English translation below.
Man ska göra allting en gång i livet sägs det.
Jag ville så gärna åka till Indien åtminstone en gång i livet och träffa mitt fadderbarn men det blev aldrig av. Det kom annat emellan och tiden gick. Min kloka pappa som kände sin dotter mycket väl tog ofta upp ämnet och frågade när jag skulle boka min biljett till landet jag drömde om. Ärligt talat var jag lite rädd att åka till ett land med så mycket fattigdom och dessutom hade jag ingen som ville följa med mig. Att åka ensam var inget alternativ ansåg jag. "Så det var ju tråkigt men jag skulle nog aldrig komma till Indien!"
Som tur var så nöjde sig inte min kära pappa med det svaret. Han visste alltför väl att jag skulle ångra mig djupt om resan inte blev av, så han frågade mig:
"Varför kan du inte åka ensam? Vad är det värsta som kan hända?"
Vi hade båda lite grovkornig humor så jag svarade att "Ja, jag kan ju dö!"
Repliken kom blixtsnabbt "Just det! Det blir aldrig värre än så, dö ska du göra en gång och den enda skillnaden är att du i så fall dör i Indien." Jag såg glimten i hans öga och räven bakom örat och så bokade jag en flight till Mumbai.
En resa blev till flera. Mother India hade trollbundit mig som hon gjort med så många andra före mig. Jag reste runt i norra Indien och såg alla sevärdheter som ska se, förundrades över Taj Mahals skönhet och grät över gatubarnen i Delhi. Jag njöt av Goas vackra stränder, sol, Arabian Sea och att frossa i färsk ananas så att saften rann ned på magen! Det var bara att luta sig tillbaka och ta vara på livet. Jag fick goda vänner och bodde i ett trädhus i byn Morjim där jag somnade till bruset av vågorna. Livet kunde inte bli bättre!
Det fanns ett Birgitta-kloster i Goa och eftersom jag hade bott i Vadstena och blivit god vän med nunnorna där så kändes det bra att åka till Piedade på ön Divar och hälsa på systrarna. Jag möttes av ett antal glada kvinnor och kände mig mycket välkommen. Rummet jag skulle sova i var inte så stort och hade som vanligt en järnsäng med en tunn madrass och moskitnät draperat över sin ställning. I trädgården utanför fanns såväl papaya som mango och peppar.
Jag blev kvar några dagar hos dem för att stanna upp och finna ro.
Man ska göra allting en gång i livet sägs det.
Jag ville så gärna åka till Indien åtminstone en gång i livet och träffa mitt fadderbarn men det blev aldrig av. Det kom annat emellan och tiden gick. Min kloka pappa som kände sin dotter mycket väl tog ofta upp ämnet och frågade när jag skulle boka min biljett till landet jag drömde om. Ärligt talat var jag lite rädd att åka till ett land med så mycket fattigdom och dessutom hade jag ingen som ville följa med mig. Att åka ensam var inget alternativ ansåg jag. "Så det var ju tråkigt men jag skulle nog aldrig komma till Indien!"
Som tur var så nöjde sig inte min kära pappa med det svaret. Han visste alltför väl att jag skulle ångra mig djupt om resan inte blev av, så han frågade mig:
"Varför kan du inte åka ensam? Vad är det värsta som kan hända?"
Vi hade båda lite grovkornig humor så jag svarade att "Ja, jag kan ju dö!"
Repliken kom blixtsnabbt "Just det! Det blir aldrig värre än så, dö ska du göra en gång och den enda skillnaden är att du i så fall dör i Indien." Jag såg glimten i hans öga och räven bakom örat och så bokade jag en flight till Mumbai.
En resa blev till flera. Mother India hade trollbundit mig som hon gjort med så många andra före mig. Jag reste runt i norra Indien och såg alla sevärdheter som ska se, förundrades över Taj Mahals skönhet och grät över gatubarnen i Delhi. Jag njöt av Goas vackra stränder, sol, Arabian Sea och att frossa i färsk ananas så att saften rann ned på magen! Det var bara att luta sig tillbaka och ta vara på livet. Jag fick goda vänner och bodde i ett trädhus i byn Morjim där jag somnade till bruset av vågorna. Livet kunde inte bli bättre!
Det fanns ett Birgitta-kloster i Goa och eftersom jag hade bott i Vadstena och blivit god vän med nunnorna där så kändes det bra att åka till Piedade på ön Divar och hälsa på systrarna. Jag möttes av ett antal glada kvinnor och kände mig mycket välkommen. Rummet jag skulle sova i var inte så stort och hade som vanligt en järnsäng med en tunn madrass och moskitnät draperat över sin ställning. I trädgården utanför fanns såväl papaya som mango och peppar.
Jag blev kvar några dagar hos dem för att stanna upp och finna ro.
Besöket där var första steget på den väg som skulle leda mig till den mest avgörande punkten i mitt liv.
Jag berättar mer om det i texten om Samuel.
____________________________________
Do everything once in your life , it is said .
I so wanted to go to India at least once in my life and meet my God child, whom I sponsored, but I never did . There were other things in between and the time went on. My wise father who knew his daughter very well often took up the subject and asked when I would book my ticket to the land of my dreams . Honestly, I was a little scared to go to a country with so much poverty and also I had no one who wanted to go with me . Going alone was not an option I considered . "So it was too bad but I would probably never come to India"
Luckily my dear father did not settle with that answer. He knew too well that I would regret it deeply if the trip did not happen , so he asked me:
"Why can not you go on your own?
What 's the worst that can happen? "
We both had a little coarse humor so I replied that
"Well, I can die! "
The reply came instantly
"That's right , it never gets worse than that, and you will die somtime and the only difference is that you die in India."
I saw a twinkle in his eye and a fox behind the ear and so I booked a flight to Mumbai.
A trip turned into several . Mother India had enthralled me as she had done with so many others before me . I traveled around northern India and saw all the sights to see , marveled at the Taj Mahal beauty and wept for the street children of Delhi. I enjoyed Goa's beautiful beaches , sunshine, the Arabian Sea and to revel in the fresh pineapple so that the juice ran down on my stomach ! It was just to sit back and take care of our lives . I had good friends and lived in a tree house in the village of Morjim, where I fell asleep to the sound of the waves . Life could not be better!
There was a Bridgettine convent in Goa , and since I had lived in Vadstena and become good friends with the Bridgettines there, it felt good to go to Piedade on the Island of Divar and greet the sisters. They were very nice and welcomed me to their house. The room I would sleep in was not as big and as usual, had an iron bed with a thin mattress and mosquito net draped. In the garden outside I could find both papaya mango and pepper.
I stayed a few days with them to stop and find peace .
The visit which was the first step on the path that would lead me to the most crucial point in my life.
I'll tell you more about that in the text of Samuel .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar