English translation below
Till slut såg hon sanningen som den var...
Hon satte sig långsamt, såg ut över älven och sa för sig själv "Det här är inte mitt land".
Till slut såg hon sanningen som den var...
Hon hade ju inte velat tro på det som hennes förstånd velat säga henne ganska länge nu. Hon hade ju gjort allt rätt; varit nykter och arbetat, betalat skatt och försökt vara en "bra" människa. Hon hade aldrig begärt något extra från det samhälle hon levde i och hon ville inte klaga.
Det var sensommar och hon såg ut över älven som var nästan helt stilla, det var vackert, det var det. Det kunde ju varit så bra, här uppe i norr där hon hade sina rötter. Men varken den norra landsdelen eller ens hennes födelseland hade någon plats för henne.
Det var sanningen...
Det fanns ingen plats för henne i det land där hon var född...
Var hon bitter? Nej, hon konstaterade bara en sanning som hon velat blunda för.
"Det här är inte mitt land" sa hon igen med en klarare stämma.
Hon kände ingen direkt sorg över detta faktum snarare en lättnad.
Hon kunde välja bort det som gjorde henne så illa. När hon förtvivlat sökt hjälp för att få leva, för att få överleva, för att slippa dö...när ingen hade hört henne, när hon bara var ett hinder.
Det var så kränkande att känna att hon inte var till någon nytta alls, att hennes sorg och förtvivlan bara var tomhet för den hon försökte förklara för. Till sist hade hon slutat bry sig om människorna omkring henne. Hon log med munnen men leendet nådde inte hennes ögon.
Hon funderade ibland på att avsluta allt .....avsluta på riktigt, för alltid!
Det fanns en utväg...
Men det var ju inte det hon ville, inte det som var meningen. Hon visste ju längst därinne att hon var kunnig, glad och full av energi och kreativitet. Hon hade provat så mycket och fått erfarenheter som gjorde hennes liv rikare.
Nu skulle hon lämna allt...inte för att avsluta livet utan för att börja det.
Det fanns en plats...det fanns flera platser...
Det fanns människor...
Det fanns en alldeles särskild människa...
___________________________________________
Eventually, she saw the truth as it was ...
She sat down slowly, looking out over the river and said to herself, "This is not my country."
Eventually, she saw the truth as it was ...
She had not wanted to believe what her mind tried to tell her for quite some time now. She had done everything right; been sober and worked, paid taxes and tried to be a "good" woman. She had never asked for anything extra from the community where she lived and she did not complain.
It was the end of summer, and she looked out over the river which was almost completely still, it was beautiful, very beautiful. It could have been so good, here in the north where she had her roots. But neither the northern part of the country or even the country as a whole had any place for her.
That was the truth ...
There was no place for her in the country where she was born ...
Was she bitter? No, she was just stating a truth that she had ignored.
"This is not my country," she said, again with a clearer voice.
She felt no direct grief over this fact rather a relief.
She was able to opt out of what treated her so badly. When she desperately sought help to live, to survive, to avoid having to die ... when no one had heard her when she was only a obstacle.
It was so insulting to know that she was not of any use at all, to her grief and despair was only emptiness to those people she tried to tell. Finally, she stopped caring about the people around her. She smiled with her mouth but the smile did not reach her eyes.
She thought sometimes to finish everything ..... quit for real, forever!
There was a way out ...
But it was not what she wanted, not what was meant. She knew far inside that she was knowledgeable, happy and full of energy and creativity. She had tried so much and gained experiences that made her life richer.
Now she would leave everything ... not to end the live, but to start it.
There was a place ... there were several places ...
There were people ...
There was a very special person ...
Till slut såg hon sanningen som den var...
Hon satte sig långsamt, såg ut över älven och sa för sig själv "Det här är inte mitt land".
Till slut såg hon sanningen som den var...
Hon hade ju inte velat tro på det som hennes förstånd velat säga henne ganska länge nu. Hon hade ju gjort allt rätt; varit nykter och arbetat, betalat skatt och försökt vara en "bra" människa. Hon hade aldrig begärt något extra från det samhälle hon levde i och hon ville inte klaga.
Det var sensommar och hon såg ut över älven som var nästan helt stilla, det var vackert, det var det. Det kunde ju varit så bra, här uppe i norr där hon hade sina rötter. Men varken den norra landsdelen eller ens hennes födelseland hade någon plats för henne.
Det var sanningen...
Det fanns ingen plats för henne i det land där hon var född...
Var hon bitter? Nej, hon konstaterade bara en sanning som hon velat blunda för.
"Det här är inte mitt land" sa hon igen med en klarare stämma.
Hon kände ingen direkt sorg över detta faktum snarare en lättnad.
Hon kunde välja bort det som gjorde henne så illa. När hon förtvivlat sökt hjälp för att få leva, för att få överleva, för att slippa dö...när ingen hade hört henne, när hon bara var ett hinder.
Det var så kränkande att känna att hon inte var till någon nytta alls, att hennes sorg och förtvivlan bara var tomhet för den hon försökte förklara för. Till sist hade hon slutat bry sig om människorna omkring henne. Hon log med munnen men leendet nådde inte hennes ögon.
Hon funderade ibland på att avsluta allt .....avsluta på riktigt, för alltid!
Det fanns en utväg...
Men det var ju inte det hon ville, inte det som var meningen. Hon visste ju längst därinne att hon var kunnig, glad och full av energi och kreativitet. Hon hade provat så mycket och fått erfarenheter som gjorde hennes liv rikare.
Nu skulle hon lämna allt...inte för att avsluta livet utan för att börja det.
Det fanns en plats...det fanns flera platser...
Det fanns människor...
Det fanns en alldeles särskild människa...
Det hade blivit mörkt när hon reste sig och hon såg en sista gång ut över älven.
"Det finns något annat för mig.
Det här är inte mitt land"
Eventually, she saw the truth as it was ...
She sat down slowly, looking out over the river and said to herself, "This is not my country."
Eventually, she saw the truth as it was ...
She had not wanted to believe what her mind tried to tell her for quite some time now. She had done everything right; been sober and worked, paid taxes and tried to be a "good" woman. She had never asked for anything extra from the community where she lived and she did not complain.
It was the end of summer, and she looked out over the river which was almost completely still, it was beautiful, very beautiful. It could have been so good, here in the north where she had her roots. But neither the northern part of the country or even the country as a whole had any place for her.
That was the truth ...
There was no place for her in the country where she was born ...
Was she bitter? No, she was just stating a truth that she had ignored.
"This is not my country," she said, again with a clearer voice.
She felt no direct grief over this fact rather a relief.
She was able to opt out of what treated her so badly. When she desperately sought help to live, to survive, to avoid having to die ... when no one had heard her when she was only a obstacle.
It was so insulting to know that she was not of any use at all, to her grief and despair was only emptiness to those people she tried to tell. Finally, she stopped caring about the people around her. She smiled with her mouth but the smile did not reach her eyes.
She thought sometimes to finish everything ..... quit for real, forever!
There was a way out ...
But it was not what she wanted, not what was meant. She knew far inside that she was knowledgeable, happy and full of energy and creativity. She had tried so much and gained experiences that made her life richer.
Now she would leave everything ... not to end the live, but to start it.
There was a place ... there were several places ...
There were people ...
There was a very special person ...
It was dark when she got up from the chair and looked one last time at the river.
"There's something else for me.
This is not my country"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar