Ibland finns ingen kraft...

Det finns dagar utan kraft, utan kreativitet...

Trött, outhärdligt trött.

Jag fingrar på tangenterna men finner inga ord som passar, inga ord som tillsammans kan bli en text som någon annan vill läsa. 

Varför tror jag att jag kan skriva...?? Det är ju bara...TOMT! Jag lider nog av hybris. Vem är intresserad av vad jag har berätta? Det är ganska förmätet att starta en blogg för att man tror att andra har någon som helst glädje eller nytta av den. Man borde stänga den omedelbart och dra en gammal filt över sig och skämmas för att man inte insåg redan tidigare hur lite man hade att komma med.

Okej, okej, okej....nu har pessimisten fått säga sitt!

En dålig dag! Javisst! OCH....

Kanske är det just en sån här dag man SKA skriva för dåliga dagar har vi ju alla. Det har jag lyckats lära mig på senare tid. Förr trodde jag att det nog bara var jag som tappade orken, lusten och tron på min förmåga. Dessutom; de som inte gillar vad jag skriver kan mycket enkelt klicka sig vidare till något de uppskattar. 

Att ta plats...

Det är inte alldeles lätt att våga ta plats i ett samhälle som till stora delar styrs av "Jante-lagen". Du ska inte tro att du är något!

Och varför ska jag inte tro att jag är något då? Jag är ju något, jag är NÅGON! Jag har något att ge min omgivning och jag behövs pga att jag är just den här personen. Det gäller att inte ta till sig det som krymper oss och tar bort glädjen.

Nelson Mandela har sagt:

"Vad vi fruktar mest är inte att vi är otillräckliga.

Vår djupaste rädsla är att vara omåttligt kraftfulla, det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer mest.

Att spela obetydlig förbättrar inte världen. Det finns ingenting upplyst med att förminska sig för att andra inte ska känna sig osäkra.

När vi låter vårt eget ljus lysa, ger vi omedelbart andra tillåtelse att göra detsamma."

Låt oss börja om igen.

Det finns dagar med kraft och kreativitet...