MOTHER INDIA: Får jag vara med...

Trötthet = hjärnans stoppsignal

Får jag vara med?

Den frågan ställer jag mig ibland.

Som om den vore befogad!?!?

Men det känns så ganska ofta.

Jag uppfyller inte de krav som ställs på mig. Jag sliter lika mycket, om inte mer, som alla andra människor gör.

MEN....det är inte alls säkert att det ska finnas en trygg plats där jag kan leva.

En god vän berättade hur hennes son under en semesterresa skulle vara tillsammans med andra barn i en grupp och man skulle dyka i bassängen efter saker som slängts dit. Alla barnen kom frustande upp och höll något i handen, utom min väns lilla kille. Man upprepade övningen och precis som förut kom alla upp med något i handen utom vännens son. De andra barnen började fnissa åt honom som inte lyckades hitta något på botten. MEN....den lilla killen hade kämpar minst lika mycket som något av de andra barnen men inte lyckats. Kunde man skratta åt honom och tycka att han var sämre på något sätt???

NEJ! Han hade gjort en lika stor insats men hade inte turen med sig.

Han var på inget sätt värd att skrattas åt!

Så känns det också när man är arbetslös, snart 59 år och söker alla arbeten som man överhuvudtaget är kapabel att utföra. Man jobbar 24 tim/dag, 7 dagar/veckan, men trots en mycket tuff och långvarig insats får man inget för det. Min hushållskassa sjunker för varje vecka och det är precis så det ska vara enligt svensk regering. Det ska "trigga" oss att söka ännu fler jobb. Men om man nu sökt allt som går och ingen vill träffa mig ens för en intervju, jag är för gammal för det är inget fel på min utbildning och erfarenhet. Jag är snart 59 år och passar inte på den svenska arbetsmarknaden.

Jag har jobbat lika mycket som alla andra, i många fall mycket mer, men det räknas inte. Jag ska inte få "komma upp ur bassängen" med ett "jobb" i handen.

Nu har jag blivit sjuk, utbrändhet, utmattningsdepression, kronisk trötthet. Ja det finns många namn på det som händer när hjärnan inte motsvarar de oskäliga kraven och kan handha de stressorer som den utsätts för. Min kropp reagerar helt normalt på det jag är utsatt för men det kan vårt samhälle inte heller tolerera. Det finns forskning som så tydligt visar på det mycket osunda i ett förhållningssätt där människan enbart är en komponent, men nu är det ju så att vi är människor med en kropp, en hjärna, muskler, mage och bukspottskörtel som inte är gjorda för det ideal som råder nu. Är det så svårt att förstå att man valt fel arbetskraft, det är ju inte människor som behövs.

Har vi hört det förut? Ja, George Orwells roman "1984" flimrar förbi ett ögonblick. Kanske inte hela sanningen men vilket samhälle vill vi ha?

Vill vi ha ett samhälle där "små killar och tjejer gång efter gång dyker ner i bassängen, håller andan och ger allt de har utan få med sig någonting överhuvudtaget"

Jag har arbetat och studerat hela mitt liv men är jag inte intressant längre pga

* nästan 59 år

* utbrändhet, utmattningsdepression etc

* diabetes

* ständig värk i rygg och axlar

och på tisdag får jag veta om jag har cancer.

Jag har gjort mitt!! Kan jag få LEVA nu den tid som är kvar? Får jag ta bort kraven som jag ändå aldrig kan uppfylla? Är det OK att jag får vakna på morgonen och känna att det finns en plats för mig också, även om jag inte "fångade något i bassängen"?

Nej, jag tror aldrig jag kommer att få uppleva det i Sverige men om ca två är kan jag pensionera mig och lämna kraven jag inte kan nå upp till....trots att jag arbetade lika mycket som alla andra. Om två år kan jag lämna det bakom mig och åka till mitt nya hemland.