Om jag klarar det här...

Fortsättning från 


"Olyckan"

Sabina och hennes vän

Hon öppnade ögonen och såg sin granne Sabina tillsammans med hyresvärdinnan och en kvinna hon aldrig sett förut. De talade högt och intensivt med hennes vän Clement och hon såg deras oro. Hon hade svimmat i stentrappan och ramlat från våning ett till bottenplanet. Hon kunde inte röra sin vänstra arm och inte heller vänster fot. Höften gjorde enormt ont och hon kände att hon hade blod i ansiktet. Hon kunde inte resa sig och såg på sidan om sig att hon krossat en stor terrakotta-kruka och hennes fall hade slutat med huvudet enbart någon dm från stenväggen. Hon hade ont överallt och var rädd men hon insåg trots allt att hon haft änglavakt, om hon träffat väggen med huvudet hade hon kanske inte överlevt. 


Sabina försökte hjälpa henne upp men hon sa nog till henne ganska bryskt att låta henne vara. Hon kunde inte förstå hur hon någonsin skulle kunna ta sig därifrån men med förenade krafter och efter lång tid kunde de bära henne till en väntande bil. Sabina och Clement följde med henne i bilen till sjukhuset i stan. Vid varje gupp i vägen skrek hela hennes kropp av smärta.
Hon var rädd, hon var riktigt riktigt rädd och hon bad till Gud om hjälp. Det kunde inte vara sant, hennes mamma var död och hon var skadad och på väg till sjukhus i en liten indisk landsortsstad. 


Bilen stannade framför akutintaget vid det lilla sjukhuset och en läkare kom ut och mötte dem. Hennes hyresvärdinna hade ringt och förvarnat att hon var på väg till dem. Återigen skulle hon förflyttas men läkaren sa att han tänkte ge henne en smärtstillande spruta först och hon tackade honom av hela sitt hjärta. Hon kom ut ur bilen, till en rullstol och vidare in i sjukhuset. Alldeles innanför ingången fanns ett väntrum med en tv och minst femtio människor. Alla tittade nyfiket på henne men hon orkade inte bry sig om dem; sprutan hade fullgjort sin uppgift och hon var både dåsig och nästan smärtfri. Man rullade in henne bakom ett draperi där det fanns fler patienter och läkaren började undersöka henne. På indiska sjukhus är det mycket vanligt att flera patienter är inne hos doktorn samtidigt. Det känns lite konstigt de första gångerna men sen vänjer man sig och dessutom förstår de flesta inte engelska så det blir ändå all önskvärd sekretess.


Läkaren kunde snart konstatera att det troligen fanns en fraktur på armen och han ville  röntga den och även höft och fot. En sköterska drog henne i rullstolen till sjukhusets röntgenavdelning. Vägen gick över en bakgård där det hängde nytvättade lakan på tork och  hon fick vända undan det som fanns på tork för att de skulle kunna komma fram. Tvätterskans barn lekte med en liten hund och när hon kom förbi tittade de länge på henne och log försiktigt. Röntgenavdelningen bestod av en fast kamera så hon fick krypa upp på en brits och försöka lägga kroppen i den vinkel som behövdes för de olika plåtarna. De gjorde oerhört ont och tårarna rann nedför hennes kinder. Hon förstod inte vad de pratade om och rädslan blev allt starkare. Hennes vän försökte förklara men det var svårt att hitta de engelska orden. Till sist hade man fått de bilder man behövde och hon skickades tillbaka i rullstolen. Det var varmt och fuktigt och svetten blandades med tårarna!


Läkaren kom för att tala om för henne att det fanns en fraktur precis under ledkulan på den vänstra armen, en spricka i höften och två brutna mellanfotsben. Hur skulle man gå vidare härifrån? Det skulle behövas en operation. Hon kände hur munnen blev alldeles torr och det var svårt att få fram några ord. Om det behövdes en operation så fanns det väl inget val. Många tankar hann gå genom hennes huvud; hepatit, hiv, infektioner, komplikationer... Beslutet behövdes inte tas omedelbart utan hon kunde tänka över natten och rullades in till en sjuksal.

Elva sängar på var sida av salen. Tjugotvå patienter och lika många anhöriga som fanns där för att hjälpa den som var sjuk. Det fanns vård på sjukhuset men ingen omvårdnad och ingen mat. Man var tvungen att ha någon med sig som kunde assistera vid toalettbesök och gå ut i stan och handla mat och mediciner. Hennes vän Clement fanns vid hennes sida och skulle stanna kvar över natten. Han hämtade en matta och en kudde och lade sig på golvet vid hennes säng precis som de andra anhöriga. Rädslan ville inte släppa och hon böjde sig ned för att känna att han fanns där; den enda människa hon litade på i det ögonblicket.

Clement

De två fläktarna i taket snurrade sakta och gav en minimal svalka. Det var tyst i den stora salen och de flesta hade somnat, någon rörde sig och någon jämrade sig i smärta. Hon låg där och såg upp i taket medan en hand fortfarande vilade på Clements rygg. Hon var rädd och hon såg fuktfläckarna i taket, kände den varma vinden och lyssnade på apornas tjatter. Hon hade inte ont längre och hon kunde förnimma ett svagt hopp att hon kanske trots allt skulle klara av detta hemska. En sköterska kom in och frågade om hon var kristen. När hon fick ett jakande svar frågade hon: "Vill du att jag ber för dig?" Hon föll på knä vid sängen, knäppte sina händer och bad viskande för kvinnan i sängen. Lika tyst som hon kommit försvann hon ut genom dörren, men hennes värme och omtanke stannade kvar. Kvinna in sängen såg åter upp mot taket där några kackerlackor fanns precis där taket mötte väggen. Hon tänkte: "Om jag klarar det här så behöver jag aldrig mer vara rädd för då har jag den styrka jag behöver i livet"

Hon tog beslutet att åka tillbaka till sitt hemland och opereras där och efter fem dagar kunde hon transporteras hem med många bandage och med oerhörd hjälp från flygbolagens  och flygplatsernas personal. Hemma igen väntade begravningen av hennes mamma.