GLOMMEN, HALLAND

Glommen, ett hav, en sten, en tanke... 

Det kan vara tjurigt värre. Vinden sveper in från Kattegatt med några meter/sek men blåsten som går igenom alla jackor och sen ger sig på skinn och ben gör att man fryser konstant. Man kan inte skydda sig mot blåsten och det saltstänkta små regndroppar som håller alla oklädda kroppdelar helt och hållet fuktiga. Det är inte obehagligt, det är bara Glommen i januari.

Glommen är den plats jag gärna åkte till, när jag bodde i närheten, för att bara se ut över havet och låta tankarna gå sina egna vägar. Med ordentliga regnkläder och sydväst kan man stå här en stund och låta själen få lite ro. Det är märkligt ju mer det stormar desto lättare finner man lugnet inom sig. 

Det var så gott att finna sin rätta proportion i livet, få perspektiv på verkligheten. Om naturen ville storma så gjorde den det utan att fråga oss om lov. 

Om man stod tätt intill stenväggen på piren så blev man nästan inte alls blöt. Det fanns fler fördelar med att sitta här ute och fundera, grunna eller bara le åt livet. Det bästa var att om man av någon anledning var ledsen och behövde gråta så var det den perfekta platsen; ingen hörde och ingen såg tårarna. Man kunde dela med sig till vinden och vågorna allt det som kan tynga en ung människas tankar.

Men Glommen var ju så mycket mer...

Hamnen där fiskebåtarna kom in tidigt på morgonen och vi stod 
på kö för att köpa färsk fisk direkt från båten.

För att nu inte tala om FÄRSKA RÄKOR.

Färska räkor kan man äta precis hur mycket som helst.

Visst kan man väl få lite ont i magen men ...so what?

Dansade gjorde vi förstås! Det var 1970-tal och vi var i Halland.... då dansar man.

Skånes, Smålands, Hallands och Värmlands alla dansorkestrar var där och alltid fanns det ju nån läcker kille att småflirta med. Man var 22 eller nåt och jobbade på Varbergs sjukhus, tusen kompisar, bil, lägenhet och en kille att pussa på. Livet var således ganska perfekt!

   Vi badade och stekte oss i solen, ingen hade hört talas om ozon-skikt. Jag minns att jag var mycket lycklig och så skulle det alltid förbli, det var jag säker på.

Men sommaren tog slut och blommorna och kanske kärleken.....för kanske var det

KÄRLEKEN...???

Och mot höstkanten när bladen trillade av våra sommarträd och havet blev mörkare då kunde jag sitta vid den stora bautastenen på stranden och viska till den om min hjärtesorg och den svarade så klokt.

Att nästa år var det ju en ny sommar med nya räkor, ny dans på kajen och kanske en ny pojke att pussa på. Så vis den var den gamla stenen.