Translation gadget to the right!
Rädslan kröp närmare...
Jag låg stilla i sängen, väntade och såg på bilden av min älskade Samuel som fanns på väggen intill mig. Ambulansen var på väg för att hämta mig och jag var rädd. Jag hade vaknat mitt i natten och vänstra delen av mitt huvud hade gjort fasansfullt ont.
Min första tanke hade varit "stroke" och jag kände mig ensam, liten och rädd. Jag hade ringt till sjukhuset och de hade sett till att en ambulans skulle komma för att hämta mig omgående.
Bilen körde snabbt och skakade lite på den ojämna vägen. En nål stacks in i min hand för att kunna ge läkemedel och den vänliga mannen i ambulansen talade lugnt och förtroendeingivande med mig.
Jag hade velat ha en hand att hålla i när jag kördes genom sjukhusets korridorer för att göra en magnet-röntgen av mitt huvud. Även läkaren på sjukhuset hade misstankar om "stroke". Mina tankar gick alltifrån "får jag leva" till "det är nog inte så farligt".
Jag var rädd!
Det började ljusna utanför fönstret och jag låg i en skön säng och väntade på svar. Tankarna virvlade runt i mitt huvud och jag kunde inte hindra dem. Jag som alltid klarat av allting själv kände mig alldeles ensam i världen...
Jag var rädd!
Jag bad till Gud att jag skulle få fortsätta mitt liv som vanligt och åka till Indien. Få möta dem jag älskade och hålla dem nära mig. Tårarna rann medför mina kinder och solen steg sakta på himlen.
Jag var rädd!
En sköterska kom in i mitt rum och gjorde en lumbal punktion - hon stack in en nål mellan två kotor i min rygg och tog ut lite ryggmärgsvätska. Det gjorde inte ont men var fyllt av ångest.
Det hade blivit dag och lyste in genom fönstret.
Jag var rädd!
Läkarens ord förändrade mina tankar och jag såg mina älskade ungar i Premagiri och Pune framför mig. Indien och dess dofter kom tillbaka till mig. Marknaden i Kurnool med alla sina varor! Elefanterna i Kerala. Arabiska havet och dess salta vatten. Utsikten från "mitt" tak i Mumbai. Mina vänner och deras kärlek. Allt förändrades av hans ord.
"Du har ingen stroke"
Rädslan kröp närmare...
Min första tanke hade varit "stroke" och jag kände mig ensam, liten och rädd. Jag hade ringt till sjukhuset och de hade sett till att en ambulans skulle komma för att hämta mig omgående.
Bilen körde snabbt och skakade lite på den ojämna vägen. En nål stacks in i min hand för att kunna ge läkemedel och den vänliga mannen i ambulansen talade lugnt och förtroendeingivande med mig.
Jag hade velat ha en hand att hålla i när jag kördes genom sjukhusets korridorer för att göra en magnet-röntgen av mitt huvud. Även läkaren på sjukhuset hade misstankar om "stroke". Mina tankar gick alltifrån "får jag leva" till "det är nog inte så farligt".
Jag var rädd!
Det började ljusna utanför fönstret och jag låg i en skön säng och väntade på svar. Tankarna virvlade runt i mitt huvud och jag kunde inte hindra dem. Jag som alltid klarat av allting själv kände mig alldeles ensam i världen...
Jag var rädd!
Jag bad till Gud att jag skulle få fortsätta mitt liv som vanligt och åka till Indien. Få möta dem jag älskade och hålla dem nära mig. Tårarna rann medför mina kinder och solen steg sakta på himlen.
Jag var rädd!
En sköterska kom in i mitt rum och gjorde en lumbal punktion - hon stack in en nål mellan två kotor i min rygg och tog ut lite ryggmärgsvätska. Det gjorde inte ont men var fyllt av ångest.
Det hade blivit dag och lyste in genom fönstret.
Jag var rädd!
Läkarens ord förändrade mina tankar och jag såg mina älskade ungar i Premagiri och Pune framför mig. Indien och dess dofter kom tillbaka till mig. Marknaden i Kurnool med alla sina varor! Elefanterna i Kerala. Arabiska havet och dess salta vatten. Utsikten från "mitt" tak i Mumbai. Mina vänner och deras kärlek. Allt förändrades av hans ord.
"Du har ingen stroke"
Jag var inte längre rädd!
Tack Gud för att jag fått ännu en möjlighet att leva det liv jag önskar tillsammans med de människor jag älskar i det land som ska bli mitt nya hemland
INDIEN
Så skönt att det inte var så hemskt som du och läkarna trodde från början.
SvaraRaderaMåste kännas som en skänk från ovan att kunna släppa rädslan.
Kram på dig
Ja, Ethel, det kändes underbart att kunna åka hem igen så fort. Det har varit en tid nu när jag tror jag har blivit förtrollad av något skogstroll, det ena efter det andra. Jag är sjukskriven sedan okt och kommer att vara det framöver... Jag kommer inte tillbaka till arbetslivet igen men det spelar ingen roll längre. Jag jobbar på för att bli frisk och planerar min flytt. Det ska bli underbart att komma till Indien. Det är ju + och - överallt och ingen dans på rosor i Indien heller men ..... Jo, det är bra för mig att flytta.
SvaraRaderaBamsekram till dig!!