Vinden tjuter utanför och det är höst
Idag önskar jag att jag vore en stor brun björn-hona som kunnat krypa ned i ett gott och varmt ide och borra ner nosen, dra ett djupt andetag och vakna först till våren.
Jag tycker att vintern i norrbotten är mycket jobbig och det beror väl på att jag inte är van. Visst är det vackert en stund men ....
Jag känner mig fängslad i allt det vita, kalla som kräver att jag har på mig så mycket kläder att jag knappt kan röra mig.
Mörkret tränger sig på nästan alla dygnets timmar och lägger sig som en strypsnara runt min hals.
Att leva i den - för mig - så jobbiga omgivningen gör att kraft försvinner, kraft som jag skulle behövt till att ta hand om mig själv. Jag skulle hämta energi till att förminska och så småningom ta bort min utmattningsdepression. Kraft som jag skulle behövt för att orka med min nyligen upptäckta diabetes. Kraft till ........men...... nu går allt till hösten och det tilltagande mörkret och senare den kommande vintern.
Jag orkar inte.
En promenad, tänkte jag, idag. Det gör ju inget att det stormar..... Jag kom ca 300 meter sedan fanns varken fysisk eller psykisk styrka att gå vidare så jag vände. Besvikelsen blir stor när jag inte kan göra allt det jag önskar utan kroppen sätter käppar i hjulet för mig. Innerst inne tror jag att jag en gång vinner och får tillbaka det som är jag......Men idag blev det en kopp te och sen sov jag gott som björnen i sin lya - åtminstone några timmar.
Man får vara trött och ledsen och arg och bekymrad det är OK.......MEN........
det finns en annan väg min vän och du är på väg....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar