Olyckan

Sakta började hon uppfatta röster som talade ett språk hon inte förstod. Det var flera personer och de verkade upprörda. De pratade i munnen på varandra och hon kände en hand mot sin kind och någon som tryckte en handduk mot hennes huvud. Så kände hon smärtan i armen, höften och foten. Det gjorde så fruktansvärt ont  och hon kunde förnimma hur det smakade blod i munnen. Minnena började ta form och hon kom ihåg dagen och kvällen innan hon fallit nedför stentrappan.

Morgonen i den indiska byn var som alla andra morgnar; grisen lade sig tillrätta utanför hennes fönster och föll i sömn, tuppen gal och jagade på sina hönor. Utsikten över havet var lika bedårande som alltid och det kom en svag bris från väster. Hon hade öppnat fönsterluckorna och dragit ett djupt andetag, känt att livet nog var alldeles fantastiskt ändå. Hon skulle åka in till stan idag och passa på att besöka ett internet café. En autorickshaw tog henne sakta och försiktigt till torget och hon bad föraren vänta på henne tills hon fått läsa sin mejl och inhandlat lite frukt på marknaden. 

Till hennes glädje fanns det tre mejl från hennes systerson och hon öppnade det första. Där kunde hon läsa att hennes mamma blivit sjuk men att det inte var så farligt. I det andra mejlet skrev hennes systerson att "mormor är sämre, men oroa dig inte". Hon darrade lite på handen när hon skulle öppna det tredje. Det gick inte att öppna trots att hon försökte många gånger. Allt hade hängt upp sig och hon stängde ner datorn och kände hur hon frös lite i den tropiska hettan. Vad hade det stått i det tredje mejlet?

Hon gick tillbaka till sin rickshaw och bad chauffören vänta ytterligare en timme. Det var helt nödvändigt att ringa till Sverige och få veta vad som hänt. Det var ännu mycket tidig morgon i Sverige och hon slog sig ned på ett café med en kopp te för att vänta in en lämpligare tid att ringa. Telefonhytten var mycket trång och kvav och hon satte sig ner och slog numret till sin systerson, signalerna gick fram och så svarade han. "Jag har läst de två första mejlen men det tredje kunde jag inte öppna" sa hon. Hon visste redan då vad han skulle säga "Nu har mormor fått sluta och hon bara somnade och vaknade inte mer. Jag var där hos henne och jag tror inte hon hade ont alls". Tårarna rann nedför hennes kinder och de fortsatte att prata en lång stund. Jag måste åka hem, tänkte hon. Jag måste boka om biljetten och åka hem omedelbart. Men vad skulle det hjälpa? Hennes mamma var död.

Det blev ingen frukt på marknaden, hon gick till sin rickshaw med blöta kinder och bad föraren att skjutsa henne tillbaka till byn. Allt såg ut precis som när hon åkt därifrån, grisen sov och tuppen gal och jagade på sina hönor. Grannarna log mot henne men hon kunde inte besvara deras leenden. Rösten bar henne knappt när hon berättade att hennes mamma dött. Kvinnorna drog henne intill sig och torkade hennes tårar och följde med henne till rummet. De kokade te och gav henne och de bäddade ned henne som ett litet barn. De skulle komma tillbaka om en stund.

Hon tittade ömsom i taket och följde sprickorna i målarfärgen och ömsom ut genom det  öppna fönstret och vidare ut över havet. Tårarna hade tagit slut och nu var det bara en stor tomhet kvar i bröstet. Hon mindes allt det glada och allt det som inte varit så glatt. Timmarna gick och hon låg fortfarande kvar i sängen när mörkret föll och det knackade på dörren. En god vän hade kommit och fått veta vad som hänt från grannarna. Han kom in, kramade henne och sa: "Du måste äta. Vi går ned till stranden och äter middag" De gick mot trappan som ledde ned till första våningen och sedan mindes hon inte mer.


Fortsättning i       "Om jag klarar den här natten"