Förändring

Ur förändringsprocessen återföds jag...


Ur förändringsprocessen återföds jag...
Jag läste ännu en gång orden som en vän skrivit och som först inte sagt mig något särskilt men...

Ur förändringsprocessen återföds jag. 
Mitt liv är förändring, just nu oerhört mycket förändring och det gör så ont. 
Jag vill inte! 
Jo, det är klart jag vill! 
Inte nu, kanske sen. 
Tänker jag fel? 
Gör jag rätt val?

När jag tänker tillbaka på åren som gått, ganska många nu, så ryser jag av obehag om Förändringen inte funnits. Om jag stått kvar och inte vågat ta alla stegen mellan då och nu. Allt fantastiskt vackert och skönt som jag jag inte fått uppleva. Men inte heller smärtan och tårarna som nästan förgjort mig. Skratten, vännerna och resorna... sorgen, förtvivlan och mörkret.

Livet är förändring...annars är det nog inget liv, en existens, en överlevnad, men inget liv. Men då har jag ju gjort rätt val och vågat även när jag inte vetat vart jag skulle. Vågat tro på att livet velat mig väl även där längst in i sorgen. Gå fast jag inte förstod! Gå för att alternativet att inte gå var omöjligt för mig, det var inte mitt liv. Jag har förbannat och älskat livet men jag har aldrig varit likgiltig. Det har varit toppar och dalar men det har aldrig varit händelselöst. 

Just nu är livet tufft och jag önskar ibland att jag fick sova tills allt var annorlunda. Men det är ju just det... 
Ur förändringsprocessen återföds jag. 
Det måste vara en process för att jag ska få förändring. Jag skulle inte uppnå något annars. Kanske kan jag inte uppskatta varken förändringen eller processen förrän efteråt...när jag återföds.

Jag har säkerligen levt mer än 2/3 av mitt liv och en dag tar det slut, det är det enda jag kan vara säker på och den dagen jag ska göra min resa över regnbågen kan jag göra det i förvissningen om att mitt liv var så perfekt det någonsin kunde vara.

Ur förändringsprocessen återföds jag...