English translation below!
Sviterna efter min senaste Indienresa börjar lägga sig och jag kan åter se upp mot himlen och se att den är blå med små ulliga moln. Luften är frisk och jag promenerar längs Lule älv som jag gjort så många gånger för.
Det sägs att man lär så länge man lever och så är det nog om man nu vill lära sig hela livet. Kanske är det bekvämt att säga vid 50-årsåldern att nu behöver jag inget mer veta för jag kan och vet redan allt. Det är fasligt synd om de här människorna...så länge kroppen låter en göra saker som ser framåt - varför skulle man låta bli???
Min resa till Indien i år var hemsk från början till slut och hade jag haft facit i hand så hade jag naturligtvis inte åkt. Men nu hade jag inte det! Och eftersom jag inte hade facit så åkte jag.... och gick igenom 73:e terminen i "Överjävliga Skolan För Medelålders Kvinnor" En stenhård kurs, kort om tid och både teoretisk och praktisk tentamen.
Man hade nog förberett sig på att jag inte skulle klara den här kursen medan jag var helt säker på att det
skulle gå mer eller mindre som en dans. Jag hade en gediger utbildning bakom mig och jag hade haft möjlighet att diskutera med många människor. Jag hade stor praktisk erfarenhet. Jag åkte hem alldeles för tidigt, jag hade inte ens hunnit möta Maya ännu.
Min mage var tom, den ville inte behålla någon mat och jag började bli uttorkad - men det var ändå en tredje orsak som gjorde att jag åkte hem.
JAG VAR RÄDD!
På avstånd kan man inte slå handgripligen, skriftligen går det bra - jag fick slåss.
Jag fick veta vilken oduglig människa jag var.
Hur lite jag gjorde för mina "killar"
Jag var ointeilligent, ja i alla fall mindre intelligent än min motståndare
Ja, egentligen var det nog så att inget av det jag gjort hade något som helst värde.
Vad kunde jag göra? Jag måste slåss tillbaka med samma vapen - pennan.
Jag lät all min energi gå till att rentvå min person från alla fula lögner.
Jag hade vunnit kampen och INGEN klarade att trampa på mig.
MEN det var något som hände......
Mina gamla vänner vände mig ryggen.
Det gjorde mig oerhört ledsen.
Trivdes de inte med den som kvinna tagit form?
Nej, uppenbarligen inte, ingen var där för att säga adjö när jag åkte till flygplatsen.
Nu hade jag inga pengar och nu var jag inte viktig......kunde det vara så?
Jag ville inte tro det ...... vad visade de?
Jag har mist vänner eller "vänner" genom min ståndpunkt att inte bli spottad på.
Jag sa: Jag godtar inte att du gör så mot mig!
Några vänner i en annan del av landet "hjälpte mig upp fötter och gav mig kraft"
Vänner i Sverige fanns för att ge styrkekramar och goda ord och även stötta mig när jag snavade och grät!
Men mina gamla vänner i Indien, var fanns de?
Några människor hade skadat mig så djupt att jag fortfarande har svårt att tro att jag en gång ska kunna le igen, leva som förut igen och vara den kvinna som jag under åren kommit att älska.
________________________________________________________________
The suites after my recent India trip begins to recede and I can again look up at the sky and see that it is blue with little fleecy clouds. The air is fresh and I walk along the Lule River, which I have done so many times.
It's said that you learn as long as you live and it's probably if one wants to learn throughout life. Perhaps it is convenient to say at the age of 50 to now I need nothing more to know I can, and already know everything. It's awfully sorry for these people ... as long as the body allows one to do things that look ahead - why would you not??
My trip to India this year was horrible from start to finish and I had had the benefit of hindsight, I had obviously not gone. But now I had not! And since I did not have hindsight I went .... and went through 73:rd semester in "Överjävliga School For Mature Women" A tough course, cross the time and both theoretical practical exam.
They had enough prepared that I would not pass this course while I was quite sure that it would be more or less like a dance.
They had enough prepared that I would not pass this course while I was quite sure that it
would go more or less like a dance. I had a gediger education training behind me and I had the opportunity to discuss with many people. I had great practical experience and I had studied the culture of the place. Surely this would be fine. Of course!
But I had no experience of "MASK" ....
It was not exactly unpleasant to look at, it smiled albeit with a small strained smile here and there. It probably was just as I imagined.
I loved them so much ..... Sure it was well that they loved me as much?!
Harsh words, false words and words that were like a caress, nasty words, hurtful words, words that they said could not be forgotten and only the bleeding wound, and then the coarse red scar - forever, it would sit there. I went home too early, I had not even had time to meet Maya yet.
My stomach was empty, it would not keep any food and I was getting dehydrated - but it was still a third reason that made me went home.
I WAS SCARED!
In the distance, you can not beat hands on approach, writing is fine - I had to fight.
I was told the incompetent person I was.
How little I did for my "guys"
I was ointelliget, yes in all cases but the other party in this fight.
Well, actually it was probably that none of what I have done had any value.
What could I do? I have to fight back with the same weapons - the pen.
I let all my energy go to whitewash my person from all lies.
I had won the fight and NO managed to step on me.
BUT, it was something that happened ......
My old friends turned their backs on me.
It made me incredibly sad.
Restuarant not with the woman taken shape?
No, obviously not, no one was there to say goodbye when I went to the airport.
Now I had no money, and now I was not important ...... could it be?
I did not think so ...... what they showed?
I have lost friends or "friends" by my position not to be spit on.
I said: I do not accept that you do this to me!
Some friends in another part of the country "helped me up feet and gave me strength"
Friends in Sweden was to give strength hugs and kind words and also support me when I stumbled and cried!
But my old friends in India, where were they?
Some people had hurt me so deeply that I still can not believe that I ever be able to smile again, to live the same again and be the woman that I have over the years come to love.
There are more opportunities and more great friends .....
I will probably attempt to
to smile
to walk in the rain
squinting against the sun
eating lemon ice cream
to hug my beloved children
THERE IS A WAY ...
Det sägs att man lär så länge man lever och så är det nog om man nu vill lära sig hela livet. Kanske är det bekvämt att säga vid 50-årsåldern att nu behöver jag inget mer veta för jag kan och vet redan allt. Det är fasligt synd om de här människorna...så länge kroppen låter en göra saker som ser framåt - varför skulle man låta bli???
Min resa till Indien i år var hemsk från början till slut och hade jag haft facit i hand så hade jag naturligtvis inte åkt. Men nu hade jag inte det! Och eftersom jag inte hade facit så åkte jag.... och gick igenom 73:e terminen i "Överjävliga Skolan För Medelålders Kvinnor" En stenhård kurs, kort om tid och både teoretisk och praktisk tentamen.
Man hade nog förberett sig på att jag inte skulle klara den här kursen medan jag var helt säker på att det
skulle gå mer eller mindre som en dans. Jag hade en gediger utbildning bakom mig och jag hade haft möjlighet att diskutera med många människor. Jag hade stor praktisk erfarenhet. Jag åkte hem alldeles för tidigt, jag hade inte ens hunnit möta Maya ännu.
Min mage var tom, den ville inte behålla någon mat och jag började bli uttorkad - men det var ändå en tredje orsak som gjorde att jag åkte hem.
JAG VAR RÄDD!
På avstånd kan man inte slå handgripligen, skriftligen går det bra - jag fick slåss.
Jag fick veta vilken oduglig människa jag var.
Hur lite jag gjorde för mina "killar"
Jag var ointeilligent, ja i alla fall mindre intelligent än min motståndare
Ja, egentligen var det nog så att inget av det jag gjort hade något som helst värde.
Vad kunde jag göra? Jag måste slåss tillbaka med samma vapen - pennan.
Jag lät all min energi gå till att rentvå min person från alla fula lögner.
Jag hade vunnit kampen och INGEN klarade att trampa på mig.
MEN det var något som hände......
Mina gamla vänner vände mig ryggen.
Det gjorde mig oerhört ledsen.
Trivdes de inte med den som kvinna tagit form?
Nej, uppenbarligen inte, ingen var där för att säga adjö när jag åkte till flygplatsen.
Nu hade jag inga pengar och nu var jag inte viktig......kunde det vara så?
Jag ville inte tro det ...... vad visade de?
Jag har mist vänner eller "vänner" genom min ståndpunkt att inte bli spottad på.
Jag sa: Jag godtar inte att du gör så mot mig!
Några vänner i en annan del av landet "hjälpte mig upp fötter och gav mig kraft"
Vänner i Sverige fanns för att ge styrkekramar och goda ord och även stötta mig när jag snavade och grät!
Men mina gamla vänner i Indien, var fanns de?
Några människor hade skadat mig så djupt att jag fortfarande har svårt att tro att jag en gång ska kunna le igen, leva som förut igen och vara den kvinna som jag under åren kommit att älska.
Det finns fler möjligheter och fler fina vänner.....
Jag gör nog ett försök till
att le
att gå i regnet
att kisa mot solen
att äta citronglass
att krama mina älskade barn
DET FINNS EN VÄG...
________________________________________________________________
The suites after my recent India trip begins to recede and I can again look up at the sky and see that it is blue with little fleecy clouds. The air is fresh and I walk along the Lule River, which I have done so many times.
It's said that you learn as long as you live and it's probably if one wants to learn throughout life. Perhaps it is convenient to say at the age of 50 to now I need nothing more to know I can, and already know everything. It's awfully sorry for these people ... as long as the body allows one to do things that look ahead - why would you not??
My trip to India this year was horrible from start to finish and I had had the benefit of hindsight, I had obviously not gone. But now I had not! And since I did not have hindsight I went .... and went through 73:rd semester in "Överjävliga School For Mature Women" A tough course, cross the time and both theoretical practical exam.
They had enough prepared that I would not pass this course while I was quite sure that it would be more or less like a dance.
They had enough prepared that I would not pass this course while I was quite sure that it
would go more or less like a dance. I had a gediger education training behind me and I had the opportunity to discuss with many people. I had great practical experience and I had studied the culture of the place. Surely this would be fine. Of course!
But I had no experience of "MASK" ....
It was not exactly unpleasant to look at, it smiled albeit with a small strained smile here and there. It probably was just as I imagined.
I loved them so much ..... Sure it was well that they loved me as much?!
Harsh words, false words and words that were like a caress, nasty words, hurtful words, words that they said could not be forgotten and only the bleeding wound, and then the coarse red scar - forever, it would sit there. I went home too early, I had not even had time to meet Maya yet.
My stomach was empty, it would not keep any food and I was getting dehydrated - but it was still a third reason that made me went home.
I WAS SCARED!
In the distance, you can not beat hands on approach, writing is fine - I had to fight.
I was told the incompetent person I was.
How little I did for my "guys"
I was ointelliget, yes in all cases but the other party in this fight.
Well, actually it was probably that none of what I have done had any value.
What could I do? I have to fight back with the same weapons - the pen.
I let all my energy go to whitewash my person from all lies.
I had won the fight and NO managed to step on me.
BUT, it was something that happened ......
My old friends turned their backs on me.
It made me incredibly sad.
Restuarant not with the woman taken shape?
No, obviously not, no one was there to say goodbye when I went to the airport.
Now I had no money, and now I was not important ...... could it be?
I did not think so ...... what they showed?
I have lost friends or "friends" by my position not to be spit on.
I said: I do not accept that you do this to me!
Some friends in another part of the country "helped me up feet and gave me strength"
Friends in Sweden was to give strength hugs and kind words and also support me when I stumbled and cried!
But my old friends in India, where were they?
Some people had hurt me so deeply that I still can not believe that I ever be able to smile again, to live the same again and be the woman that I have over the years come to love.
There are more opportunities and more great friends .....
I will probably attempt to
to smile
to walk in the rain
squinting against the sun
eating lemon ice cream
to hug my beloved children
THERE IS A WAY ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar