UTAN GEMENSAMT SPRÅK

Att mötas utan gemensamt språk...

Möte i Premagiri

Jag hade alltid haft någon vän med mig när jag skulle möta Samuel, någon som kunde tolka vad vi ville säga till varandra. Den här gången hade jag bestämt mig för att inte ta med någon och inte tala om i förväg att jag skulle komma. 

Nej, den här gången ville jag försöka klara mig alldeles själv i byn där bara några få kunde tala lite engelska. Jag åkte ricksha längs den gropiga vägen mot Premagiri. Fartvinden gjorde att en liten aning av svalka letade sig in under rickshans tak av svart galon. Ljudet från den ettriga mopedmotorn överröstade allt och jag lutade mig tillbaka, svepte sjalen omkring mun och näsa för att slippa andas in den fina röda jorden som dammade runt oss.


Jag bad min förare stanna strax innan vi kom fram till Premagiri, betalade för skjutsen och gick den sista biten till fots. Dagen led mot sitt slut och några vattenbufflar letade sig upp på vägen för att gå hem för natten. Jag följde efter de fantastiska djuren och de gav ifrån sig en mycket stark doft men inte alls obehaglig. Deras herde ropade på dem ibland och stötte med sin käpp för att djuren skulle hitta rätt väg hem. Mannen log emot mig och jag log tillbaka. Det var skönt att gå här på vägen med en buffel-herde och hans imponerande djur.

Jag svängde av från vägen när jag hunnit fram till by-skolan och genast såg några barn att jag var på väg. De ropade och vinkade och läraren tyckte att det var lika bra att skicka iväg dem redan nu fast det var lite väl tidigt. Det skulle inte gå att få ordning på barnen när de sett att jag kommit. De tog sina väskor och rusade mig till mötes på det som skulle vara skolgården. Massor av kramar och "Namaste" med händerna tryckta tillsammans framför bröstet. Alla ville prata och flickorna ville hålla mina händer och vi skrattade lika mycket som vi alltid gör när vi ses. Jag pratar svenska och de talar telugu och det går alldeles utmärkt.

De visste att jag var på väg till Samuel och dansade runt mig på vägen till hans hus. När vi var nästan framme såg jag att Samuels mamma satt utanför deras hus vid bygatan. Hon rensade bönor och talade med en grannkvinna. Så lyfte hon blicken och fick se mig. Hon slog händerna på knäna, skrattade, plockade ihop bönorna och sprang in i huset. Jag kunde höra henne ropa till Samuel. Jag gick in på gården och där kom han, min älskade Samuel, med ett leende från öra till öra. Han höll sig i väggar och stolar och skyndade sig fram och vi kunde äntligen krama om varandra. Just då, i det ögonblicket kan livet inte bli bättre.

Samuel och jag ...TILLSAMMANS

Samuel

Samuels mamma kom med blommor till mitt hår och ett glas te. Hon tog fram stolar så att jag och Samuel kunde sitta tätt intill varandra. Grannarna kom in och hälsade glatt och Samuels äldsta bror som kan lite engelska förklarade hur glad hans mamma blivit när jag kommit helt utan förvarning. Samuels pappa kom hem från fälten och även han sken upp när han fick syn på mig. Så märkligt egentligen, det behövdes inga ord, vi visste precis hur vi kände för varandra. Familj, tänkte jag, det här är en FAMILJ och jag får dela den gemenskapen. Det är rikedom!

Sonhustrur och grannar

Samuel och grannbarn

Samuel och hans mamma

Rajkumar

Nithin

Med hjälp av kropps-språk och en blandning av olika språk kunde jag förklara för Samuel, Rajkumar och Nithin att det var en överraskning på väg till dem om någon månad. Det var oerhört nyfikna och jag berättade att det skulle komma en trehjulig cykel som skulle kunna ge Samuel frihet att cykla dit han skulle. Rajkumar och Nithin skulle få varsin rullstol. Pojkarnas ögon glittrade och mest skimrade Samuels ögon. Det var just en sådan cykel han drömt om men aldrig trott att han skulle få.


Det var dags för mig att åka tillbaka till Kurnool och Samuels pappa följde mig till vägen för att stoppa en ricksha. Jag hade kramat om mina killar och vi hade inte behövt säga ett enda ord. 

Samuels pappa log när jag lämnade byn i min ricksha och hans ögon sa mig att jag tillhörde hans familj.