17 juni 2012

INGEN RESA TILL INDIEN

Jag trodde inte det skulle göra så ont...







När det bara inte går... Det finns inga pengar... Måste det göra så ont...
Att inte kunna åka till Indien i sommar är betydligt svårare än jag trodde det skulle bli. Jag intalade mig att det skulle vara skönt att vara i Sverige hela sommaren och njuta av de ljusa sommarnätterna. Visst är det vackert men min längtan är ändå Indien. Jag kan inte sätta ord på det som värker inom mig. Ett utanförskap mitt i det som skulle kännas så "hemma", som skulle vara mitt land. Jag längtar efter den ärliga närheten mellan människor, där vi vågar säga precis som det är utan att försköna eller förminska.
Ja, jag är ledsen, arbetslös och fattig? Så ser det ut men jag skäms inte för jag har gjort allt jag kan. Varför säger vi inte så utan hittar på nya ord för det som gör ont för att omgivningen inte ska tycka att man är en förlorare. Man är inte arbetslös utan arbetsbefriad, mellan två jobb eller fritidstekninker...

Varför känns det då så ensamt, så tomt och kallt?
Vi har inte tid för varandra längre. 
Vi umgås via mejl och möjligtvis telefon men vi ses sällan. 
Vad är det vi jagar efter? 
Vi kan ju bara äta oss mätta... 

Det finns en fin liten historia om en fiskare som har en båt och han åker ut på havet och fiskar varje morgon och kommer tillbaka vid lunchdags och under resten av dagen är han tillsammans med sin familj.
Det kommer en turist till byn och han frågar fiskaren varför han bara arbetar halva dagen när han skulle kunna tjäna mer pengar om han var ute till havs tills det blev kväll. Efter ett år, säger turisten, så skulle du kunna anställa folk som hjälper dig och om två år kan du köpa ytterligare en båt. Om tio år kan du ha fem båtar och då kan du arbeta mindre och ha det skönt tillsammans med din familj.
Fiskaren svarar Men det är ju så jag har det 
idag!


Varför tror vi att vi måste arbeta minst 150% och gärna lördag och söndag också?
Vad är det vi vill ha? 
Vad styr våra önskningar?

Är det så enkelt att "Flest saker när man dör, vinner"
Blir våra ungar lyckligare av märkeskläder och ny mobil?
Blir vi helare människor av två bilar och stor villa, inredd som i "Sköna Hem"?
Vem är det som bestämmer?

Ibland är det viktigt att ha tid att sätta sig ner och fundera vad det är som man verkligen vill göra med livet. Så om någon skulle fråga dig om vad du skulle göra om du visste att du bara hade tre månader kvar att leva och du inte gör det idag.....Varför gör du inte det? Kanske kan det vara så galet att en arbetslöshet kan vara tiden man behöver? Kan det vara så att slamret från vårt materiella samhälle tystnar en aning och att den där lilla svaga rösten äntligen får göra sig hörd: Jag vill inte ha fler dyra jeans, mer hummer eller en ny BMW. Jag vill ha en stund för att höra fåglarna och låta varm sand rinna över fötterna. 
När jag berättar att jag tänker pensionera mig när jag blir 61 år och flytta till Indien är det många som frågar: "Förlorar du inte mycket på det?" Förlorar...?!?! Jo visst, förstår jag att personen menar i kronor! Men hur är det möjligt att göra en förlust på att leva det liv man drömmer om. Och tänk om jag inte gör det utan jobbar på till 65 år för att få ut lite mer..... och så kanske aldrig den födelsedagen inträffar. Jag hann bara med 64 ....
Livet finns nu och det jag ska göra ska jag göra så fort jag kan. Det är ingen generalrepetition...det är föreställning!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar