Hur gick det sen för Samuel?

Min vän Maria

Samuels lärare, Maria blev en kär vän och med hjälp av Fr Arulappas mejl kunde vi hålla kontakten och jag fick höra hur det gick framåt för Samuel. Hon var mycket kunnig och hade ett fantastiskt tålamod. Eftersom Samuel aldrig någonsin fått träning så var det inte så lätt varken för honom eller för Maria men ingen av dem gav sig i första taget.

Fr Arulappa och Maria frågade mig i ett mejl om jag kunde tänka mig att även en annan liten cp-skadad kille i Premagiri kunde del av träningen när hon ändå var i byn. Nithin var bara sex år och kunde inte ens hålla sitt huvud själv.

Självklart skulle vi låta Nithin vara med!Nithin behövde mycket träning och var helt beroende av den för att få ett drägligt liv. Innan Maria börjat träna honom kunde han bara ligga på mage och lyfta huvudet bara för några sekunder innan han tappade kraften.

Mitt liv gick mer och mer ut på att få ihop ekonomiska möjligheter att kunna fortsätta och jag tog alla tillfällen i akt att tala med människor om de underbara barnen som behövde så mycket hjälp. Jag vände mig till Svenska kyrkan och blev inbjuden att föreläsa i flera kyrkor i Linköping och Stockholm. Jag bad aldrig om pengar utan de som lyssnat gav efter sin förmåga och vilja. Det kändes alltid så varmt i hjärtat när jag gick därifrån med min "påse pengar" och bara kunde konstatera att människor har goda, stora hjärtan.

Tiden gick fort och jag hade ännu en dröm.....Fr Arulappa trodde nog att jag var fullkomligt galen när jag berättade för honom och han skrattade gott. "A GOAT BANK!!! You can´t be serious."

Jodå, visst menade jag allvar. Jag ville starta en GETBANK i Premagiri och låna ut dräktiga getter till byborna. Jag förklarade i detalj för Fr Arulappa och han slutade skratta och tyckte att idén nog inte var så galen ändå.

Så nu drog projekt GETTER igång!