Cherai, Indien

Regnet piskade mot bilrutan...

...och jag såg människorna utanför på gatan som skyndade på stegen för att komma hem så fort som möjligt.

Jag hade nyss landat på flygplatsen i Kochi och satt i baksätet på en taxi som skulle ta mig till en liten by som heter Cherai, några mil närmare havet. Jag hade en kväll för några månader sedan hittat ett mycket vackert ställe när jag letade på webben och nu var jag på väg dit. Cherai.

Jag behövde vila utan krav, långt bort från vardagen och Cherai skulle visa sig vara den perfekta platsen för mig just då.

Min taxi körde, i mitt tycke, alldeles för fort i ett regn som var häftigare än jag någonsin upplevt. Vindrutetorkarna räckte inte till oavsett vilken hastighet föraren valde och mörkret gjorde resan ganska skrämmande. Det var tid för monsun i Kerala och det var så här det var...

Men det regnade inte oavbrutet. Häftigt regn och sedan sol men det var absolut bäst att alltid ha paraplyet med sig. Ja, i den mån det hjälpte med paraply!

Jag hade hyrt ett litet hus mellan havet och "backwater" dvs det vackra system av floder och kanaler som finns i Kerala. Mangroven växte i vattnet intill och bäddade in min terass i en lummig het grönska.

Det var så skönt att sitta där, skyddad från regnet och skriva, fundera och bara njuta av stillheten omkring mig. Både kropp och själ fick ro. Den sommaren lyssnade jag på KD LANG, enbart .... Jag blundade och sjöng med , öppnade ögonen och log.

Cherai var mitt eget lilla paradis! Jag kunde promenera i timmar längs stranden eller sitta vid flodstranden och se fiskarna ta upp sina nät. Jag mötte fantastiska människor som skulle ge mig oförglömliga  minnen och finnas med mig i framtiden. 

Det var nog det här som var lycka, sa jag till mig själv när jag en dag var på väg från en ayurveda massage med olja från huvud till fot. Sathi hade gjort underverk med min "trötta och gamla" kropp och dessutom bjudit mig på en dryck som skulle göra mig stark "Strong" sa hon och spände överarmarna.

En dag på stranden, där det så här års inte fanns några turister, fick jag se en gammal kvinna under ett parasoll. Hon var så vacker i sin saree och hon utstrålade vishet, erfarenhet och ro. Jag satt länge och iakttog henne på håll och tanken kom för mig att så skulle jag vilja se ut när jag blev gammal, att med all självklarhet i världen ta plats och se sitt värde. 

Jag hade funnit något i Cherai som gjorde mig lycklig och visade mig ett annat sätt att leva. 

Efter ett par veckor var det dags att lämna Kerala. Planet lyfte från Kochi och satte kurs mot Hyderabad i öster men Cherai skulle alltid finnas kvar och jag skulle återkomma, det var jag säker på.