Helst hade jag velat glömma....
English translation below.
...bara sätta en punkt i hjärnan för att avsluta det som hänt.
Men inga punkter i världen kunde ta bort det jag känt och upplevt.
Ögonen som bränt sig in i mina - tills jag kände hur jag knöt mina händer så att naglarna gjorde märken i huden - och rädslan tagit över mitt förnuft.
Jag hade bett om förlåtelse för något jag inte gjort - men dessa ögon sa mig att jag hade fel.
Jag bad om en förklaring men fick en handflata till svar - och jag bad fortfarande om förlåtelse.
Rädslan tog struptag på mig och jag ville fly men kunde inte - vart skulle jag ta vägen?
Var det verkligen jag som satt där dränkt i tårar över en person som uppenbarligen hade lyckats ta ifrån mig min styrka och min integritet?
Jag kände inte den här kvinnan och jag var rädd att jag förlorat förståndet.
Han kanske hade rätt - jag var kanske en dålig människa, en riktigt elak och dålig människa?
Men varför hade ingen sagt det förut?
Hade det kommit just nu?
Vad kunde jag göra för att han skulle bli glad igen?
Han hade gått till badrummet och jag var förlamad av sorg, skuld och skam.....
Varför?
Han kom ut ur badrummet igen och lade båda sina armar omkring mig och sa:
"Jag ska inte lämna dig"
Jag blev så glad och jag bad återigen om förlåtelse fast jag inte visste för vad,
Vad som är mest skrämmande med den här lilla detaljen, av mitt tio dagar långa möte med en psykopat, är inte det som händer, utan det som inte händer.
Var fanns den kvinna jag kände som skulle ställt sig upp och bett honom lämna rummet.
Den kvinna som stolt sagt att: NU RÄCKER DET!
Det skrämmer mig allra mest - min person försvann och ersattes av någon som inte var jag och som aldrig varit jag. Situationen hade skapat en människa som levde i skräck men som inte visste vad skräcken bestod av. Allt jag visste var att om jag bara är snäll, tyst och eftergiven så blir det så bra.
DET ÄR SKRÄCKEN!
Jag ska inte glömma det som hände.
Jag ska bearbeta det tills ingenting mer finns att se eller vara rädd för.
Jag ska ta död på skräcken som en psykopat fick mig att känna.
English translation below.
...bara sätta en punkt i hjärnan för att avsluta det som hänt.
Men inga punkter i världen kunde ta bort det jag känt och upplevt.
Ögonen som bränt sig in i mina - tills jag kände hur jag knöt mina händer så att naglarna gjorde märken i huden - och rädslan tagit över mitt förnuft.
Jag hade bett om förlåtelse för något jag inte gjort - men dessa ögon sa mig att jag hade fel.
Jag bad om en förklaring men fick en handflata till svar - och jag bad fortfarande om förlåtelse.
Rädslan tog struptag på mig och jag ville fly men kunde inte - vart skulle jag ta vägen?
Var det verkligen jag som satt där dränkt i tårar över en person som uppenbarligen hade lyckats ta ifrån mig min styrka och min integritet?
Jag kände inte den här kvinnan och jag var rädd att jag förlorat förståndet.
Han kanske hade rätt - jag var kanske en dålig människa, en riktigt elak och dålig människa?
Men varför hade ingen sagt det förut?
Hade det kommit just nu?
Vad kunde jag göra för att han skulle bli glad igen?
Han hade gått till badrummet och jag var förlamad av sorg, skuld och skam.....
Varför?
Han kom ut ur badrummet igen och lade båda sina armar omkring mig och sa:
"Jag ska inte lämna dig"
Jag blev så glad och jag bad återigen om förlåtelse fast jag inte visste för vad,
Vad som är mest skrämmande med den här lilla detaljen, av mitt tio dagar långa möte med en psykopat, är inte det som händer, utan det som inte händer.
Var fanns den kvinna jag kände som skulle ställt sig upp och bett honom lämna rummet.
Den kvinna som stolt sagt att: NU RÄCKER DET!
Det skrämmer mig allra mest - min person försvann och ersattes av någon som inte var jag och som aldrig varit jag. Situationen hade skapat en människa som levde i skräck men som inte visste vad skräcken bestod av. Allt jag visste var att om jag bara är snäll, tyst och eftergiven så blir det så bra.
DET ÄR SKRÄCKEN!
Jag ska inte glömma det som hände.
Jag ska bearbeta det tills ingenting mer finns att se eller vara rädd för.
Jag ska ta död på skräcken som en psykopat fick mig att känna.
________________________________________________________________
Ideally I had wanted to forget ....
... Just put a dot in the brain to end the violence.
But no points in the world could take away what I felt and experienced.
The eyes that burned into mine - until I felt myself clenching my hands so that the nails made marks in the skin - and the fear took over my mind.
I had asked for forgiveness for something I have not done - but those eyes told me that I was wrong.
I asked for an explanation but got a palm to answer - and I still prayed for forgiveness.
Fear took stranglehold on me and I wanted to escape but could not - where would I go?
Was it really me who sat there drenched in tears over a person who had apparently managed to take away my strength and my integrity?
I did not know this woman and I was afraid I had lost my mind.
Maybe he was right - I was maybe a bad woman, a really mean and bad person?
But why had no one told me that before?
Had it happen just now?
What could I do for him to be happy again?
He had gone to the bathroom and I was paralyzed with grief, guilt and shame .....
Why?
He came out of the bathroom again and put both his arms around me and said:
"I will not leave you"
I was so happy and I again asked for forgiveness, though I did not know for what,
What is most frightening about this little piece of my ten-day meeting with a psychopath, is not what is happening, but it is what is not happening.
Where was the woman I knew who would have stood up and told him to leave the room.
The woman who proudly would have said: ENOUGH IS ENOUGH!
It scares me the most - my person disappeared and was replaced by someone who was not me and never had been me. The situation had created a woman who lived in fear but who did not know what kind of fear. All I knew was that if I was kind, quiet and submissive everything would be fine.
THAT´S THE HORROR!
I will not forget what happened.
I will process it until nothing more is there to see or be afraid of.
I will kill the fear that a psychopath made me feel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar