Utbränd eller Kompetensutveckling

Ofta när vi läser om...

...sjukdomar och stress och brist på arbete, så tror vi på något sätt att "det händer inte mig"

Kanske lite dumt att diskutera så.
Jag ska berätta en hemlighet.....schhh....den kan drabba alla. Läskigt eller hur? Schhhh.....

Mitt i karriären ska vi alltså låtsas som ingenting när hjärnan säger TRÖTTHET och menar STOPPA. Hjärnan vill inte mer, kan inte mer utan behöver återhämtining. OCH vad gör vi??.....arbetet är ju inte klart. Ja, det är helt upp till dig! Vill du ha ett liv eller ett arbete du inte kan sköta?

Vi kan också stoppas när vi bara har några år kvar till pensionen. Jag har hittills inte hittat en arbetsgivare som vill ha någon över 55 år. Tio år kvar och leva utan tillräckligt med pengar för att leva och inga intervjuer och "Du ska!!!!" hitta ett jobb. Om du får mindre pengar kommer det säkert fler arbetsgivare som alla vill ha 58-årig ekonom. Min fråga: Hur naiv får man bli!

Men då måste ju arbetslöshet vara den optimala lösningen! Vi kan väl enas om att det är inte vart några kommentarer.

Jag är helt övertygad om att den absolut största andelen av människorna vill arbeta, få en lön de kan leva på och en "liten guldkant". Men någonstans i något hus där sitter de damer och herrar som vet hur det är. Jodå, de är helt säkra på att de vet det bästa för människor, deras barn, natur, miljö, skola etc etc i all oändlighet.

Jag ska berätta en till hemlighet... de vet inte speciellt mycket om hur vi har det i vårt samhälle. De lever oftast i ett annat samhälle än de utbrända. Ofta har de inte arbetat ute i "livet" där vi andra är. Men de är bra på att prata och göra skrivbordsidéer. 

Behöver jag säga att idéerna bara fungerar i deras specialvärld.

Jag väntar med stor förtjusning tills en liten flicka ska avslöja ..... "Men kejsaren är ju naken"

De som skrivit de nya regelsystemet för arbetslösa och sjuka kommer aldrig att erkänna att det kanske inte var så lyckat och att kanske"några knivar i lådan inte är de skarpaste" Men vi kan ju inte tystna för det, eller hur? Om vi är tysta kommer stenarna att ropa, sa aposteln Lukas.

Ta tillbaka hälsan och värdigheten!

Cherai, Indien

Regnet piskade mot bilrutan...

...och jag såg människorna utanför på gatan som skyndade på stegen för att komma hem så fort som möjligt.

Jag hade nyss landat på flygplatsen i Kochi och satt i baksätet på en taxi som skulle ta mig till en liten by som heter Cherai, några mil närmare havet. Jag hade en kväll för några månader sedan hittat ett mycket vackert ställe när jag letade på webben och nu var jag på väg dit. Cherai.

Jag behövde vila utan krav, långt bort från vardagen och Cherai skulle visa sig vara den perfekta platsen för mig just då.

Min taxi körde, i mitt tycke, alldeles för fort i ett regn som var häftigare än jag någonsin upplevt. Vindrutetorkarna räckte inte till oavsett vilken hastighet föraren valde och mörkret gjorde resan ganska skrämmande. Det var tid för monsun i Kerala och det var så här det var...

Men det regnade inte oavbrutet. Häftigt regn och sedan sol men det var absolut bäst att alltid ha paraplyet med sig. Ja, i den mån det hjälpte med paraply!

Jag hade hyrt ett litet hus mellan havet och "backwater" dvs det vackra system av floder och kanaler som finns i Kerala. Mangroven växte i vattnet intill och bäddade in min terass i en lummig het grönska.

Det var så skönt att sitta där, skyddad från regnet och skriva, fundera och bara njuta av stillheten omkring mig. Både kropp och själ fick ro. Den sommaren lyssnade jag på KD LANG, enbart .... Jag blundade och sjöng med , öppnade ögonen och log.

Cherai var mitt eget lilla paradis! Jag kunde promenera i timmar längs stranden eller sitta vid flodstranden och se fiskarna ta upp sina nät. Jag mötte fantastiska människor som skulle ge mig oförglömliga  minnen och finnas med mig i framtiden. 

Det var nog det här som var lycka, sa jag till mig själv när jag en dag var på väg från en ayurveda massage med olja från huvud till fot. Sathi hade gjort underverk med min "trötta och gamla" kropp och dessutom bjudit mig på en dryck som skulle göra mig stark "Strong" sa hon och spände överarmarna.

En dag på stranden, där det så här års inte fanns några turister, fick jag se en gammal kvinna under ett parasoll. Hon var så vacker i sin saree och hon utstrålade vishet, erfarenhet och ro. Jag satt länge och iakttog henne på håll och tanken kom för mig att så skulle jag vilja se ut när jag blev gammal, att med all självklarhet i världen ta plats och se sitt värde. 

Jag hade funnit något i Cherai som gjorde mig lycklig och visade mig ett annat sätt att leva. 

Efter ett par veckor var det dags att lämna Kerala. Planet lyfte från Kochi och satte kurs mot Hyderabad i öster men Cherai skulle alltid finnas kvar och jag skulle återkomma, det var jag säker på.

Jag saknar...

Visste du min vän...

... att jag saknar dig varje dag, varje stund på dagen och av hela mitt hjärta.

Jag ser dig när jag vaknar och jag ser dig när jag somnar.

Du kom in i mitt liv som en sol med ett skratt och du förändrade allt från den stunden.

Var hade jag varit utan dig Samuel?

Det var ingen slump att vi möttes den där dagen. 

Det var en mening att du skulle komma in i mitt liv...och en mening att jag skulle komma in i ditt.

Älskar dig!

Welcome Austria

Willkommen Österreich

Får jag vara med...

Trötthet = hjärnans stoppsignal

Får jag vara med?

Den frågan ställer jag mig ibland. 

Som om den vore befogad!?!?

Men det känns så ganska ofta.

Jag uppfyller inte de krav som ställs på mig. Jag sliter lika mycket, om inte mer, som alla andra människor gör.

MEN....det är inte alls säkert att det ska finnas en trygg plats där jag kan leva.

En god vän berättade hur hennes son under en semesterresa skulle vara tillsammans med andra barn i en grupp och man skulle dyka i bassängen efter saker som slängts dit. Alla barnen kom frustande upp och höll något i handen, utom min väns lilla kille. Man upprepade övningen och precis som förut kom alla upp med något i handen utom vännens son. De andra barnen började fnissa åt honom som inte lyckades hitta något på botten. MEN....den lilla killen hade kämpar minst lika mycket som något av de andra barnen men inte lyckats. Kunde man skratta åt honom och tycka att han var sämre på något sätt???

NEJ! Han hade gjort en lika stor insats men hade inte turen med sig.

Han var på inget sätt värd att skrattas åt!

Så känns det också när man är arbetslös, snart 59 år och söker alla arbeten som man överhuvudtaget är kapabel att utföra. Man jobbar 24 tim/dag, 7 dagar/veckan, men trots en mycket tuff och långvarig insats får man inget för det. Min hushållskassa sjunker för varje vecka och det är precis så det ska vara enligt svensk regering. Det ska "trigga" oss att söka ännu fler jobb. Men om man nu sökt allt som går och ingen vill träffa mig ens för en intervju, jag är för gammal för det är inget fel på min utbildning och erfarenhet. Jag är snart 59 år och passar inte på den svenska arbetsmarknaden. 

Jag har jobbat lika mycket som alla andra, i många fall mycket mer, men det räknas inte. Jag ska inte få "komma upp ur bassängen" med ett "jobb" i handen.

Nu har jag blivit sjuk, utbrändhet, utmattningsdepression, kronisk trötthet. Ja det finns många namn på det som händer när  hjärnan inte motsvarar de oskäliga kraven och kan handha de stressorer som den utsätts för. Min kropp reagerar helt normalt på det jag är utsatt för men det kan vårt samhälle inte heller tolerera. Det finns forskning som så tydligt visar på det mycket osunda i ett förhållningssätt där människan enbart är en komponent, men nu är det ju så att vi är människor med en kropp, en hjärna, muskler, mage och bukspottskörtel som inte är gjorda för det ideal som råder nu. Är det så svårt att förstå att man valt fel arbetskraft, det är ju inte människor som behövs. 

Har vi hört det förut? Ja, George Orwells roman "1984" flimrar förbi ett ögonblick. Kanske inte hela sanningen men vilket samhälle vill vi ha?

Vill vi ha ett samhälle där "små killar och tjejer gång efter gång dyker ner i bassängen, håller andan och ger allt de har utan få med sig någonting  överhuvudtaget"

Jag har arbetat och studerat hela mitt liv men är jag inte intressant längre pga

* nästan 59 år

* utbrändhet, utmattningsdepression etc

* diabetes

* ständig värk i rygg och axlar

och på tisdag får jag veta om jag har cancer.

Jag har gjort mitt!! Kan jag få LEVA nu den tid som är kvar? Får jag ta bort kraven som jag ändå aldrig kan uppfylla? Är det OK att jag får vakna på morgonen och känna att det finns en plats för mig också, även om jag inte "fångade något i bassängen"?

Nej, jag tror aldrig jag kommer att få uppleva det i Sverige men om ca två är kan jag pensionera mig och lämna kraven jag inte kan nå upp till....trots att jag arbetade lika mycket som alla andra. Om två år kan jag lämna det bakom mig och åka till mitt nya hemland.

Omkring tiggarn från Luossa, Dan Andersson

  Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
   det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
   Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
   kom till oss ty denna jorden den är icke riket ditt. 

GLOMMEN, HALLAND

Glommen, ett hav, en sten, en tanke... 

Det kan vara tjurigt värre. Vinden sveper in från Kattegatt med några meter/sek men blåsten som går igenom alla jackor och sen ger sig på skinn och ben gör att man fryser konstant. Man kan inte skydda sig mot blåsten och det saltstänkta små regndroppar som håller alla oklädda kroppdelar helt och hållet fuktiga. Det är inte obehagligt, det är bara Glommen i januari.

Glommen är den plats jag gärna åkte till, när jag bodde i närheten, för att bara se ut över havet och låta tankarna gå sina egna vägar. Med ordentliga regnkläder och sydväst kan man stå här en stund och låta själen få lite ro. Det är märkligt ju mer det stormar desto lättare finner man lugnet inom sig. 

Det var så gott att finna sin rätta proportion i livet, få perspektiv på verkligheten. Om naturen ville storma så gjorde den det utan att fråga oss om lov. 

Om man stod tätt intill stenväggen på piren så blev man nästan inte alls blöt. Det fanns fler fördelar med att sitta här ute och fundera, grunna eller bara le åt livet. Det bästa var att om man av någon anledning var ledsen och behövde gråta så var det den perfekta platsen; ingen hörde och ingen såg tårarna. Man kunde dela med sig till vinden och vågorna allt det som kan tynga en ung människas tankar.

Men Glommen var ju så mycket mer...

Hamnen där fiskebåtarna kom in tidigt på morgonen och vi stod 
på kö för att köpa färsk fisk direkt från båten.

För att nu inte tala om FÄRSKA RÄKOR.

Färska räkor kan man äta precis hur mycket som helst.

Visst kan man väl få lite ont i magen men ...so what?

Dansade gjorde vi förstås! Det var 1970-tal och vi var i Halland.... då dansar man.

Skånes, Smålands, Hallands och Värmlands alla dansorkestrar var där och alltid fanns det ju nån läcker kille att småflirta med. Man var 22 eller nåt och jobbade på Varbergs sjukhus, tusen kompisar, bil, lägenhet och en kille att pussa på. Livet var således ganska perfekt!

   Vi badade och stekte oss i solen, ingen hade hört talas om ozon-skikt. Jag minns att jag var mycket lycklig och så skulle det alltid förbli, det var jag säker på.

Men sommaren tog slut och blommorna och kanske kärleken.....för kanske var det

KÄRLEKEN...???

Och mot höstkanten när bladen trillade av våra sommarträd och havet blev mörkare då kunde jag sitta vid den stora bautastenen på stranden och viska till den om min hjärtesorg och den svarade så klokt.

Att nästa år var det ju en ny sommar med nya räkor, ny dans på kajen och kanske en ny pojke att pussa på. Så vis den var den gamla stenen.