Tant Maja

Solen sjönk ned i Vättern som en stor orange apelsin och glittret nådde ända fram till stranden där vi satt på en bänk, jag och min vän. Vi satt här ganska ofta och avslutade dagen tillsammans. Ibland småpratade vi med varandra och hade kaffe med oss i en termos och ibland satt vi bara tysta. Vi behövde varandra så väl! Nu finns inte min vän längre och jag saknar henne.

Vi var nog ett ganska omaka par i den lilla staden, tant Maja var 90 år och jag var 35. Hon var liten, tunn och nästan genomskinlig. Hon påminde mig alltid om en vacker fågel. Hennes vita hår som hon hade i en liten knut, det livserfarna ansiktet med sina vackra rynkor. Alltid lika fin i sina nystrukna blusar med en smal guldkedja runt halsen. Hennes vigselring prydde ringfingret trots att hon varit änka i så många år.

Vi bodde grannar i Vadstena i ett gammalt hus från 1700-talet och vi hade funnit varandra genast när jag flyttat in. Det var omöjligt att inte upptäcka henne, hon hade ett skimmer omkring hela sin gestalt. Hon ringde på en dag och frågade om jag ville dricka kaffe med henne i vår trädgård och jag tog med mig nybakade kanelbullar medan tant Maja bistod med kaffe och småkakor. Det gick flera timmar där i solen och ingen av oss märkte det. Vi hade så mycket att prata om och det hon sa var så klokt. Jag imponerades av henne.

Hon berättade om sitt långa liv och jag berättade om mitt korta, i förhållande till hennes, men vi hade båda något att föra vidare till varandra oavsett erfarenhet och ålder. Vi var vänner!

Så den där kvällen när solen sjönk ned i sjön som en stor apelsin så vände sig tant Maja till mig och sa: ”Lena, du är ingen dussinvara”. Sen blev hon tyst en stund och så sa hon: ”Ändra aldrig på det”.

Tant Maja finns kvar i mitt minne och jag är oerhört glad att jag fick lära känna henne.