Kurnool, Andhra Pradesh i sydöstra Indien. Jag hade kommit hit för att hälsa på en god vän från Goa och stanna några dagar men det här besöket skulle visa sig bli helt avgörande för resten av mitt liv.
Min vän var nunna i Bridget Convent i byn Premagiri. Jag anlände till byn sent en kväll och regnet föll med några försiktiga droppar. Det var mörkt, otroligt mörkt! Här fanns ingen belysning längs vägen och de enda levande varelser jag såg var åsnor, grisar och kor. Två systrar hade hämtat mig på flygplatsen och vår jeep svängde av från vägen och snirklade sig in bland träd och grindar. Det kändes som om jag inte skulle kunna komma längre bort i världen och jag måste erkänna att det var lite ångestladdat.
Klostret var byggt i sten och var säkert vackert på dagtid, just nu såg det lite skrämmande ut. Jag klev ur bilen och välkomnades av de andra systrarna som hade dukat upp soppa, chapati och te till mig. Det smakade mycket bra och efter måltiden var det dags att sova, det hade hunnit bli midnatt. Mother Superior följde mig uppför trappan till andra våningen och mörkret var kompakt. Hon öppnade en dörr och där var mitt rum med den obligatoriska järnsängen med en otroligt tunn madrass, en stol, ett bord och en naken glödlampa på väggen. Det var allt! Jag satte på fläkten i taket och lät glödlampan vara tänd under natten. Ljuset skulle göra att alla insekter skulle förflytta sig dit och inte stanna kring min säng. Jag somnade och sov ganska oroligt och när morgonen grydde var jag helt ledbruten. Att sova på en madrass som bara är en cm tjock och en sängbotten av massivt järn är inte jag byggd för. Man ska nog vara en mycket lätt indisk kvinna för att sova gott under sådana omständigheter.
Jag gick upp och öppnade grinden till takterassen intill min dörr. Solen hade ännu inte gått upp och det var varmt och fuktigt. Aporna tjattrade i mango-träden och klockan i den lilla bykyrkan ringde till morgonmässa. Jag satte mig på taket och drack av det te som systrarna lämnat i en termos och åt lite bröd. Det var underbart lugnt att sitta här och fundera och den obehagliga känslan från gårdagskvällen var helt borta. Sakta började himlen ändra färg och solen steg upp bakom klipporna och skogen en bit bort. Jag lät mig försiktigt föras in i dagen som kom.
Efter frukosten beslöt jag att gå ned till den lilla byn, se mig omkring och fotografera. Jag följde stigen från klostret förbi kyrkan på en liten kulle och svängde ned till bygatan i Premagiri. Barnen fick genast syn på mig och tittade länge innan de började fnittra och närmade sig lite försiktigt. De undrade nog vilken konstig varelse jag var, alldeles vit i huden och ljust hår. En märklig kvinna! Men nyfikenheten överbryggade rädslan och snart hade jag byns alla barn omkring mig. Alla ville bli fotograferade och efter ett frågande ögonkast till mammorna så fick alla barn ställa upp sig och vi tog bild efter bild och tittade på dem på displayen.
Isen var helt bruten och även gamla farmor ville vara med på en bild. Fler bybor kom och hälsade på mig och bakom mig hörde jag ett alldeles fantastiskt klingande skratt.
Jag vände mig om och där stod en liten kille och höll sig fast i en ställning av metall. Han var handikappad och kunde inte gå till mig. Hans skratt var det underbaraste jag någonsin hört och jag gick nedför bygatan och fram till honom där han stod framför sitt hus. Han fortsatte att skratta och jag kunde inte låta bli att dela hans glädje. Även andra familjemedlemmar kom ut och inte heller den här gången var det något problem att ta en bild. Jag visade bilden för pojken och han skrattade ännu mer. Han utstrålade något som jag inte mött förr. Det var som om själva solen gått upp inom honom!
Det var Samuel jag mötte och han skulle förändra riktningen i mitt liv. Han var mitt öde och jag kunde bara gå den vägen. Han stal mitt hjärta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar