Ibland kändes det så långt borta.
Avståndet var stort och tiden var lång och hon kunde inte ändra på något... Bara vänta!
Vänta på att få återse det som alltid fanns i hennes tankar; landet hon älskade och människorna som blivit hennes närmaste vänner och familj.
Hon vaknade varje morgon och såg på bilderna vid sängen, en flicka och tre pojkar som fanns där så nära och så långt bort. Det gjorde fysiskt ont och ändå måste hon le när hon såg varje barns speciella drag.
Maya var en enormt rar och lite blyg ung kvinna men som minsann hade humör när det krävdes. Så många kramar, så mycket skratt, så stor kärlek.
Samuel som oftast skrattade trots sitt handikapp och som hade förändrat hennes liv en gång vid byvägen. Samuel som var hennes hjärta. Hon hade uttryckt sig så den första gången hon skulle lämna honom. "He isn´t IN my heart. He IS my heart" Det hade inte funnits anledning att ändra den definitionen.
Rajkumar som sträckt fram sin skadade hand mot henne och hon hade tagit den i sin innan hon såg att hela hans kropp var skadad. Både ben och armar var förvridna. Hon blev både rädd och ledsen men så såg hon hans ögon som log...Rajkumar skulle alltid finnas kvar.
Nithin som kanske inte riktigt förstod allt vad som hände omkring honom och som hade en alldeles egen vilja och inte alltid ville göra som mamma och pappa ville.
Hon älskade dem alla! De var inte hennes barn men de var hennes "Gudsbarn" i ordets bokstavliga betydelse. Barnen hade kommit i hennes väg för att göra hennes liv till det liv som var hennes.....hennes verkliga liv.....och hon insåg nu att hon hade gjort en skillnad för Maya, Samuel, Rajkumar och Nithin.
Avståndet till dem hon älskade var stort och tiden, tills de skulle få vara tillsammans, lång. Men för varje dag som gick, varje timme så kom stunden närmare. Hon skulle åka till den plats på jorden som var hennes hem och till de människor som kommit henne så nära och som hon älskade över allt annat. Och hon skulle aldrig vända tillbaka till det ganska tomma liv hon levde nu.
Hon log mot sina bilder, sträckte på sig och gick upp ur sängen för att möta ännu en ny dag. Ganska fysiskt ensam men aldrig ensam i sina tankar och sitt sinne.
Avståndet var stort och tiden var lång och hon kunde inte ändra på något... Bara vänta!
Vänta på att få återse det som alltid fanns i hennes tankar; landet hon älskade och människorna som blivit hennes närmaste vänner och familj.
Hon vaknade varje morgon och såg på bilderna vid sängen, en flicka och tre pojkar som fanns där så nära och så långt bort. Det gjorde fysiskt ont och ändå måste hon le när hon såg varje barns speciella drag.
Maya var en enormt rar och lite blyg ung kvinna men som minsann hade humör när det krävdes. Så många kramar, så mycket skratt, så stor kärlek.
Samuel som oftast skrattade trots sitt handikapp och som hade förändrat hennes liv en gång vid byvägen. Samuel som var hennes hjärta. Hon hade uttryckt sig så den första gången hon skulle lämna honom. "He isn´t IN my heart. He IS my heart" Det hade inte funnits anledning att ändra den definitionen.
Rajkumar som sträckt fram sin skadade hand mot henne och hon hade tagit den i sin innan hon såg att hela hans kropp var skadad. Både ben och armar var förvridna. Hon blev både rädd och ledsen men så såg hon hans ögon som log...Rajkumar skulle alltid finnas kvar.
Nithin som kanske inte riktigt förstod allt vad som hände omkring honom och som hade en alldeles egen vilja och inte alltid ville göra som mamma och pappa ville.
Hon älskade dem alla! De var inte hennes barn men de var hennes "Gudsbarn" i ordets bokstavliga betydelse. Barnen hade kommit i hennes väg för att göra hennes liv till det liv som var hennes.....hennes verkliga liv.....och hon insåg nu att hon hade gjort en skillnad för Maya, Samuel, Rajkumar och Nithin.
Avståndet till dem hon älskade var stort och tiden, tills de skulle få vara tillsammans, lång. Men för varje dag som gick, varje timme så kom stunden närmare. Hon skulle åka till den plats på jorden som var hennes hem och till de människor som kommit henne så nära och som hon älskade över allt annat. Och hon skulle aldrig vända tillbaka till det ganska tomma liv hon levde nu.
Hon log mot sina bilder, sträckte på sig och gick upp ur sängen för att möta ännu en ny dag. Ganska fysiskt ensam men aldrig ensam i sina tankar och sitt sinne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar