganska många män som våldtagit kvinnor, men gör det ALLA svenska män till våldtäktsmän, verkliga eller presumtiva?

Jag vet ett barn som blev utsatt för misshandel av sin blonda mamma. Gör det att ALLA blonda mammor är barnmisshandlare?

Jag vet en busschaufför som stal en cykel. Gör det ALLA busschaufförer till cykeltjuvar?

NEJ, det faller på sin egen orimlighet. Men ändå fortsätter många att alltid döma muslimer långt innan någon person vet vem eller vilka som ligger bakom terrorattentat.

I Norge utmålades också muslimer som attentatsmän i det som hände i Oslo och på Utöja. Det visade sig som vi alla vet vara en norsk ensam kille. Det går alltså att ta fel....

På 1970-talet såg terroristerna annorlunda ut men de var lika fullt terrorister som utförde lika vidriga handlingar som idag.

RAF, Röda Arméfraktionen

Är det bara jag som minns vad dessa europeiska ungdomar gjorde i olika länder i Europa. Bader-Meinhof ligan kallades man också med Andreas Bader, Ulrike Meinhof, Gudrun Ennslin och Jan-Carl Raspe i spetsen. De var vita, tyskar som vuxit upp i ett kristet land. 

Morden över hela Europa...

Ockupationen och sprängningen av Västtyska ambassaden i Stockholm...

Osv osv...

Men då var det ingen som påstod att ALLA vita tyskar var terrorister...

NEJ

alla terrorister är inte muslimer och 

alla muslimer är inte terrorister

Livet förändras

Vintern hade varit alldeles för lång...

...och de senaste sex månaderna hade gjort mig ledsen och trött. Jag var inte van att bo så långt norrut i landet och jag trivdes inte. Det var så mörkt, så kallt ...

Jag ville inte vara kvar...

Jag ville gråta, lämna allt bakom mig och fly!

Naturligtvis gjorde jag inte det, jag var vuxen och så gör man bara inte... Eller?

Men drömma kunde jag... Jag såg på alla mina bilder från mitt älskade Indien och visste att en dag...

En dag skulle jag lämna det som jag inte kunde älska och resa hem .... hem till Indien.

Jag hade varit arbetslös och nu var jag sjuk. Det gjorde ont i både kropp och själ och jag kände ensamheten som en tung filt över mig. Jag levde på ingenting... Pengarna som aldrig räckte till! Ibland kunde jag inte äta mig mätt och jag såg ingen lösning. Till julen fick jag mat från kyrkan och trots att jag kände stor tacksamhet så var helgen enbart sorg.

Mitt liv hade aldrig varit sämre och jag började ifrågasätta om det var värt att leva vidare. Det var en hemsk tanke...

Men så såg jag bilderna av "mina" pojkar i Premagiri, Samuel, Nithin och Rajkumar. Deras ögon gick rakt in i min sorg och deras leenden gav mig hopp, det fanns ju något annat och jag skulle bara behöva vänta ett år eller två, så skulle jag kunna flytta till dem.

Jag kunde så småningom lösa mina ekonomiska problem så att varje månad slutade på noll. Inkomsten motsvarade kostnaderna... inte mer men inte heller mindre. 

Men min resa till Indien den här sommaren skulle jag nog behöva ställa in, precis som förra sommaren och jag försökte trösta mig med att "jag kan snart flytta". Det var en tröst men jag längtade så mycket, jag ville så gärna...Jag ville  åka hem, åtminstone en månad under sommaren.

Så började en tid av mirakel...

Via sociala media fick jag kontakt med många fler människor i Indien och lärde känna personer som fanns i Andhra Pradesh dvs i samma delstat som pojkarna. Det var underbart att veta att de fanns där i närheten och vi kunde tala om platser som vi alla kände till. Min stora sorg började lätta...

En försäkring som jag inte visste om gav mig en summa pengar att spara varje månad och jag började tro att jag skulle klara av att spara ihop till min resa trots allt.

