Behovet av en vän

Utan arbete, arbetslös, arbetsbefriad....


Det var svårt att säga ordet - arbetslös - och det gjorde henne ledsen och förtvivlad.


Ibland kunde hon  skämta om det och säga med ett leende "Det ordnar sig." Men inom henne kändes det inte alltid så. Att inte ha ett arbete, att inte kunna försörja sig hur mycket hon än försökte få en förändring. Det var så otroligt lätt för henne att ta på sig en tung och tärande skuld. 
"Om jag bara gjort på ett annat sätt". 
"Jag duger inte". 
"Jag behövs inte". 
"Jag har ingen rätt att få känna trygghet." 


Ute bland andra människor log hon och smälte in i mängden men i samma stund som ytterdörren stängdes bakom henne så tog hon av masken och visade de tomma väggarna hur verkligheten såg ut. Det var ensamt och hon längtade efter att vandra längs en solvarm strand på andra sidan jorden. En strand som var hennes egen, där sorgen inte kunde nå henne. Varje vaken stund försökte hon hitta en lösning på det som blivit hennes stora sorg och förtvivlan. Hon kunde inte längre finna några vägar som skulle föra henne fram till ett värdigt liv. Hon var tvungen att hitta ett annat sätt men hon visste inte hur.


Hon var van att alltid klara alla bekymmer på egen hand - och även andras - men den här gången fanns ingen utväg. 
Vad skulle hon göra? 
Vart skulle hon gå? 
Hon var ju den starka, kloka kvinnan som andra vände sig till för att få hjälp och råd till sina skuggsidor. Nu stod hon ensam!


Eller gjorde hon det?
Hon tog telefonen och slog sakta numret till sin gamla vän. 
"Jag är så ledsen och jag behöver dig."