Skam

Skam...

När jag växte upp under 50- och 60-talet så var det inte helt ovanligt att barn skulle "skämmas". 

Om man spillde ut saften på kalaset så fick man höra att man "borde skämmas"..... De vuxna förklarade aldrig varför man "borde skämmas" och jag tror inte heller att det var någon unge som förstod vad det betydde. Att man skulle böja ned huvudet och bli alldeles varm och röd i ansiktet, det gick liksom av bara farten. Men vad betydde det och varför var det rätt att skämmas när man råkade tappa sitt glas och hälla ut saft när man var borta på kalas?

Jag frågade aldrig och det gjorde nog ingen annan unge heller för det var bara så det var. Man skulle vara hel och ren och uppföra sig annars skulle man skämmas.

Tänk om jag vetat då att skämmas eller känna skam i grunden betydde att det skulle vara något fel på mig som människa. Någon form av felkonstruktion...?!

Men det är ju fel. Det kunde ju inte vara så att varenda unge då och då skulle skämmas för att de var felkonstruerade allihop. 

Men på något sätt var man en bättre unge om man till och från skämdes lite, speciellt när andra vuxna var närvarande. Man var alltså bättre för att man godtog det faktum att det fanns skäl att skämmas, skäl att säga att man var felkonstruerad, 

SKÄL ATT FÖRMINSKA SIG SJÄLV

Men det är ju helt galet....

Ett barn som bara gör som alla barn, valpar, kalvar och kycklingar gör då och då, man gör lite annorlunda eftersom man inte hunnit öva lika länge som den vuxne.

Jag tror att många "vuxna ungar" idag går omkring och tror att de ska skämmas ibland för då är man duktig och då blir alla nöjda och man blir älskad. Men vad händer om inte hela ens omgivning har samma uppfattning om när man bör skämmas. Om man inte kan läsa, om man dricker för mycket sprit, om man inte klarar sin ekonomi eller om man helt enkelt häller ut saft på linneduken.

Då gäller det att snabbt kunna läsa av hur just de här människorna tänker. Ett strängt öga, en rynkad panna eller att man helt enkelt vänder sig bort. Man skäms så mycket man orkar och då är det bra och alla blir glada igen....

Men nästa grupp människor då? Vad ska man skämmas för där? Umgås man med tillräckligt många människor och har utgångspunkten att samtliga ska känna att just deras åsikt är den enda rätta, ja då får man inte göra mycket annat än att skämmas.

Vem vinner på att man förminskar dig själv? Ingen, allra helst inte man själv.

Tänk om vi istället för att lära oss att skämmas fått veta att om man är liten så kan det innebära att man tappar glaset och hallonsaften rinner ut över linneduken. Det gjorde ju inte duken renare för att en liten unge satt och skämdes.

Låt istället Nelson Mandelas tal bli ledstjärna

Nelson Mandelas tal

Det vi fruktar mest
är inte att vara otillräckliga.
Vår djupaste rädsla
är att vi har omätliga krafter.

Det är vårt ljus, inte vårt mörker
som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss:
Skulle jag vara lysande, fantastisk,
begåvad och förbluffande?
Egentligen - hur kan vi undgå att vara det?

Du är ett barn av Gud.
Världen är inte hjälpt av din småbarnslek.
Det ligger inget stort i att krympa
så att andra människor i din närhet
skulle slippa känna sig osäkra.

Vi föddes för att förverkliga
Guds härlighet inom oss.
Den finns inte bara i några av oss:
Den finns i alla.

Och när vi låter vårt eget ljus skina
ger vi omedvetet andra tillåtelse
att göra detsamma.

När vi har gjort oss fria från vår egen rädsla,
gör vår närvaro andra automatiskt fria.