Jag hade betalat för mycket skatt och nu fick jag veta att jag skulle få en återbetalning.

Så det största av allt...

Två av mina nya vänner i Indien berättade att de ville ge mig hjälp till resan! De hade aldrig träffat mig men de ville hjälpa mig... 

Nu grät jag av lycka! 

Ingen hade någonsin gett mig en sådan gåva!

Nu kunde jag låta glädjen komma fram utan förbehåll.

Jag skulle kunna komma hem den här sommaren!

TACK!

LEPRA -SPETÄLSKA

Translation gadget to the right
LEPRA...

Det kändes lite konstigt när jag ringt till Infektonskliniken på vårt sjukhus och bett om information om lepra eller spetälska.

För mig var spetälska något man hade läst om i skolans kristendomsundervisning. Det fanns på Bibelns tid men fanns det verkligen något sådant kvar i dag, hos människor som levde nu? Hade vi inte klarat av att utrota en så gammal sjukdom?

Jag mötte en gammal läkare som varit i Afrika många gånger och som sett lepra på nära håll. Han hade lagt ner mycket arbete på att ta fram material och jag fick klart för att lepra faktiskt inte smittade så lätt, vilket lät betryggande. Vi hade ett långt samtal där han berättade om sina erfarenheter och naturligtvis var han mycket nyfiken på varför jag behövde all den här informationen.

Jag berättade att jag skulle till Indien och där skulle jag besöka en lepra-koloni. Hans råd till mig var att inte röra några öppna sår men framför allt tyckte han att jag skulle gå några steg efter personalen och göra precis som de gjorde. Då var jag klar att resa till lepra-kolonien i Andhra Pradesh i östra Indien.

Solens strålar tvingade mig in under kronan till ett stort Banyan-träd där jag kund få lite skugga. Jag tog några klunkar av det goda men ljumma vatten jag hade  med mig medan jag väntade på min vän Prasanna som skulle följa med mig till de lepra-sjuka.
Vi började gå längs landsvägen och Prasanna berättade om det vi skulle möta. 

Människorna som fanns här hade ingen annanstans att ta vägen. Deras sjukdom var ett stigma och släktingar ville inte att de bodde i närheten av dem. Byborna ville inte heller att de skulle stanna kvar utan bad dem bara lämna allt och gå. En del hade försökt sig på att tigga på gatorna i den närbelägna staden men det fungerade inte heller i längden. Utan skydd på gatan under natten var det inte ovanligt att de blev rånade eller t.o.m. mördade i andras sökande efter pengar.

Det började bli svalare när vi närmade oss husen och solen höll sakta på att ned. En lång backe nådde fram till huset där ett par systrar mötte oss på terrassen, vi satt ned och drack en kopp te. Systrarna berättade för mig att de sjuka jag skull få möta hade helt utläkta sår och smittades inte längre, så jag behövde inte vara orolig. Men de ville också förbereda mig på att dessa människor i många fall levt länge på gatan och samtliga var mer eller mindre stympade i ben, armar, tår och fingrar. 

Jag kände mig förberedd och vi gick in genom dörren. Jag drog förtvivlat efter luft! Där fanns absolut ingen frisk syrerik luft utan unken, klibbig, sjuklig luft. Skulle jag vända? Nej, det kunde jag ju inte utan jag stannade en stund, drog min sjal över ansiktet och drog några långa djupa andetag. Prasanna och systrarna log, de förstod precis hur jag kände, det hade varit en första gång även för dem.

Det fanns nästan inga fönster och väggarna var av sten. Det liknade mest en grotta, en grotta målad i starka klara färger, men ändå en grotta där luften inte var till för människor. Fläktarna i taket kunde bara ge en liten gnutta svalka och de flesta hade bara små tygskynken som dolde det viktigaste. 

Vi tittade in i en sal med enbart män och här var man osams om något och slog efter varandra. Man hade blandat ihop sina sandaler och nu hade en man blivit beskylld för att försöka stjäla dem. När jag såg skorna kunde jag bara konstatera att de hade ingen ens kommit på tanken att ta på sig i Sverige. Men här....

Många skrattade och vinkade åt mig och tyckte uppenbarligen det var roligt att jag kom och hälsade på. Jag hade fått ett tips att ta med mig en burk karameller att bjuda på och det var högt uppskattat. Systrarna berättade att det var oerhört ovanligt att det kom någon hit som inte arbetade här. Vi småpratade och åt våra karameller i de olika salarna.

Jag hälsade både goddag och adjö på det sätt indier gör med händerna tillsammans i brösthöjd. Men så kom vi in i en mindre sal med enbart tre kvinnor och vi hälsade först indiskt "Namaste" men av någon anledning, jag vet inte varför, sträckte jag fram handen till en svensk hälsning till en dam i en säng. Hon var liten och mycket tunn, hennes ena ben var amputerat vid höften och det andra strax under knäet. Hon hade totalt tre fingrar på två händer.
Hennes hår var nästan vitt och hennes fläta var lite tovig. Hon log mot mig och tog min utsträckta hand. Hon tog den med både sina händer med bara tre fingrar och förde den mot sitt huvud. Hon satt alldeles stilla en stund tills jag fick se hennes tårar falla på kinden. Jag torkade bort dem med min andra hand och då började den gamla damen gråta. Jag satte mig på hennes säng och höll om henne med båda mina armar och tårarna slutade falla och hon höjde sitt rynkiga ansikte mot mig och skrattade högt med sin tandlösa mun. Hon var nog den vackraste kvinnan jag sett.

Systrarna förklarade för mig att kvinnan varit där i många år och hade aldrig fått besök varken av familj eller grannar och ingen utom personalen hade någonsin tagit i henne. Jag var den första som självmant sträckt ut handen till henne och som kramat henne. 
Enligt systrarna var nog den här dagen den största i hennes liv.

Prasanna och jag gick sakta nedför backen och vi sa ingenting utan gick i våra egna tankar, det var mycket att ta in, försöka förstå, minnas och aldrig någonsin glömma 

LEVA I NUET

Translation gadget to the right

Man ska leva i nuet...

Det var ju den enda tid man kunde leva i, det hade hon fått lära sig och hon talade ofta om hur viktigt det var. 

Det som varit fanns inte längre och det som skulle komma visste vi inget om. Det enda möjliga var att leva i NUet! Så var det! Det hade hon alltid sagt!

Men om det nu var så att det inte fanns något NU! 
Jo, visst fanns det, men det hade inget värde för henne, hon kände inte glädje, inte sorg ... NU var tomthet.

Allt det hon älskade fanns långt borta både i tid och rum. Det gjorde ont rent kroppsligt och hennes tankar i NUet var .... ingenting. Det fanns knappt några tårar kvar som kunde ge lindring. 

Hon hade velat berätta för någon men det fanns ingen som ville höra, eller var det så att hon inte vågade berätta vad hon verkligen kände? Kunde människor ana vad som fanns där bakom den glada välpolerade masken? 

Hon var rädd att bli avslöjad, rädd att någon skulle ana att hennes liv inte var så lugnt, vackert och glatt som hon ville visa. Hon ville inte ha det här livet, inte här... 

Ensamheten...Hon var ensam bland de andra människorna. Hon kände inget samband med dem, de bara fanns där och levde sina liv. Det hade hon aldrig tidigare känt och det var en isande kall känsla, som hon försökte dra sig undan och gömma sig för. 

När det enda man sa till varandra var:

"God dag! Det regnar i dag. Men det är varmare än i går, och i morgon ska det bli snö."

Jodå, hon var social och log och svarade att "det var allt lite tidigt att snön kom redan nu, det blir en lång vinter". 

Hon log igen och de gick åt varsitt håll.

Leendet försvann och hennes mask fick vila, den där masken hon bar för att ingen skulle se hennes sorg och längtan.

Vid något tillfälle hade hon pratat med någon om vad som fanns innanför masken, om det som saknades och gav henne sorg. Men personen hade inte förstått eller inte velat förstå. 

"Det är bra här. Det är nog den bästa biten av planeten Jorden och vi har det bra, pengar och hus och bil...bilar. Nej, vi har ingen anledning att klaga. Resten av världen har det inte lika bra men det är inget att bry sig om. Vi har nog med oss själva"

Ja, det var just det! De hade nog av sig själva och hon behövdes inte heller i deras värld. Visserligen var hon "fin", "fantastisk" och "vacker"... "men försök inte tränga dig in och umgås" 

Det hade nog av sig själva!

Så det där med att leva i NUet?

Hon skulle förtorka och försvinna om hon skulle leva enbart i NUet. Det som fick henne att vakna varje dag och gå vidare var att hon kunde ta till sig den kärlek hon fått genom åren och allt hon varit med om, alla människor hon mött som satt vackra spår hos henne.

Det fanns förhoppningsvis också en framtid, om bara en liten tid var hon fri och kunde styra sitt eget liv. Där fanns också människor som gav kärlek och som delade hennes visioner och tankar. Där fanns ingen materiell rikedom men hon skulle bli rikare än någonsin tidigare av omtanke, kärlek, välvilja och gemenskap.

NUet var inte alltid det viktigaste...

WELCOME UKRAINE

Welcome to my blog Ukraine.

Ласкаво просимо на мій блог Україні

RÄDSLA

Translation gadget to the right!

Rädslan kröp närmare...

Jag låg stilla i sängen, väntade och såg på bilden av min älskade Samuel som fanns på väggen intill mig. Ambulansen var på väg för att hämta mig och jag var rädd. Jag hade vaknat mitt i natten och vänstra delen av mitt huvud hade gjort fasansfullt ont. 

Min första tanke hade varit "stroke" och jag kände mig ensam, liten och rädd. Jag hade ringt till sjukhuset och de hade sett till att en ambulans skulle komma för att hämta mig omgående.

Bilen körde snabbt och skakade lite på den ojämna vägen. En nål stacks in i min hand för att kunna ge läkemedel och den vänliga mannen i ambulansen talade lugnt och förtroendeingivande med mig.

Jag hade velat ha en hand att hålla i när jag kördes genom sjukhusets korridorer för att göra en magnet-röntgen av mitt huvud. Även läkaren på sjukhuset hade misstankar om "stroke". Mina tankar gick alltifrån "får jag leva" till "det är nog inte så farligt".

Jag var rädd!

Det började ljusna utanför fönstret och jag låg i en skön säng och väntade på svar. Tankarna virvlade runt i mitt huvud och jag kunde inte hindra dem. Jag som alltid klarat av allting själv kände mig alldeles ensam i världen...

Jag var rädd!

Jag bad till Gud att jag skulle få fortsätta mitt liv som vanligt och åka till Indien. Få möta dem jag älskade och hålla dem nära mig. Tårarna rann medför mina kinder och solen steg sakta på himlen.

Jag var rädd!

En sköterska kom in i mitt rum och gjorde en lumbal punktion - hon stack in en nål mellan två kotor i min rygg och tog ut lite ryggmärgsvätska. Det gjorde inte ont men var fyllt av ångest.
Det hade blivit dag och lyste in genom fönstret.

Jag var rädd!

Läkarens ord förändrade mina tankar och jag såg mina älskade ungar i Premagiri och Pune framför mig. Indien och dess dofter kom tillbaka till mig. Marknaden i Kurnool med alla sina varor! Elefanterna i Kerala. Arabiska havet och dess salta vatten. Utsikten från "mitt" tak i Mumbai. Mina vänner och deras kärlek. Allt förändrades av hans ord.
"Du har ingen stroke"

Jag var inte längre rädd!

Tack Gud för att jag fått ännu en möjlighet att leva det liv jag önskar tillsammans med de människor jag älskar i det land som ska bli mitt nya hemland 

INDIEN