Alltid tillbaka till Premagiri

        Där mitt hjärta bor    

           Varje gång jag återkom till Premagiri hade både Samuel och Nithin gjort framsteg och var angelägna att visa vad de kunde. Jag hade nog inte på allvar vågat hoppas att det skulle gå så bra. Att se Samuel komma farande med sitt gånghjälpmedel så fort att jag fick hjärtat i halsgropen var underbart. Hans ansikte lyste och han skrattade...precis som vanligt. 

   Nithin blev längre...mycket längre och kunde nu hålla sin kropp ganska bra även om han inte kunde gå. Han kunde styra sina händer och lyssnade uppmärksamt vilket han inte gjort tidigare.

   Att komma tillbaka till Premagiri är magiskt. Hela gruppen "Lena Disable Group" är där och har ordnat en helt fantastisk mottagning för mig. Det är inte varje dag man blir överöst med blommor.

   När det är fest i Premagiri så är det mycket sång och dans.

   Flickorna dansar en traditionell dans och flickan på stolen    symboliserar Mother India.

   Blommor, tårta och hålla tal... och som hedersgäst får jag den traditionella sjalen.

   Det ingår i traditionen att mata gästerna med tårta och      Fr Joseph har gett mig en enorm bit...bara tugga och svälja. 

   Samuel måste också få en bit... Det blir ofta lite kladdigt :) men det gör ju ingenting. Bara man har roligt och det   har vi.

   Jag har fått extra pengar från mina grannar i Sverige och vi ordnar en stor middagsbjudning. 

  Kvinnorna hjälper mig att bli fin före festen med lånad saree och blommor i håret.

   Alla kvinnor hjälps åt att laga mat till de ca 100 gästerna; dvs "Lena Disable Group" deras familjer och vänner. Här bjuds på chapati, curry av olika slag, daal, curd, paneer, lassie och massor av gott sött chai.

För några år sedan visste jag inte att Premagiri fanns och nu har jag fått ett hem och en familj.