Det kan bli för mycket...

"Gå i väggen"

Vi använder oss ibland lite lättvindigt med uttryck som ovanstående eller "Utbränd". Några dagar av huvudvärk eller för många aktiviteter är inte utbrändhet, inte något vi kan skratta åt över en kaffekopp.

Jag gick igenom detta 2001 och tyvärr har jag kommit i samma situation igen under 2012. Sorgen och tröttheten är enorm och dessutom känns det fortfarande lite skamligt att inte alltid vara stark, kreativ och aldrig tvivla på sin egen kraft....

Men jag gjorde det; tvivlade på min egen kraft och vågade inte visa det som gjorde så ont och som hindrade mig från att leva det liv jag önskade. Inte var det min önskan att inte kunna ta vilket arbete som helst, att vara känslig för stressiga arbeten och ändå försöka förklara bort det med något annat....värk eller "jag är inte uppdaterad" när sanningen var att jag inte längre hade KRAFT! Min fritid gick åt till att sova och försöka laga lite mat, läsa, promenera och meditera för att klara vardagen. Men det var ytterst få som visste hur det verkligen stod till. Jag kunde bara anförtro en enda människa hela sanningen.

Till sist förstod jag att jag nog aldrig mer kommer att arbeta heltid; jag har inte kraften kvar. Kanske något projektjobb i bästa fall. Det var en oerhörd sorg att inse det. Att förstå att det inte skulle hjälpa hur mycket jag än ansträngde mig....eller rättare; då skulle det absolut inte fungera utan bli ännu sämre. 

Det kändes konstigt att förstå att min ålder nu var en fördel för mig. Jag skulle kunna ta ut pension. Flytta och ge mig själv en period där jag får göra det jag älskar mest på den plats jag älskar mest. Vakna på morgonen och veta att jag har gjort allt vad samhället krävt av mig och jag fick betala dyrt i form av två utmattningsdepressioner. Men också veta att det finns en ekonomisk grundtrygghet, att solen skiner, havet är varmt och på marknaden kan jag köpa goda nyttiga råvaror och laga min middag i lugn och ro. Jag ska sitta på min veranda och se solnedgången i havet och bada i månskenet.

Om du tillhör dem som inte tror eller vill tro på utmattningsdepression eller utbrändhet; läs nedanstående artikel.

Utmattningssyndrom (utbrändhet)

Utmattningssyndrom, utbrändhet, kan man få efter långvarig utmattning eller psykosocial påfrestning. Det kan ge både psykiska och fysiska symtom, som värk i axlar, nacke och rygg, sömnproblem, koncentrationssvårigheter och ångest. Har du problem med stress eller sjukdomar kopplade till stress ska du kontakta din husläkare eller företagshälsovården.

Utmattningssyndrom uppstår ofta som reaktion på långvarig stress. Vi klarar för det mesta av att hantera stress om vi bara får tillräcklig tid för återhämtning. Om denna balans mellan stress och återhämtning under en längre tid inte fungerar börjar kroppen sända ut signaler om att stressnivån är för hög. Med tiden blir man tröttare och risken är stor för fysisk och psykisk utmattning.
Utmattningssyndrom kopplas ibland till situationen på ens arbetsplats. Men även andra påfrestningar kan vara utlösande, till exempel långvarig arbetslöshet eller svårigheter i privatlivet.

Symtom på utmattningssyndrom

Utmattningssyndrom ger både fysiska och psykiska symtom. Vanligen har insjuknandet föregåtts av ett eller flera stressrelaterade besvär under en längre period, exempelvis:

• fysiska symtom såsom värk, hjärtklappning, mag-tarmbesvär, yrsel, ljudkänslighet
• sömnstörning
• känslomässig labilitet eller irritabilitet
• nedsatt förmåga att hantera krav eller göra saker under tidspress
• koncentrationssvårigheter eller minnesstörning
• påtaglig kroppslig svaghet eller uttröttbarhet som inte går att vila upp sig ifrån.

Själva insjuknandet kommer ofta smygande, men kan ibland vara dramatiskt då man upplever att man går in i väggen. Man kan då plötsligt få svårt att orientera sig, svårt att göra vanliga saker som till exempel att låsa upp en dörr, bli förvirrad, känna stark ångest och få svår yrsel.
När ens prestationsförmåga försämras är det lätt att känna sig misslyckad, få skuld- och skamkänslor och bli nedstämd. Man blir känslomässigt utmattad och överkänslig för all slags stress. Fortsätter tillståndet blir ångestattacker vanliga. Nedstämdheten och de depressiva symtomen kan utveckas till depression.

Förebygga utmattningssyndrom

Ta regelbundna pauser i arbetet och i andra aktiviteter varje dag. Perioder med hög stress behöver följas av ledighet med tillräcklig tid för återhämtning. Var uppmärksam på hur du mår. Ju tidigare du lägger märke till de stressrelaterade besvären desto snabbare kan du hejda att de blir värre.
Tala med dina arbetskamrater om vad ni kan göra för att förbättra arbetsmiljön. Diskutera med dina närstående om hur du kan förändra förhållandena hemma och på fritiden.
Det här kan du göra för att minska din stress:

• Ta tid till återhämtning. Detta behöver inte bara vara vila utan kan också innebära att man motionerar eller umgås med familj och vänner.
• Öva på att säga nej till saker. Gör det klart och tydligt, utan onödiga förklaringar.
• Försök att få avlastning. Våga be om hjälp.
• Ät på regelbundna tider.
• Sov tillräckligt. De flesta vuxna behöver mellan sju och åtta timmars sömn för att fungera bra under dagen.
• Rör på dig regelbundet. En halvtimmes promenad om dagen är en bra grund.
• Träna sinnet enligt mindfulness-metoden för att förebygga, lindra och hantera stress.
• Minska onödigt sittande vid datorn.
• Stäng av mobiltelefonen, speciellt när du åker kommunalt eller kör bil.

VISSA DAGAR...

En del dagar alltså.....

Man vaknar på morgonen och ..... så var den dan förstörd! Kudden är varm och det går inte att somna om..... Nåja, lite te kanske. Téet är slut och kaffet smakar inte alls gott. Smörgåsen är för hård, smöret för mjukt och osten för gammal. Regnet vräker ner och det är sommar säger dem.
SOMMAR??? + 8 C eller så...

Nej, livet är pest och pina. Den som säger något annat ska få med mig att göra. Här ska ingen komma och försöka pigga upp mig. Har jag bestämt mig för att vara grinig så kan ingen ändra på det! VÅGA BARA!

Facebook! Jag kan väl titta in en stund. Egentligen skulle man sluta, det finns ju inget att läsa där. Nej, livet är egentligen totalt misslyckat. OK då, facebook en liten minut.

Min italienska vän tycker jag klär i saree....:) min vän i Florida tycker också det.....:))  Hmmm, dagen kanske inte är helt värdelös ändå.

Apans låtsaskompis i Rågsved har hittat på något bus-roligt igen och hans "pappa" poeten har skrivit några vackra ord som jag kan ta med mig för dagen.
Gamla skolkamraten får snart sommarlov och fina vännen i Luleå ska sjunga i Stadsparken. 
De finns ju där och de får mig att le.... :)


Nej, på med sköna skorna, en kam genom håret, på med en jacka och UT I REGNET!!! Man smälter ju inte! Upp med kapuschongen och lite glad häftig 60-talsmusik i öronen. Inte en människa så långt jag kan se.....så det är bara att SJUNGA MED och ta ett par danssteg eller två.

GO FOR IT GIRL!!!

Ibland finns ingen kraft...

Det finns dagar utan kraft, utan kreativitet...

Trött, outhärdligt trött.

Jag fingrar på tangenterna men finner inga ord som passar, inga ord som tillsammans kan bli en text som någon annan vill läsa. 

Varför tror jag att jag kan skriva...?? Det är ju bara...TOMT! Jag lider nog av hybris. Vem är intresserad av vad jag har berätta? Det är ganska förmätet att starta en blogg för att man tror att andra har någon som helst glädje eller nytta av den. Man borde stänga den omedelbart och dra en gammal filt över sig och skämmas för att man inte insåg redan tidigare hur lite man hade att komma med.

Okej, okej, okej....nu har pessimisten fått säga sitt!

En dålig dag! Javisst! OCH....

Kanske är det just en sån här dag man SKA skriva för dåliga dagar har vi ju alla. Det har jag lyckats lära mig på senare tid. Förr trodde jag att det nog bara var jag som tappade orken, lusten och tron på min förmåga. Dessutom; de som inte gillar vad jag skriver kan mycket enkelt klicka sig vidare till något de uppskattar. 

Att ta plats...

Det är inte alldeles lätt att våga ta plats i ett samhälle som till stora delar styrs av "Jante-lagen". Du ska inte tro att du är något!

Och varför ska jag inte tro att jag är något då? Jag är ju något, jag är NÅGON! Jag har något att ge min omgivning och jag behövs pga att jag är just den här personen. Det gäller att inte ta till sig det som krymper oss och tar bort glädjen.

Nelson Mandela har sagt:

"Vad vi fruktar mest är inte att vi är otillräckliga.

Vår djupaste rädsla är att vara omåttligt kraftfulla, det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer mest.

Att spela obetydlig förbättrar inte världen. Det finns ingenting upplyst med att förminska sig för att andra inte ska känna sig osäkra.

När vi låter vårt eget ljus lysa, ger vi omedelbart andra tillåtelse att göra detsamma."

Låt oss börja om igen.

Det finns dagar med kraft och kreativitet...

Behovet av en vän

Utan arbete, arbetslös, arbetsbefriad....


Det var svårt att säga ordet - arbetslös - och det gjorde henne ledsen och förtvivlad.


Ibland kunde hon  skämta om det och säga med ett leende "Det ordnar sig." Men inom henne kändes det inte alltid så. Att inte ha ett arbete, att inte kunna försörja sig hur mycket hon än försökte få en förändring. Det var så otroligt lätt för henne att ta på sig en tung och tärande skuld. 
"Om jag bara gjort på ett annat sätt". 
"Jag duger inte". 
"Jag behövs inte". 
"Jag har ingen rätt att få känna trygghet." 


Ute bland andra människor log hon och smälte in i mängden men i samma stund som ytterdörren stängdes bakom henne så tog hon av masken och visade de tomma väggarna hur verkligheten såg ut. Det var ensamt och hon längtade efter att vandra längs en solvarm strand på andra sidan jorden. En strand som var hennes egen, där sorgen inte kunde nå henne. Varje vaken stund försökte hon hitta en lösning på det som blivit hennes stora sorg och förtvivlan. Hon kunde inte längre finna några vägar som skulle föra henne fram till ett värdigt liv. Hon var tvungen att hitta ett annat sätt men hon visste inte hur.


Hon var van att alltid klara alla bekymmer på egen hand - och även andras - men den här gången fanns ingen utväg. 
Vad skulle hon göra? 
Vart skulle hon gå? 
Hon var ju den starka, kloka kvinnan som andra vände sig till för att få hjälp och råd till sina skuggsidor. Nu stod hon ensam!


Eller gjorde hon det?
Hon tog telefonen och slog sakta numret till sin gamla vän. 
"Jag är så ledsen och jag behöver dig." 

Mitt födelseland Sverige

Jag behöver skriva rakt ur hjärtat och kanske skrika också...

Jag har rest en hel del i mitt liv och jag har alltid varit stolt när jag har berättat om mitt födelseland, Sverige. Det är jag inte längre för vi har tappat förmågan att se människan i allt det materiella. Det går inte att vara den person man fötts till utan man måste passa in i formen som är uppsatt. Vem sa att den formen är för alla? Nej, formen är inte för alla och mitt land Sverige är inte heller för alla människor. 


Försök inte tro att du ska få leva ett värdigt liv trots att du blivit arbetslös, sjuk etc. Det finns ingen människa som väljer att bli arbetslös! Ingen väljer att bli sjuk! Men i Sverige har dessa grupper och flera med dem inte rätt att överleva. Inte ens sociala myndigheter bryr sig längre. Hur ska vi överleva? Vad är formeln?


Det är fel och fult att sparka på någon som ligger ner...
Vi ligger ner sedan länge och mitt land sparkar på mig och mina medmänniskor.


Nästa gång jag åker till Indien måste jag berätta att det fina land jag en gång bodde i tyvärr har monterats ned och ger numera bara plats för dem som redan hade det bra. Vi har ett samhälle där 2/3 har det så bra att de inte är intresserade av att göra några ekonomiska reformer så att även den resterande tredjedelen ska få ett värdigt liv. 


Jag måste lära mig att säga att i Sverige har vi inte någon trygghet, det spelar ingen roll hur mycket du har arbetat under ditt liv och inte legat någon till last, när du blir sjuk, arbetslös och gammal finns det ingen plats för dig.

Tack och lov att det går att emigrera!!! 

Timjan och rosmarin

Har legat på rygg och njutit! 

Ja, det vill säga att jag har legat på rygg i min härliga "koppla-av-och-njut-ligg-fåtölj" på balkongen. En kudde i svanken och en bakom huvudet och så kan man ligga där och titta på de små molnen som seglar förbi på en alldeles ljuvligt blå himmel. Det händer lite då och då att jag slumrar till och vaknar av fågelkvitter. Frysa behöver jag inte heller göra trots att våren inte kommit så långt än här uppe i norr, balkongen är inglasad och alldeles lagom varm.


Förutom min sköna "koppla-av.....-fåtölj" finns här mina föräldrars gamla slagbord i furu. Det är nött och flitigt använt men i mina ögon så vackert! Dessutom finns två stolar och min alldeles förtjusande "blomster-stege". Fick tipset i en tidning att helt enkelt använda trappstegen att ställa blommor på. Jättebra idé! Nu får mina plantor komma upp till ljuset och de tar inte så stor plats på golvet. Utrymmet på en balkong är trots allt begränsat.

I hörnen har jag satt upp LILA tyg i olika nyanser. Ingen "sörgårdsidyll" här inte. Det är avlagda gardiner från Indiska och jag ÄLSKAR dem.
På fönsterbläcket sitter en liten grön groda med inspelnings-manick i magen. När jag kommer ut säger den just nu: "Lena, jag älskar dig!" Man kan ju inte bli annat än glad. Kanske ska pröva att pussa på honom vid tillfälle.

Men jag tror faktiskt jag måste göra något åt "blomster-stegen" i alla fall. Den är inhandlad på Biltema och företaget har gjort allt de kan för att man inte ska kunna ta bort etiketten med deras namn. Omöjligt!!!
Man kanske kan linda in hela kalaset med LILA band....ja, ska det nu ändå vara LILA så ska det! Grönskan som jag inhandlat idag är timjan, rosmarin och citronmeliss.....Ahhhh....det doftar underbart! 


Mer grönska ska det bli. Kan man odla tomater på en inglasad balkong i norrbotten? Jag måste testa. Men först ska jag lägga mig på rygg igen och bara njuta av hur bra jag har det!


LULE ÄLV alldeles utanför....mmmmm

ARBETSLÖS...

Arbetslös…

Det skriker åt mig direkt när jag vaknar på morgonen, alldeles intill mitt öra med 130 decibel: “Kom ihåg att du är arbetslös!!”

Jag stiger upp ur sängen och går ut till köket och sätter på te-vatten. Knäckebröd med messmör….sååå enformigt! Så jävla enformigt! Men vad skulle jag ha på mackorna då? Oxfilé! Två knäcke med messmör och en kopp chai. Utan detta kryddiga indiska te på morgonen blir jag farlig, deprimerad och surtant. Bara så ni vet!

Ja men det är inte så dumt, ganska gott faktiskt. Men morgnarna är inte min tid, jag hade så gärna velat ligga kvar i sängen och somnat om så där fyra gånger och vaknat till en god och nyttig lunch som någon annan lagat till ….bara för mig! Sluta drömma kvinna!

Om jag skulle åka och handla lite mat idag, kanske storhandla som de duktiga människorna gör. Planerar och så tar man sin bil från garaget (det vill säga jag tar nians buss) och åker till stormarknaden. Där trycker man ut sin vagn med hjälp av en fem-krona och så bär det iväg. Vilket blir bäst ICA Maxi eller COOP Forum, för somliga är valet självklart men jag är en mycket otrogen kund och handlar som det faller sig. Får man göra så? Det kanske är förbjudet? “Mamma duktig” kör alltid sin runda enligt samma mönster. 

Bröd…..Jo jag sa just BRÖD…det finns ungefär 350 meter bröd; hårt, mjukt, svart, mörkt, ljust, surdegsbröd, bröd till frukost och bröd till supén och bröd till förmiddagsfikat, kanelbullar, vanilhjärtan, rallar halvor och ett jättedyrt med tranbär i. Just det brödet ska jag inte ha…gott men DYRT. Nä, jag struntar i det mjuka brödet, det är OK med knäcke, ger mer fiber och är billigare om man nu inte tar något special från ett litet litet bageri i Dalarna som är exklusivt och är tre gånger dyrare än mitt Falu Rågrut. Jag kanske ska göra något alldeles oerhört och köpa Rallarhalvor den här gången och vara lite wild and crazy!! Eller croissanter….ahhhh

Ja, duktiga mamman har redan dragit iväg med sina vackra barn och ENBART nyttig mat i vagnen. Fan, vad hon är duktig! Jag hugger tag i en Marabou Mjölkchoklad i ren trots, vem tror hon att hon är kärringen. Skulle hon vara bättre för att hennes ungar äter morötter när jag äter…..morötter!!!

Det är gott! Chokladen slänger jag någonstans bland inlagd gurka och hastar mot morötterna. Jag är lite svettig när jag kommer fram men där ligger de i all sin orange glans, stora, något mindre och små söta barn-morötter. Jag tar en lagom blandning och potatisen ligger strax bredvid så jag slänger i en påse, närodlad förstås. Nu börjar jag få flyt och avancerar till frysdisken, fisk….fisk är bra….men kan
vara dyr! Men lax då, bra fisk, lite billigare. Lax, lax, lax…. Jo nu ser jag, det är EXTRAPRIS!!!!!

Herre gud jag måste hinna få billig lax. Jag är förlorad utan billig lax. En dam har ställt in sina ögon mot laxen och går med bestämda steg. Jag tar sats och gör en bredsladd strax före henne och får min LAX till EXTRAPRIS. Med mycket högburet huvud går jag som en kamel (jodå, de går mycket vackert) jag går alltså vackert som en kamel mot kassan och känner att jag har nog både intelligens och någorlunda kondition också.

Jag är nog en riktigt häftig kvinna! Jag ska nog f-n hitta ett jobb också och få en normal tillvaro med en inkomst som räcker hela månaden så jag slipper ha så ont i magen som jag har nu. Jag gör allt som står i mänsklig makt för att få ett arbete och att leva på a-kassa….det GÅR INTE! Hyra eller mat, inte båda.

MEN hur var det nu? Jo just det jag är ju en vacker, begåvad, intelligent kvinna i sina bästa år som t.o.m. fixar lax till EXTRAPRIS! Kom igen bara….Nu är hon på gång!

Jag väljer MIN väg

Samuel gav mig möjligheten till ett helt och fullt liv.
Jag väljer kärleken mellan oss och väljer bort det
som tar kraft från mitt liv med honom och "mina andra barn"

Nu har jag bestämt mig, jag tänker göra slut! Nej, det är inget kärleksförhållande utan en vänskap. Jag trodde i alla fall att det var en vänskap. Ska man alltid förstå och vara trevlig, diplomatisk och inte säga emot? Är det moget och bra eller är det kanske fegt och orättvist? Vem ger en människa rätt att trycka ned någon annan? Än värre en "vän" som känner till de ömmaste punkterna, som vet var såren finns och som utnyttjar det för att i bästa fall må bättre själv eller i sämsta fall bara för att visa sin makt. "Jag vet din stora sorg och jag tänker göra den ännu större" Ja, vem ger en människa den rätten? Det gör mottagaren, i det här fallet jag. Utan mitt tysta samtycke kan ingen skada mig. 


Jag tänker göra slut med dig min "vän". Det är många år som vi delat och kanske har du tyckt att du "lyckats bättre" än jag sedan vi blev vuxna. Visst hade du alltid mer pengar och status än jag, flotta bilar och stora hus. Du talade ofta och mycket om vad du åstadkommit och jag stod bakom dig och gratulerade dig till din framgång. Jag unnade dig din lycka, om det nu var lycka du kände. När du behövde någon att anförtro dig åt så fanns jag där och lyssnade och jag gjorde det för att du var min vän.


Jag valde en annan väg än du. Jag studerade för att jag ville lära mig och inte för att i ett senare skede kunna bli förmögen på min kunskap. Jag reste och lärde mig mer om världen och människorna och jag kände mig lycklig i mina val. Men jag har aldrig haft är materiell trygghet. Visst har det varit tungt att bära många gånger men jag ville inte byta bort mitt liv. Jag minns när jag kom hem från Indien senast och var sjuk, då sa du: "Men nu ska du väl inte åka tillbaka dit igen?" Du hade trots alla år och allt jag berättat för dig ändå inte förstått att Indien var mitt hem och mitt liv. Du kände mig inte eller hade du inte velat lära känna den kvinna som vuxit ur tonårstidens lek och valt ett annat alternativ. 


Jag är arbetslös nu och då sa du att "vi fått frihet att själva ta ansvar i våra liv" och att du "började bli riktigt irriterad". På vad? Vi har så olika människosyn och jag är tacksam att det var jag som gick genom den lilla byn Premagiri och träffade Samuel. Hade det varit du är jag rädd att du skyndat dig därifrån för att slippa stanken av fattigdom och smutsen från bufflarna som kunde förstöra skinnet i dina dyra designade skor. Jag är glad att det var jag som fick möjligheten att stanna upp utanför Samuels hus och ändra riktning i mitt liv. 


Det är dags att sätta punkt nu, XX och jag önskar dig lycka i ditt liv även om du inte tror det och inte önskar mig detsamma. Jag ger dig inte mitt tysta samtycke längre. Jag tar ifrån dig rätten att skada mig. Nu lämnar jag en relation som inte längre ger något positivt till mitt liv utan enbart är tärande.