TANKAR / THOUGHTS

TANKAR

English translation below

Jag inser att tiden går mycket fort nu och det är så många saker jag ska hinna med innan jag avslutar livet här och förflyttar det till Indien.

Jag sitter på min balkong och tänker på hur livet förde mig hit, till beslutet att flytta till det land som jag faktiskt först var så rädd för. Det har varit en lång process - 17 år sedan min första resa - när jag trodde att det bara skulle bli en gång i livet. 

När började tanken på att göra Indien till mitt hemland? Jag vet inte exakt men mycket tidigt visste jag att Indien hade stulit mitt hjärta och att lämna landet och inte återkomma var helt omöjligt. 

Mötet med Samuel var naturligtvis den stora brytpunkten. Efter det fanns ingen väg tillbaka helt och hållet. Mitt hjärta och min själ hade flyttat till Indien långt innan jag förstod att resten av mig nog också skulle må bäst av att flytta dit. Att helt acceptera ett lite annat liv, en annan kultur och ett annat klimat. Om jag ska vara riktigt ärlig så är jag inte så förtjust i varmt och fuktigt klimat.... Men vad ska jag göra? Södra Indien är både hett och fuktigt.... So what, det är där jag ska bo och inget kan få mig att ändra det beslutet.

Jag har under åren fått så många "vinkar" 

Människor jag mött som inte gått att glömma, som sagt mig saker som förändrat mitt tänkande och som i förlängningen gjort mig trygg och lycklig.
Människor som lärt mig ta ställning för det som visat sig vara det viktiga i mitt liv.
Människor som sett och älskat mig precis som jag är med min glädje, ilska, sorg och lust till livet.

När livet kändes bra
trots avsaknad av smink och stylat hår...
trots bristen på kallt vatten...
trots dåliga vägar och länga väntetider...
trots ont i magen...
trots att vara svettig på hela kroppen hela tiden...

Där fanns
den lilla handen som tog mig...
ögonen som glittrade...
fnisset från barn som är lite blyga...
kvinnan som delade sin lilla portion ris med mig...
leendet och omsorgen om mig som gäst i deras land...

Mitt i allt detta insåg jag nog att jag måste ta ett beslut för mitt livs skull...
Jag kunde inte svika det som vuxit fram under åren, det som visade vem jag verkligen var och som format den kvinna som var jag och som jag lärt mig älska.

Jag går tillbaka och läser vad jag skrivit i min blogg och jag delar det en gång till med er. 

Där fanns svaret...

där fanns ingen återvändo ...

jag skulle leva mitt liv hos Moder India.

___________________________________________

I realize that time passes very quickly now and there are so many things I must do before I finish my life here and move it to India.

I am sitting on my balcony thinking about how life brought me here, to the decision to move to the land that I actually first was so afraid of. It has been a long process - 17 years ago since my first visit - when I thought it would just be a once in a lifetime .

When did the idea first appear of ​​making India to my home country? I don´t know exactly but very early on I knew that India had stolen my heart, and to leave the country and never return was impossible.

The meeting with Samuel was of course the great breakpoint. After that day was no way back altogether. My heart and my soul had moved to India long before I realized that the rest of me probably also would do best to move there. Fully to accept a little different life, a different culture and a different climate . If I am to be really honest , I'm not so fond of the hot and humid climate .... But what do I do? South India is both hot and humid .... So what , that's where I'll stay and nothing can make me change that decision.

I have over the years received so many "hints"

People who have told me things that changed my thinking and that ultimately made ​​me feel safe and happy. 
People who have tought me to take a stand for what proved to be the most important in my life. 
People who have seen and loved me just as I am with my joy, anger, sorrow and lust for life. 

When life was good...
despite the lack of makeup and styled hair ... 
despite the lack of cold water ... 
despite bad roads and extend waiting times ... 
despite a stomach ache ... 
despite being sweaty all over the body all the time ... 

There was 
the little hand that took mine ... 
eyes that glittered ... 
giggle from the child who is a little shy ... 
the woman who shared her small portion of rice with me ... 
smile and concern for me as a guest in their country ...

Amidst all this, I realized enough that I have to make a decision for my life's sake ... 
I could not betray that which has grown over the years, it showed who I really was and shaped the woman who I am and who I have learned to love. 

I am going back and read what I've written in my blog and I share it again with you. 

There was the answer ... 

there was no turning back ... 

I would live my life in Mother India.