Den frågan har ofta ställts till mig...
Både här i Sverige och i Indien ställs frågan om varför jag återvänder till Indien och egentligen vet jag inte vad jag ska svara. "Jag kan inte låta bli" torde vara det ärligaste svaret men det är mycket få som förstår.
Vid ett tillfälle skulle jag hålla ett tal för studenterna på ett college i Andhra Pradesh och som vanligt kom just den frågan upp.
"Madam, why do you come back to India every year. You come to Andhra Pradesh, a very poor state. Why? You have a good home in Europe, in Sweden. You are most welcome!! But what is it you find here that brings you back to us?
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Det är liksom bara självklart att jag ska åka till Indien, men varför just dit.....
Maten försöker jag med! Den är underbart god när det bara är en gnutta chili i den och inte ett tjog frukter. Magen är inte lika förtjust i indisk mat som jag är. Efter ett par dagar kommer ......... ja, ni fattar och då avlägsnar jag mig helst inte längre bort från toaletten är ca 1,5 m. Det är hemskt, jag lider, det svider och ...... jaja. Vid fjortonde besöket på hemlighuset bestämmer jag mig för att åka till doktorn och han ser ut som Mahatma Gandhi med runda glasögon och säger "FOODPOISINING" och ler, som om det skule vara något att le åt. När jag kom hem till Sverige visade det sig vara ESBL-bakterier som är resistenta mot antibiotika och dessutom tillverkar ett enzym som förstör antibiotika. Läkaren säger med bestämd röst: Ingen kyckling, ingen fisk, inga ägg bara vegetarisk mat. Inget smör, ingen mjölk bara svart te, ris och vitt bröd. Jag försöker övertyga honom om det oerhört svåra i att hålla sig till den dieten och gör en kompromiss. Madam, you can have a small, very small apple without the skin once a day. But that´s all! svarar den lille rare "Gandhi"-läkaren.
Ju längre söderut man reser i Indien desto hetare blir maten. Chili....CHILI.... Personligen är jag inte speciellt förtjust i chili. Jag hinner aldrig känna de andra smakerna innan jag måste svälja för att tungan inte ska brinna upp. Till och med små barn äter mer chili än jag gör. Jag har väl en lite delikat mage, kan tro.
Till frukost är det mycket vanligt att man äter idli; en blandning av ris och linser som efter flera timmars blötläggning mals och formas till bollar som sedan ångkokas i en speciell idli-panna och tillsammans med en chutney bestående av kokos, grön chili, lök, färsk ingefära och salt smakar det alldeles förträffligt.
Tillbaka till college i Andhra Pradesh. Varför åker jag till Indien?
Det är faktiskt också så att kläderna spelar roll. Jag känner mig VACKER i Indien när jag tagit på mig en saree i en färg som bara Gud kan skapa. Omedelbart när man går iväg i en saree så slutar man hasa med fötterna, man sträcker på ryggen och det känns som om man är älskad av hela världen. Det är inte dåligt för ett klädesplagg. När man går in i en saree-affär så tror man nästan inte sina ögon. Färgerna, alla kombinationer av triljoner klara färger. Jag kan tänka mig hur en fjäril känner sig på en riklig blomsteräng. Man får slå sig ned på kanten till ett mycket lågt men otroligt stort visningsbord och där gå män barfota och draperar den ena sareen efter den andra framför våra ögon. Att välja saree är ett heldagsjobb; det är inte bara färgerna, det är också de olika kvaliteterna; bomull, konstmaterial eller den allra finaste siden. Man vill ha ALLA! MEN och det är ett ganska stort men....
Att sätta på sig en saree är inte alldeles lätt. Jag behöver oftast två vana indiska kvinnor som hjälper mig. Jag kan det teoretiskt men praktiskt.....
Blusen är minimal och räcker aldrig ned till midjan utan slutar där åtminstone jag har som mest valkar. Hrmm! Därefter en underkjol med ett band i midjan som dras åt så hårt det bara går, det underkjolen som så att säga är stommen till allt det andra vackra. Tyget som ska bli klänning är ca 6-7 meter långt och efter att ha snurrats ett varv runt midjan och fästs med en rejäl knut och stoppats in i underkjolen så tar man ett halvt varv till och där fäster man en nål, vi återkommer dit lite senare. Nu övergår man till den andra änden av tyget.....6-7 meter längre bort. Man viker ca en meter av tyget sju gånger på längden.....Är ni med? och fäster den på axeln med en säkerhetsnål. Nu går vi tillbaka till nålen vid sidan. Det stora tyg-sjok som nu finns mellan sidan och axeln ska vikas vackert sju gånger och sedan stoppas ned i underkjolen och förankras med säkerhetsnålar. Puh!! Förstår ni att jag behöver assistans? Men det blir så otroligt vackert och med guldsmycken i indisk design är man närmast som en sago-drottning.
Naturen i Indien gör att jag kommer tillbaka; elefanterna, havet, kokospalmerna, stränderna, bergen, tigrarna, mangon och papayan. Jag kommer tillbaka för musiken, sången och dansen, lugnet, meditationen och andligheten.
.jpg)
Men framför allt kommer jag tillbaka till Indien för människorna. För deras vänlighet, gästfrihet och öppenhet. Det jag aldrig kunde lära mig i Sverige hur många böcker jag än läste det kunde jag få svar på hos en gammal man i en by som nästan ingen känner till. Att få dela lite ris eller en kaka med byborna. Att få ge ett bidrag till den tiggande mannen på gatan och få hans välsignelse. Att skratta med barnen så vi kiknar allihop och faller i en stor hög och kramar om varandra. Det är det indiska människorna som jag inte kan vara utan längre. Indien klarar sig alldeles utmärkt utan mig men jag klarar mig inte utan Indien.
Maten försöker jag med! Den är underbart god när det bara är en gnutta chili i den och inte ett tjog frukter. Magen är inte lika förtjust i indisk mat som jag är. Efter ett par dagar kommer ......... ja, ni fattar och då avlägsnar jag mig helst inte längre bort från toaletten är ca 1,5 m. Det är hemskt, jag lider, det svider och ...... jaja. Vid fjortonde besöket på hemlighuset bestämmer jag mig för att åka till doktorn och han ser ut som Mahatma Gandhi med runda glasögon och säger "FOODPOISINING" och ler, som om det skule vara något att le åt. När jag kom hem till Sverige visade det sig vara ESBL-bakterier som är resistenta mot antibiotika och dessutom tillverkar ett enzym som förstör antibiotika. Läkaren säger med bestämd röst: Ingen kyckling, ingen fisk, inga ägg bara vegetarisk mat. Inget smör, ingen mjölk bara svart te, ris och vitt bröd. Jag försöker övertyga honom om det oerhört svåra i att hålla sig till den dieten och gör en kompromiss. Madam, you can have a small, very small apple without the skin once a day. But that´s all! svarar den lille rare "Gandhi"-läkaren.
Ju längre söderut man reser i Indien desto hetare blir maten. Chili....CHILI.... Personligen är jag inte speciellt förtjust i chili. Jag hinner aldrig känna de andra smakerna innan jag måste svälja för att tungan inte ska brinna upp. Till och med små barn äter mer chili än jag gör. Jag har väl en lite delikat mage, kan tro.
Till frukost är det mycket vanligt att man äter idli; en blandning av ris och linser som efter flera timmars blötläggning mals och formas till bollar som sedan ångkokas i en speciell idli-panna och tillsammans med en chutney bestående av kokos, grön chili, lök, färsk ingefära och salt smakar det alldeles förträffligt.
Tillbaka till college i Andhra Pradesh. Varför åker jag till Indien?
Det är faktiskt också så att kläderna spelar roll. Jag känner mig VACKER i Indien när jag tagit på mig en saree i en färg som bara Gud kan skapa. Omedelbart när man går iväg i en saree så slutar man hasa med fötterna, man sträcker på ryggen och det känns som om man är älskad av hela världen. Det är inte dåligt för ett klädesplagg. När man går in i en saree-affär så tror man nästan inte sina ögon. Färgerna, alla kombinationer av triljoner klara färger. Jag kan tänka mig hur en fjäril känner sig på en riklig blomsteräng. Man får slå sig ned på kanten till ett mycket lågt men otroligt stort visningsbord och där gå män barfota och draperar den ena sareen efter den andra framför våra ögon. Att välja saree är ett heldagsjobb; det är inte bara färgerna, det är också de olika kvaliteterna; bomull, konstmaterial eller den allra finaste siden. Man vill ha ALLA! MEN och det är ett ganska stort men....Att sätta på sig en saree är inte alldeles lätt. Jag behöver oftast två vana indiska kvinnor som hjälper mig. Jag kan det teoretiskt men praktiskt.....
Blusen är minimal och räcker aldrig ned till midjan utan slutar där åtminstone jag har som mest valkar. Hrmm! Därefter en underkjol med ett band i midjan som dras åt så hårt det bara går, det underkjolen som så att säga är stommen till allt det andra vackra. Tyget som ska bli klänning är ca 6-7 meter långt och efter att ha snurrats ett varv runt midjan och fästs med en rejäl knut och stoppats in i underkjolen så tar man ett halvt varv till och där fäster man en nål, vi återkommer dit lite senare. Nu övergår man till den andra änden av tyget.....6-7 meter längre bort. Man viker ca en meter av tyget sju gånger på längden.....Är ni med? och fäster den på axeln med en säkerhetsnål. Nu går vi tillbaka till nålen vid sidan. Det stora tyg-sjok som nu finns mellan sidan och axeln ska vikas vackert sju gånger och sedan stoppas ned i underkjolen och förankras med säkerhetsnålar. Puh!! Förstår ni att jag behöver assistans? Men det blir så otroligt vackert och med guldsmycken i indisk design är man närmast som en sago-drottning.
.jpg){kind=spacer}
Men framför allt kommer jag tillbaka till Indien för människorna. För deras vänlighet, gästfrihet och öppenhet. Det jag aldrig kunde lära mig i Sverige hur många böcker jag än läste det kunde jag få svar på hos en gammal man i en by som nästan ingen känner till. Att få dela lite ris eller en kaka med byborna. Att få ge ett bidrag till den tiggande mannen på gatan och få hans välsignelse. Att skratta med barnen så vi kiknar allihop och faller i en stor hög och kramar om varandra. Det är det indiska människorna som jag inte kan vara utan längre. Indien klarar sig alldeles utmärkt utan mig men jag klarar mig inte utan Indien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar