Det var storm i Stockholm...
...och på Arlanda flygplats lyfte inga plan i tid. Jag satt tålmodigt och läste min tidning och avgångstiden för mitt plan till London var sedan länge passerad.
Det är ingen idé att hetsa upp sig för det blir inte alls bättre, man blir bara svettig och frustrerad och säger fula ord. Jag behöll mitt lugn och efter 60 min väntan kunde vi gå ombord på planet.
Egentligen var det ingen bra idé att flyga via London till Mumbai med tanke på väderstrecken, först västerut och sedan österut. Efter fem timmar hade man inte förflyttat sig speciellt mycket i riktning mot Mumbai. Men det var billigast för tillfället och det avgjorde saken för min del.
Min väntan i London var inte speciellt lång och jag började bli orolig för att inte hinna med planet till Mumbai. Heathrow är en stor flygplats och det kunde bli problem. Jag talade med kabinpersonalen och de skulle meddela markpersonalen att jag var i behov av en mycket snabb transport till rätt terminal och gate.
Det visade sig att det var ett par personer till som skulle med samma plan och vi möttes redan i dörren av personal som visade oss ut på plattan istället för att ta oss fram inomhus. Det gick fort, mycket fort med bil och vi nådde fram till rätt terminal.
"Spring!", ropade var ledsagare från British Airways. "Strunta i kön vid säkerhetskontrollen och spring förbi allihop. Jag kommer efter och förklarar"
Jag är normalt en person som inte vill göra för mycket väsen av mig men nu gällde det att strunta i sina medmänniskor och bara tränga sig förbi. Det var ingen större kärlek vi möttes av i kön, men vad gör man. Vår BA-man sprang efter och förklarade.
Efter spurten fram till gaten insåg jag att det var hög tid att börja träna igen. Kondition.....vilket skämt!
Som den absolut sista passageraren sjönk jag flåsande ned vid min fönsterplats och så lyfte vi!
Jag hälsade på den unga vackra indiska mannen som satt bredvid mig och han beklagade att min resa fått en så tuff start. Men nu var jag på plats så nu skulle allt bli så bra. Vi var helt eniga och valde båda en riktigt god Chicken Curry och delade en flaska rödvin. Några glas senare tyckte jag livet var riktigt trevligt igen och efter en avslutande kopp te ville bara sova....och vakna i Mumbai.
Jag sa god natt till den vackra mannen och belysningen släcktes i planet. Sakta gungade jag iväg till drömmarnas land och där vandrade jag på en helt underbar äng med vackra blommor, sol och fåglars sång. Jag njöt fullständigt och det doftade underbart från alla blommor. Kunde livet vara bättre?
Men det var något märkligt med min äng och fågelsången. Jag hörde motorbuller som inte alls stämde in på min ljusblå dröm. Ljudet blev högre och högre, inte alls trevligt men den fantastiska doften från alla blommor fanns kvar. Till sist insåg jag att jag satt på ett flygplan och ljudet kom naturligtvis från motorerna, men doften...
Jag hade i sömnen vänt mig mot den vackra indiska mannen och lagt mitt huvud på hans axel och näsan tätt intill hans väldoftande hals. Det var hans rakvatten!!!! Vad skulle jag göra??? Det var pinsamt.
Jag såg försiktigt upp och möttes av de vackraste ögon man kan se på 10 000 meters höjd. Han log och sa att han inte velat väcka mig för jag sov så gott. Det är klart man sover gott när man tror att man är på en äng och samtidigt kryper intill vackra män! Vilken kvinna hade inte gjort det?
Jag rodnade nog en hel del och vände mig mot fönstret. Men gissa vad? När jag vaknade nästa gång hade gjort en repris och låg med huvudet mot hans axel IGEN!! Han skrattade och sa "Ligg kvar! Det är helt OK!" Och vet ni vad? Det gjorde jag!
Välkommen till Mumbai
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar