Livet förändras

Vintern hade varit alldeles för lång...

...och de senaste sex månaderna hade gjort mig ledsen och trött. Jag var inte van att bo så långt norrut i landet och jag trivdes inte. Det var så mörkt, så kallt ...

Jag ville inte vara kvar...

Jag ville gråta, lämna allt bakom mig och fly!

Naturligtvis gjorde jag inte det, jag var vuxen och så gör man bara inte... Eller?

Men drömma kunde jag... Jag såg på alla mina bilder från mitt älskade Indien och visste att en dag...

En dag skulle jag lämna det som jag inte kunde älska och resa hem .... hem till Indien.

Jag hade varit arbetslös och nu var jag sjuk. Det gjorde ont i både kropp och själ och jag kände ensamheten som en tung filt över mig. Jag levde på ingenting... Pengarna som aldrig räckte till! Ibland kunde jag inte äta mig mätt och jag såg ingen lösning. Till julen fick jag mat från kyrkan och trots att jag kände stor tacksamhet så var helgen enbart sorg.

Mitt liv hade aldrig varit sämre och jag började ifrågasätta om det var värt att leva vidare. Det var en hemsk tanke...

Men så såg jag bilderna av "mina" pojkar i Premagiri, Samuel, Nithin och Rajkumar. Deras ögon gick rakt in i min sorg och deras leenden gav mig hopp, det fanns ju något annat och jag skulle bara behöva vänta ett år eller två, så skulle jag kunna flytta till dem.

Jag kunde så småningom lösa mina ekonomiska problem så att varje månad slutade på noll. Inkomsten motsvarade kostnaderna... inte mer men inte heller mindre. 

Men min resa till Indien den här sommaren skulle jag nog behöva ställa in, precis som förra sommaren och jag försökte trösta mig med att "jag kan snart flytta". Det var en tröst men jag längtade så mycket, jag ville så gärna...Jag ville  åka hem, åtminstone en månad under sommaren.

Så började en tid av mirakel...

Via sociala media fick jag kontakt med många fler människor i Indien och lärde känna personer som fanns i Andhra Pradesh dvs i samma delstat som pojkarna. Det var underbart att veta att de fanns där i närheten och vi kunde tala om platser som vi alla kände till. Min stora sorg började lätta...

En försäkring som jag inte visste om gav mig en summa pengar att spara varje månad och jag började tro att jag skulle klara av att spara ihop till min resa trots allt.

Jag hade betalat för mycket skatt och nu fick jag veta att jag skulle få en återbetalning.

Så det största av allt...

Två av mina nya vänner i Indien berättade att de ville ge mig hjälp till resan! De hade aldrig träffat mig men de ville hjälpa mig... 

Nu grät jag av lycka! 

Ingen hade någonsin gett mig en sådan gåva!

Nu kunde jag låta glädjen komma fram utan förbehåll.

Jag skulle kunna komma hem den här sommaren!

TACK!