Nattbuss till Kurnool

Jag har bestämt mig för att avverka sträckan Bangalore, Karnataka – Kurnool, Andhra Pradesh med buss. Det tar visserligen åtta nattimmar men är mycket billigt. För att få en komfortabel resa har jag kostat på mig alternativet ”Super Luxury” och går för att leta reda på min buss bland ett trettiotal andra på Bangalores stora busstation. 

Men trots mycket letande så hittar jag den inte och det gör ingen annan heller för den har inte anlänt trots att avgångstiden närmar sig med stora steg. Nåväl, det är bara att vänta. Bussen som ska köra samma sträcka men med avgång en halvtimme senare har redan kört iväg med sina passagerare. Det här bådar inte gott tänker jag och tar en klunk ur min vattenflaska. Men det är inte ovanligt i mitt älskade Indien att allt inte sker som det gör i Sverige. Det bekymrar ingen och inte mig heller.

Efter att ha tagit ännu ett varv runt busstationen och frågat efter min buss så upptäcker jag den när den glider in på sin plats och jag plockar ihop mina väskor för att stiga ombord på min ”Super Luxury” buss. Den är målad i en pigg rosa färg och är som alla bussar alldeles bucklig i bakänden. Den rådbråkade aktern beror på att en rar liten farbror springer runt med en visselpipa och en käpp som han bankar med på bussen. Jag inser att det är signalsystemet för avgång men det är mycket komplicerat för han slår på flera bussar samtidigt och det blir trångt vid utgången. Samtliga bussar försöker komma först med resultatet att ingen kommer varken fram eller tillbaka. Man skriker och viftar med armar och mannen med visselpipan visslar och till sist har man enats och vissa kör framåt och andra bakåt och så är allt i sin ordning igen.

”Super Luxury” betyder att ryggstödet på sätena går att fälla ner och då menar jag bokstavligen fälla, inte ställa in ryggstödet i en behaglig vinkel för att kunna koppla av. Antingen så sitter man rakt upp eller så ligger man i den bakomvarande passagerarens knä. Jag beslutar att sitt rakt upp hela vägen till Kurnool och har dessutom tur för det finns inget säte framför mig. Efter mycket spring ut och in med väskor, kartonger och mattor tycks samtliga passagerare vara på plats och med mycket tutande lämnar vi busstationen i Bangalore.

Jag har alltså turen att sitta längst fram och kan titta ut genom vindrutan. Framför mig finns inte bara chauffören utan också hans avbytare som ligger och vilar sig på en bänk bakom förarsätet. Efter halva vägen kommer de att byta plats. En ung man sitter bredvid mig vid fönstret och efter att ha erbjudit fönsterplatsen till mig och fått ett nekande svar så somnar han gott. Det är varmt och jag är tacksam för att fönstren går att öppna. Men den glädjen varar inte länge och fönstren stängs ett efter ett. Chaufförens avbytare försöker också stänga dörren, som hittills stått öppen, men han lyckas inte till min stora lättnad. Visserligen kommer det att innebära en hel del oväsen från trafiken men även lite svalka som jag är i stort behov av. Jag inser snart att jag nog inte kommer att sova speciellt mycket under resan men det gör ju inte så mycket. Det är skönt att bara koppla av och låta tankarna gå lite som de vill.

Vi stannar efter någon timme och många passar på att köpa lite te. Det stiger också på en gammal dam som inte har någon reserverad sittplats. Hon får sitta på golvet bredvid chauffören. Hon verkar inte alls besvärad utan sätter sig så nätt som bara en indisk kvinna kan göra med benen i kors på en bit kartong och hon ser alldeles nöjd ut. Hon är klädd i en nött sari och hennes långa, grå hårfläta hänger ned på ryggen. Ansiktet är fyllt av vackra rynkor och hennes ögon glittrar när hon med ett mycket tandlöst leende inser att jag betraktar henne. Jag blir lite generad och ler tillbaka.

På andra sidan mittgången sover en mycket fetlagd man med öppen mun bredvid sin lika stabila hustru som snarkar ljudligt. De flesta passagerare sover gott och det är nog bara jag och den gamla damen som är vakna. Ja, förutom chauffören då förstås. Men ibland blir jag lite fundersam om han verkligen är helt och hållet vaken. Bussen kränger och det går antingen mycket fort eller mycket sakta. I uppförsbackarna känns det nästan nödvändigt att fråga om jag ska gå ut och putta på.

Jag har köpt några apelsiner och plockar upp en från min påse. När jag börjar skala den sprids en ljuvlig doft och den gamla damen ser mot mig och ler. Hennes ögon följer mina rörelser när jag skalar av allt mer av frukten och jag inser att hon nog skulle vilja smaka. Jag plockar upp ännu en apelsin ur påsen och sträcker fram den mot henne. Hon tar emot den och tackar mig genom att föra samman sina händer framför bröstet. 

Innan hon börjar skala så tar hon upp ett oöppnat paket kex ur sin väska och delar upp innehållet i två lika stora delar. Den ena hälften ger hon mig. Vi äter den sötsyrliga frukten och knaprar på kexen medan den fuktiga vinden drar in genom den öppna dörren och den fetlagde mannen följer sin hustrus exempel och börjar snarka.

Den gamla damen och jag har blivit goda vänner och delat det vi har med varandra utan att ett enda ord blivit sagt. Så är det ofta och det är en orsak till varför jag ständigt återkommer till mitt oorganiserade men gästfria Indien.

I gryningen i Kurnool skiljs vi åt och jag ska alltid minnas den gamla damen i den nötta sarin.