När regnen kommer...

Allting har tystnat och endast den svaga klangen från Carmel-klostrets klocka hörs i kvällsbrisen. Jag sträcker på mig och känner hur musklerna fått arbeta idag. En lång färd med jeep till en liten by där vi delat ut extra tilldelning av matolja och bulgur till mammor med små barn. De lider av näringsbrist och vårt tillskott blir en bra förstärkning.

De har suttit där länge och väntat på oss och vi hälsas med glada rop när vi kommer släpande på våra förnödenheter. Alla pratar i munnen på varandra, skrattar och jag får kramar av både mammor och barn. Det var ju ett helt år sedan vi träffades. Jag har videokameran med mig och självfallet vill alla bli filmade t.o.m. några makaker som springer längs en mur. Aporna är roliga men ganska farliga och man ska inte utmana dem genom att titta dem i ögonen, då anfaller de.

Jag måste se alla barn som jag såg förra året och häpna över hur mycket de vuxit och jag måste också titta på nyfödda småsyskonet som ligger i en bit tyg tryggt intill mammans bröst. Tyget har hon sedan knutit på ryggen så hon har händerna fria att ta emot maten hon får.

Barnen vägs för att vi ska se att de går upp i vikt som de ska. Primitivt men ingen klagar. Det är inte bara maten som är viktig för kvinnorna utan också att vi får en pratstund, bara kvinnor. Männen är inte välkomna den här gången och jag och min vän Anjali jagar ut dem på byvägen om de sticker in näsan. Det är inte så allvarligt som det låter och både vi och männen skrattar gott när de drar sig ut från gården. Den här stunden tillsammans med de andra kvinnorna i byn och med Anjali är viktig. Här kan man tala om sådant som man inte kan dela med sin man eller familj. Här har många hemligheter delats och alla kan ge sin syn på saken och i bästa fall kan vi ge varandra råd om det som känns svårt.

Sr Anjali håller i projektet "Mother and Child"

Jag slår mig ned i arkaden utanför mitt rum och skriver ned mina tankar från dagen som gått. Mörka moln tornar upp sig i horisonten och kanske kan lite regn falla över den uttorkade jorden i Kurnool. Kanske är det redan försent för många. Det man sått har torkat bort och kommer inte att ge någon skörd. Kanske var det på samma sätt även förra året. Jag sträcker ut handen för att känna... Jo, där var en droppe! Och där en till! Himlen öppnar sig och regnet strilar ner och det doftar underbart. Våra ankor blir glada och gässen blir glada medan hunden och kalkonen drar sig undan i ett skjul.

Att få uppleva skillnaden mellan att vara frisk och sjuk. När regnen kommer och inte kommer. När hettan tar över och man inte kan undkomma den och när skymningen faller med en sval bris. Att kunna känna och sätta värde på det som gör gott för människan. 

Allt det har jag lärt mig i Indien.