Det kan bli för mycket...

"Gå i väggen"

Vi använder oss ibland lite lättvindigt med uttryck som ovanstående eller "Utbränd". Några dagar av huvudvärk eller för många aktiviteter är inte utbrändhet, inte något vi kan skratta åt över en kaffekopp.

Jag gick igenom detta 2001 och tyvärr har jag kommit i samma situation igen under 2012. Sorgen och tröttheten är enorm och dessutom känns det fortfarande lite skamligt att inte alltid vara stark, kreativ och aldrig tvivla på sin egen kraft....

Men jag gjorde det; tvivlade på min egen kraft och vågade inte visa det som gjorde så ont och som hindrade mig från att leva det liv jag önskade. Inte var det min önskan att inte kunna ta vilket arbete som helst, att vara känslig för stressiga arbeten och ändå försöka förklara bort det med något annat....värk eller "jag är inte uppdaterad" när sanningen var att jag inte längre hade KRAFT! Min fritid gick åt till att sova och försöka laga lite mat, läsa, promenera och meditera för att klara vardagen. Men det var ytterst få som visste hur det verkligen stod till. Jag kunde bara anförtro en enda människa hela sanningen.

Till sist förstod jag att jag nog aldrig mer kommer att arbeta heltid; jag har inte kraften kvar. Kanske något projektjobb i bästa fall. Det var en oerhörd sorg att inse det. Att förstå att det inte skulle hjälpa hur mycket jag än ansträngde mig....eller rättare; då skulle det absolut inte fungera utan bli ännu sämre. 

Det kändes konstigt att förstå att min ålder nu var en fördel för mig. Jag skulle kunna ta ut pension. Flytta och ge mig själv en period där jag får göra det jag älskar mest på den plats jag älskar mest. Vakna på morgonen och veta att jag har gjort allt vad samhället krävt av mig och jag fick betala dyrt i form av två utmattningsdepressioner. Men också veta att det finns en ekonomisk grundtrygghet, att solen skiner, havet är varmt och på marknaden kan jag köpa goda nyttiga råvaror och laga min middag i lugn och ro. Jag ska sitta på min veranda och se solnedgången i havet och bada i månskenet.

Om du tillhör dem som inte tror eller vill tro på utmattningsdepression eller utbrändhet; läs nedanstående artikel.

Utmattningssyndrom (utbrändhet)

Utmattningssyndrom, utbrändhet, kan man få efter långvarig utmattning eller psykosocial påfrestning. Det kan ge både psykiska och fysiska symtom, som värk i axlar, nacke och rygg, sömnproblem, koncentrationssvårigheter och ångest. Har du problem med stress eller sjukdomar kopplade till stress ska du kontakta din husläkare eller företagshälsovården.

Utmattningssyndrom uppstår ofta som reaktion på långvarig stress. Vi klarar för det mesta av att hantera stress om vi bara får tillräcklig tid för återhämtning. Om denna balans mellan stress och återhämtning under en längre tid inte fungerar börjar kroppen sända ut signaler om att stressnivån är för hög. Med tiden blir man tröttare och risken är stor för fysisk och psykisk utmattning.
Utmattningssyndrom kopplas ibland till situationen på ens arbetsplats. Men även andra påfrestningar kan vara utlösande, till exempel långvarig arbetslöshet eller svårigheter i privatlivet.

Symtom på utmattningssyndrom

Utmattningssyndrom ger både fysiska och psykiska symtom. Vanligen har insjuknandet föregåtts av ett eller flera stressrelaterade besvär under en längre period, exempelvis:

• fysiska symtom såsom värk, hjärtklappning, mag-tarmbesvär, yrsel, ljudkänslighet
• sömnstörning
• känslomässig labilitet eller irritabilitet
• nedsatt förmåga att hantera krav eller göra saker under tidspress
• koncentrationssvårigheter eller minnesstörning
• påtaglig kroppslig svaghet eller uttröttbarhet som inte går att vila upp sig ifrån.

Själva insjuknandet kommer ofta smygande, men kan ibland vara dramatiskt då man upplever att man går in i väggen. Man kan då plötsligt få svårt att orientera sig, svårt att göra vanliga saker som till exempel att låsa upp en dörr, bli förvirrad, känna stark ångest och få svår yrsel.
När ens prestationsförmåga försämras är det lätt att känna sig misslyckad, få skuld- och skamkänslor och bli nedstämd. Man blir känslomässigt utmattad och överkänslig för all slags stress. Fortsätter tillståndet blir ångestattacker vanliga. Nedstämdheten och de depressiva symtomen kan utveckas till depression.

Förebygga utmattningssyndrom

Ta regelbundna pauser i arbetet och i andra aktiviteter varje dag. Perioder med hög stress behöver följas av ledighet med tillräcklig tid för återhämtning. Var uppmärksam på hur du mår. Ju tidigare du lägger märke till de stressrelaterade besvären desto snabbare kan du hejda att de blir värre.
Tala med dina arbetskamrater om vad ni kan göra för att förbättra arbetsmiljön. Diskutera med dina närstående om hur du kan förändra förhållandena hemma och på fritiden.
Det här kan du göra för att minska din stress:

• Ta tid till återhämtning. Detta behöver inte bara vara vila utan kan också innebära att man motionerar eller umgås med familj och vänner.
• Öva på att säga nej till saker. Gör det klart och tydligt, utan onödiga förklaringar.
• Försök att få avlastning. Våga be om hjälp.
• Ät på regelbundna tider.
• Sov tillräckligt. De flesta vuxna behöver mellan sju och åtta timmars sömn för att fungera bra under dagen.
• Rör på dig regelbundet. En halvtimmes promenad om dagen är en bra grund.
• Träna sinnet enligt mindfulness-metoden för att förebygga, lindra och hantera stress.
• Minska onödigt sittande vid datorn.
• Stäng av mobiltelefonen, speciellt när du åker kommunalt eller kör bil.

MÖRKER OCH LJUS

En del dagar...

Solen lyser i Sverige och det är så vackert och jag försöker....försöker så mycket.....att glädjas.

Men innerst i mitt hjärta så vill jag bara en sak. Jag vill åka hem till mitt Indien. En sommar utan Indien, utan Samuel, utan havet och den röda jorden...

Jag ska försöka lite mer...

Det kommer en ny sommar....

Samuel finns kvar....

Jag saknar mitt Indien!

VARFÖR ALLTID TILLBAKA TILL INDIEN

Den frågan har ofta ställts till mig...

Både här i Sverige och i Indien ställs frågan om varför jag återvänder till Indien och egentligen vet jag inte vad jag ska svara. "Jag kan inte låta bli" torde vara det ärligaste svaret men det är mycket få som förstår.

Vid ett tillfälle skulle jag hålla ett tal för studenterna på ett college i Andhra Pradesh och som vanligt kom just den frågan upp.

"Madam, why do you come back to India every year. You come to Andhra Pradesh, a very poor state. Why? You have a good home in Europe, in Sweden. You are most welcome!! But what is it you find here that brings you back to us?

Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Det är liksom bara självklart att jag ska åka till Indien, men varför just dit.....
Maten försöker jag med! Den är underbart god när det bara är en gnutta chili i den och inte ett tjog frukter. Magen är inte lika förtjust i indisk mat som jag är. Efter ett par dagar kommer ......... ja, ni fattar och då avlägsnar jag mig helst inte längre bort från toaletten är ca 1,5 m. Det är hemskt, jag lider, det svider och ...... jaja. Vid fjortonde besöket på hemlighuset bestämmer jag mig för att åka till doktorn och han ser ut som Mahatma Gandhi med runda glasögon och säger "FOODPOISINING" och ler, som om det skule vara något att le åt. När jag kom hem till Sverige visade det sig vara ESBL-bakterier som är resistenta mot antibiotika och dessutom tillverkar ett enzym som förstör antibiotika. Läkaren säger med bestämd röst: Ingen kyckling, ingen fisk, inga ägg bara vegetarisk mat. Inget smör, ingen mjölk bara svart te, ris och vitt bröd. Jag försöker övertyga honom om det oerhört svåra i att hålla sig till den dieten och gör en kompromiss. Madam, you can have a small, very small apple without the skin once a day. But that´s all! svarar den lille rare "Gandhi"-läkaren.

Ju längre söderut man reser i Indien desto hetare blir maten. Chili....CHILI.... Personligen är jag inte speciellt förtjust i chili. Jag hinner aldrig känna de andra smakerna innan jag måste svälja för att tungan inte ska brinna upp. Till och med små barn äter mer chili än jag gör. Jag har väl en lite delikat mage, kan tro.
Till frukost är det mycket vanligt att man äter idli; en blandning av ris och linser som efter flera timmars blötläggning mals och formas till bollar som sedan ångkokas i en speciell idli-panna och tillsammans med en chutney bestående av kokos, grön chili, lök, färsk ingefära och salt smakar det alldeles förträffligt.

Tillbaka till college i Andhra Pradesh. Varför åker jag till Indien?
Det är faktiskt också så att kläderna spelar roll. Jag känner mig VACKER i Indien när jag tagit på mig en saree i en färg som bara Gud kan skapa. Omedelbart när man går iväg i en saree så slutar man hasa med fötterna, man sträcker på ryggen och det känns som om man är älskad av hela världen. Det är inte dåligt för ett klädesplagg. När man går in i en saree-affär så tror man nästan inte sina ögon. Färgerna, alla kombinationer av triljoner klara färger. Jag kan tänka mig hur en fjäril känner sig på en riklig blomsteräng. Man får slå sig ned på kanten till ett mycket lågt men otroligt stort visningsbord och där gå män barfota och draperar den ena sareen efter den andra framför våra ögon. Att välja saree är ett heldagsjobb; det är inte bara färgerna, det är också de olika kvaliteterna; bomull, konstmaterial eller den allra finaste siden. Man vill ha ALLA! MEN och det är ett ganska stort men....

Att sätta på sig en saree är inte alldeles lätt. Jag behöver oftast två vana indiska kvinnor som hjälper mig. Jag kan det teoretiskt men praktiskt.....
Blusen är minimal och räcker aldrig ned till midjan utan slutar där åtminstone jag har som mest valkar. Hrmm! Därefter en underkjol med ett band i midjan som dras åt så hårt det bara går, det underkjolen som så att säga är stommen till allt det andra vackra. Tyget som ska bli klänning är ca 6-7 meter långt och efter att ha snurrats ett varv runt midjan och fästs med en rejäl knut och stoppats in i underkjolen så tar man ett halvt varv till och där fäster man en nål, vi återkommer dit lite senare. Nu övergår man till den andra änden av tyget.....6-7 meter längre bort. Man viker ca en meter av tyget sju gånger på längden.....Är ni med? och fäster den på axeln med en säkerhetsnål. Nu går vi tillbaka till nålen vid sidan. Det stora tyg-sjok som nu finns mellan sidan och axeln ska vikas vackert sju gånger och sedan stoppas ned i underkjolen och förankras med säkerhetsnålar. Puh!! Förstår ni att jag behöver assistans? Men det blir så otroligt vackert och med guldsmycken i indisk design är man närmast som en sago-drottning.

Naturen i Indien gör att jag kommer tillbaka; elefanterna, havet, kokospalmerna, stränderna, bergen, tigrarna, mangon och papayan. Jag kommer tillbaka för musiken, sången och dansen, lugnet, meditationen och andligheten.

Men framför allt kommer jag tillbaka till Indien för människorna. För deras vänlighet, gästfrihet och öppenhet. Det jag aldrig kunde lära mig i Sverige hur många böcker jag än läste det kunde jag få svar på hos en gammal man i en by som nästan ingen känner till. Att få dela lite ris eller en kaka med byborna. Att få ge ett bidrag till den tiggande mannen på gatan och få hans välsignelse. Att skratta med barnen så vi kiknar allihop och faller i en stor hög och kramar om varandra. Det är det indiska människorna som jag inte kan vara utan längre. Indien klarar sig alldeles utmärkt utan mig men jag klarar mig inte utan Indien.

Så får jag avsluta mitt tal till studenterna i Andhra Pradesh. 

Jag behöver människorna.  

INGEN RESA TILL INDIEN

Jag trodde inte det skulle göra så ont...

När det bara inte går... Det finns inga pengar... Måste det göra så ont...

Att inte kunna åka till Indien i sommar är betydligt svårare än jag trodde det skulle bli. Jag intalade mig att det skulle vara skönt att vara i Sverige hela sommaren och njuta av de ljusa sommarnätterna. Visst är det vackert men min längtan är ändå Indien. Jag kan inte sätta ord på det som värker inom mig. Ett utanförskap mitt i det som skulle kännas så "hemma", som skulle vara mitt land. Jag längtar efter den ärliga närheten mellan människor, där vi vågar säga precis som det är utan att försköna eller förminska.

Ja, jag är ledsen, arbetslös och fattig? Så ser det ut men jag skäms inte för jag har gjort allt jag kan. Varför säger vi inte så utan hittar på nya ord för det som gör ont för att omgivningen inte ska tycka att man är en förlorare. Man är inte arbetslös utan arbetsbefriad, mellan två jobb eller fritidstekninker...

Varför känns det då så ensamt, så tomt och kallt?

Vi har inte tid för varandra längre. 

Vi umgås via mejl och möjligtvis telefon men vi ses sällan. 

Vad är det vi jagar efter? 

Vi kan ju bara äta oss mätta... 

Det finns en fin liten historia om en fiskare som har en båt och han åker ut på havet och fiskar varje morgon och kommer tillbaka vid lunchdags och under resten av dagen är han tillsammans med sin familj.

Det kommer en turist till byn och han frågar fiskaren varför han bara arbetar halva dagen när han skulle kunna tjäna mer pengar om han var ute till havs tills det blev kväll. Efter ett år, säger turisten, så skulle du kunna anställa folk som hjälper dig och om två år kan du köpa ytterligare en båt. Om tio år kan du ha fem båtar och då kan du arbeta mindre och ha det skönt tillsammans med din familj.

Fiskaren svarar Men det är ju så jag har det 

idag!

Varför tror vi att vi måste arbeta minst 150% och gärna lördag och söndag också?

Vad är det vi vill ha? 

Vad styr våra önskningar?

Är det så enkelt att "Flest saker när man dör, vinner"

Blir våra ungar lyckligare av märkeskläder och ny mobil?

Blir vi helare människor av två bilar och stor villa, inredd som i "Sköna Hem"?

Vem är det som bestämmer?

Ibland är det viktigt att ha tid att sätta sig ner och fundera vad det är som man verkligen vill göra med livet. Så om någon skulle fråga dig om vad du skulle göra om du visste att du bara hade tre månader kvar att leva och du inte gör det idag.....Varför gör du inte det? Kanske kan det vara så galet att en arbetslöshet kan vara tiden man behöver? Kan det vara så att slamret från vårt materiella samhälle tystnar en aning och att den där lilla svaga rösten äntligen får göra sig hörd: Jag vill inte ha fler dyra jeans, mer hummer eller en ny BMW. Jag vill ha en stund för att höra fåglarna och låta varm sand rinna över fötterna. 

När jag berättar att jag tänker pensionera mig när jag blir 61 år och flytta till Indien är det många som frågar: "Förlorar du inte mycket på det?" Förlorar...?!?! Jo visst, förstår jag att personen menar i kronor! Men hur är det möjligt att göra en förlust på att leva det liv man drömmer om. Och tänk om jag inte gör det utan jobbar på till 65 år för att få ut lite mer..... och så kanske aldrig den födelsedagen inträffar. Jag hann bara med 64 ....

Livet finns nu och det jag ska göra ska jag göra så fort jag kan. Det är ingen generalrepetition...det är föreställning!

GERD OCH STEN

LYSSNA...

Min ytterdörr är röd ...... klarröd. Det är trevligt! Alldeles bredvid min röda dörr finns en ännu en röd dörr. Den är också alldeles klarröd och bakom den dörren bor ett par goda vänner till mig.

Gerd och Sten

Jag minns inte hur det gick till att vi började pratas vid men det var en enorm tur att vi gjorde det! Det visade sig nämligen att vi har så mycket att prata om; glädje, sorg, ilska, frustration och inte minst är vi riktigt duktiga på att skratta tillsammans. Jag vet inte när man går över gränsen till att "bli gammal" och det är oerhört ointressant dessutom. Men jag vet att Gerd och Sten är några år äldre än jag.

Jag tittar in lite då och då och hör hur det står till lite snabbt sådär........! Hrmm, nåja, snabbt och snabbt..... ?!?! Nej just det, är nog inte vår "bästa gren" men å andra sidan är vi ruskigt bra på att prata. När Gerd sätter på kaffebryggaren och tar fram nybakade ljumma bullar så finns det endast en sak att göra, sätta sig ned och hugga in på mästerverket. Man njuter i hela kroppen!

Alla tre har vi något att berätta. Alla har en fantastisk historia inom sig. Dessa historier har delar av enorm glädje men också av kvävande sorg, längtan, kärlek, bekymmer och galna upptåg. Det finns plats för tårar, skratt, "så var det då", Indien, omtanke och där bakom den röda dörren som leder in till  Gerds och Stens hem finns två stora hjärtan och en fantastisk medmänsklighet.

Gerd gömmer en liten skatt i någon av sina byrålådor och jag har fått privilegiet att få höra när hon läser och även få dela hennes dikter med dig.                                   

Så sätt dig nu skönt tillrätta och "lyssna in i Ditt hjärta"

I VÄNTRUMMET av Gerd Määkitaavola

Tramp, tramp, tramp

vita väggar, dörrar blå

människorna mycket små

dörrar stängs och slå.

Vart har vården tagit vägen,

alla bara skyndar stegen.

Material; det finns det gott om!

Varför har ni alla så bråttom?

Vi ropar på hjälpen,

vad är det vi får?

Recept på gifter

där inget annat förslår.

Så maler kvarnen

jag inget förmår

LÄKARE; vi inget förstår.

TACK GERD OCH STEN!

NI HAR BERIKAT MITT LIV

UTAN GEMENSAMT SPRÅK

Att mötas utan gemensamt språk...

Möte i Premagiri

Jag hade alltid haft någon vän med mig när jag skulle möta Samuel, någon som kunde tolka vad vi ville säga till varandra. Den här gången hade jag bestämt mig för att inte ta med någon och inte tala om i förväg att jag skulle komma. 

Nej, den här gången ville jag försöka klara mig alldeles själv i byn där bara några få kunde tala lite engelska. Jag åkte ricksha längs den gropiga vägen mot Premagiri. Fartvinden gjorde att en liten aning av svalka letade sig in under rickshans tak av svart galon. Ljudet från den ettriga mopedmotorn överröstade allt och jag lutade mig tillbaka, svepte sjalen omkring mun och näsa för att slippa andas in den fina röda jorden som dammade runt oss.


Jag bad min förare stanna strax innan vi kom fram till Premagiri, betalade för skjutsen och gick den sista biten till fots. Dagen led mot sitt slut och några vattenbufflar letade sig upp på vägen för att gå hem för natten. Jag följde efter de fantastiska djuren och de gav ifrån sig en mycket stark doft men inte alls obehaglig. Deras herde ropade på dem ibland och stötte med sin käpp för att djuren skulle hitta rätt väg hem. Mannen log emot mig och jag log tillbaka. Det var skönt att gå här på vägen med en buffel-herde och hans imponerande djur.

Jag svängde av från vägen när jag hunnit fram till by-skolan och genast såg några barn att jag var på väg. De ropade och vinkade och läraren tyckte att det var lika bra att skicka iväg dem redan nu fast det var lite väl tidigt. Det skulle inte gå att få ordning på barnen när de sett att jag kommit. De tog sina väskor och rusade mig till mötes på det som skulle vara skolgården. Massor av kramar och "Namaste" med händerna tryckta tillsammans framför bröstet. Alla ville prata och flickorna ville hålla mina händer och vi skrattade lika mycket som vi alltid gör när vi ses. Jag pratar svenska och de talar telugu och det går alldeles utmärkt.

De visste att jag var på väg till Samuel och dansade runt mig på vägen till hans hus. När vi var nästan framme såg jag att Samuels mamma satt utanför deras hus vid bygatan. Hon rensade bönor och talade med en grannkvinna. Så lyfte hon blicken och fick se mig. Hon slog händerna på knäna, skrattade, plockade ihop bönorna och sprang in i huset. Jag kunde höra henne ropa till Samuel. Jag gick in på gården och där kom han, min älskade Samuel, med ett leende från öra till öra. Han höll sig i väggar och stolar och skyndade sig fram och vi kunde äntligen krama om varandra. Just då, i det ögonblicket kan livet inte bli bättre.

Samuel och jag ...TILLSAMMANS

Samuel

Samuels mamma kom med blommor till mitt hår och ett glas te. Hon tog fram stolar så att jag och Samuel kunde sitta tätt intill varandra. Grannarna kom in och hälsade glatt och Samuels äldsta bror som kan lite engelska förklarade hur glad hans mamma blivit när jag kommit helt utan förvarning. Samuels pappa kom hem från fälten och även han sken upp när han fick syn på mig. Så märkligt egentligen, det behövdes inga ord, vi visste precis hur vi kände för varandra. Familj, tänkte jag, det här är en FAMILJ och jag får dela den gemenskapen. Det är rikedom!

Sonhustrur och grannar

Samuel och grannbarn

Samuel och hans mamma

Rajkumar

Nithin

Med hjälp av kropps-språk och en blandning av olika språk kunde jag förklara för Samuel, Rajkumar och Nithin att det var en överraskning på väg till dem om någon månad. Det var oerhört nyfikna och jag berättade att det skulle komma en trehjulig cykel som skulle kunna ge Samuel frihet att cykla dit han skulle. Rajkumar och Nithin skulle få varsin rullstol. Pojkarnas ögon glittrade och mest skimrade Samuels ögon. Det var just en sådan cykel han drömt om men aldrig trott att han skulle få.


Det var dags för mig att åka tillbaka till Kurnool och Samuels pappa följde mig till vägen för att stoppa en ricksha. Jag hade kramat om mina killar och vi hade inte behövt säga ett enda ord. 

Samuels pappa log när jag lämnade byn i min ricksha och hans ögon sa mig att jag tillhörde hans familj.

Om jag klarar det här...

Fortsättning från 


"Olyckan"

Sabina och hennes vän

Hon öppnade ögonen och såg sin granne Sabina tillsammans med hyresvärdinnan och en kvinna hon aldrig sett förut. De talade högt och intensivt med hennes vän Clement och hon såg deras oro. Hon hade svimmat i stentrappan och ramlat från våning ett till bottenplanet. Hon kunde inte röra sin vänstra arm och inte heller vänster fot. Höften gjorde enormt ont och hon kände att hon hade blod i ansiktet. Hon kunde inte resa sig och såg på sidan om sig att hon krossat en stor terrakotta-kruka och hennes fall hade slutat med huvudet enbart någon dm från stenväggen. Hon hade ont överallt och var rädd men hon insåg trots allt att hon haft änglavakt, om hon träffat väggen med huvudet hade hon kanske inte överlevt. 


Sabina försökte hjälpa henne upp men hon sa nog till henne ganska bryskt att låta henne vara. Hon kunde inte förstå hur hon någonsin skulle kunna ta sig därifrån men med förenade krafter och efter lång tid kunde de bära henne till en väntande bil. Sabina och Clement följde med henne i bilen till sjukhuset i stan. Vid varje gupp i vägen skrek hela hennes kropp av smärta.
Hon var rädd, hon var riktigt riktigt rädd och hon bad till Gud om hjälp. Det kunde inte vara sant, hennes mamma var död och hon var skadad och på väg till sjukhus i en liten indisk landsortsstad. 


Bilen stannade framför akutintaget vid det lilla sjukhuset och en läkare kom ut och mötte dem. Hennes hyresvärdinna hade ringt och förvarnat att hon var på väg till dem. Återigen skulle hon förflyttas men läkaren sa att han tänkte ge henne en smärtstillande spruta först och hon tackade honom av hela sitt hjärta. Hon kom ut ur bilen, till en rullstol och vidare in i sjukhuset. Alldeles innanför ingången fanns ett väntrum med en tv och minst femtio människor. Alla tittade nyfiket på henne men hon orkade inte bry sig om dem; sprutan hade fullgjort sin uppgift och hon var både dåsig och nästan smärtfri. Man rullade in henne bakom ett draperi där det fanns fler patienter och läkaren började undersöka henne. På indiska sjukhus är det mycket vanligt att flera patienter är inne hos doktorn samtidigt. Det känns lite konstigt de första gångerna men sen vänjer man sig och dessutom förstår de flesta inte engelska så det blir ändå all önskvärd sekretess.


Läkaren kunde snart konstatera att det troligen fanns en fraktur på armen och han ville  röntga den och även höft och fot. En sköterska drog henne i rullstolen till sjukhusets röntgenavdelning. Vägen gick över en bakgård där det hängde nytvättade lakan på tork och  hon fick vända undan det som fanns på tork för att de skulle kunna komma fram. Tvätterskans barn lekte med en liten hund och när hon kom förbi tittade de länge på henne och log försiktigt. Röntgenavdelningen bestod av en fast kamera så hon fick krypa upp på en brits och försöka lägga kroppen i den vinkel som behövdes för de olika plåtarna. De gjorde oerhört ont och tårarna rann nedför hennes kinder. Hon förstod inte vad de pratade om och rädslan blev allt starkare. Hennes vän försökte förklara men det var svårt att hitta de engelska orden. Till sist hade man fått de bilder man behövde och hon skickades tillbaka i rullstolen. Det var varmt och fuktigt och svetten blandades med tårarna!


Läkaren kom för att tala om för henne att det fanns en fraktur precis under ledkulan på den vänstra armen, en spricka i höften och två brutna mellanfotsben. Hur skulle man gå vidare härifrån? Det skulle behövas en operation. Hon kände hur munnen blev alldeles torr och det var svårt att få fram några ord. Om det behövdes en operation så fanns det väl inget val. Många tankar hann gå genom hennes huvud; hepatit, hiv, infektioner, komplikationer... Beslutet behövdes inte tas omedelbart utan hon kunde tänka över natten och rullades in till en sjuksal.

Elva sängar på var sida av salen. Tjugotvå patienter och lika många anhöriga som fanns där för att hjälpa den som var sjuk. Det fanns vård på sjukhuset men ingen omvårdnad och ingen mat. Man var tvungen att ha någon med sig som kunde assistera vid toalettbesök och gå ut i stan och handla mat och mediciner. Hennes vän Clement fanns vid hennes sida och skulle stanna kvar över natten. Han hämtade en matta och en kudde och lade sig på golvet vid hennes säng precis som de andra anhöriga. Rädslan ville inte släppa och hon böjde sig ned för att känna att han fanns där; den enda människa hon litade på i det ögonblicket.

Clement

De två fläktarna i taket snurrade sakta och gav en minimal svalka. Det var tyst i den stora salen och de flesta hade somnat, någon rörde sig och någon jämrade sig i smärta. Hon låg där och såg upp i taket medan en hand fortfarande vilade på Clements rygg. Hon var rädd och hon såg fuktfläckarna i taket, kände den varma vinden och lyssnade på apornas tjatter. Hon hade inte ont längre och hon kunde förnimma ett svagt hopp att hon kanske trots allt skulle klara av detta hemska. En sköterska kom in och frågade om hon var kristen. När hon fick ett jakande svar frågade hon: "Vill du att jag ber för dig?" Hon föll på knä vid sängen, knäppte sina händer och bad viskande för kvinnan i sängen. Lika tyst som hon kommit försvann hon ut genom dörren, men hennes värme och omtanke stannade kvar. Kvinna in sängen såg åter upp mot taket där några kackerlackor fanns precis där taket mötte väggen. Hon tänkte: "Om jag klarar det här så behöver jag aldrig mer vara rädd för då har jag den styrka jag behöver i livet"

Hon tog beslutet att åka tillbaka till sitt hemland och opereras där och efter fem dagar kunde hon transporteras hem med många bandage och med oerhörd hjälp från flygbolagens  och flygplatsernas personal. Hemma igen väntade begravningen av hennes mamma.

Olyckan

Sakta började hon uppfatta röster som talade ett språk hon inte förstod. Det var flera personer och de verkade upprörda. De pratade i munnen på varandra och hon kände en hand mot sin kind och någon som tryckte en handduk mot hennes huvud. Så kände hon smärtan i armen, höften och foten. Det gjorde så fruktansvärt ont  och hon kunde förnimma hur det smakade blod i munnen. Minnena började ta form och hon kom ihåg dagen och kvällen innan hon fallit nedför stentrappan.

Morgonen i den indiska byn var som alla andra morgnar; grisen lade sig tillrätta utanför hennes fönster och föll i sömn, tuppen gal och jagade på sina hönor. Utsikten över havet var lika bedårande som alltid och det kom en svag bris från väster. Hon hade öppnat fönsterluckorna och dragit ett djupt andetag, känt att livet nog var alldeles fantastiskt ändå. Hon skulle åka in till stan idag och passa på att besöka ett internet café. En autorickshaw tog henne sakta och försiktigt till torget och hon bad föraren vänta på henne tills hon fått läsa sin mejl och inhandlat lite frukt på marknaden. 

Till hennes glädje fanns det tre mejl från hennes systerson och hon öppnade det första. Där kunde hon läsa att hennes mamma blivit sjuk men att det inte var så farligt. I det andra mejlet skrev hennes systerson att "mormor är sämre, men oroa dig inte". Hon darrade lite på handen när hon skulle öppna det tredje. Det gick inte att öppna trots att hon försökte många gånger. Allt hade hängt upp sig och hon stängde ner datorn och kände hur hon frös lite i den tropiska hettan. Vad hade det stått i det tredje mejlet?

Hon gick tillbaka till sin rickshaw och bad chauffören vänta ytterligare en timme. Det var helt nödvändigt att ringa till Sverige och få veta vad som hänt. Det var ännu mycket tidig morgon i Sverige och hon slog sig ned på ett café med en kopp te för att vänta in en lämpligare tid att ringa. Telefonhytten var mycket trång och kvav och hon satte sig ner och slog numret till sin systerson, signalerna gick fram och så svarade han. "Jag har läst de två första mejlen men det tredje kunde jag inte öppna" sa hon. Hon visste redan då vad han skulle säga "Nu har mormor fått sluta och hon bara somnade och vaknade inte mer. Jag var där hos henne och jag tror inte hon hade ont alls". Tårarna rann nedför hennes kinder och de fortsatte att prata en lång stund. Jag måste åka hem, tänkte hon. Jag måste boka om biljetten och åka hem omedelbart. Men vad skulle det hjälpa? Hennes mamma var död.

Det blev ingen frukt på marknaden, hon gick till sin rickshaw med blöta kinder och bad föraren att skjutsa henne tillbaka till byn. Allt såg ut precis som när hon åkt därifrån, grisen sov och tuppen gal och jagade på sina hönor. Grannarna log mot henne men hon kunde inte besvara deras leenden. Rösten bar henne knappt när hon berättade att hennes mamma dött. Kvinnorna drog henne intill sig och torkade hennes tårar och följde med henne till rummet. De kokade te och gav henne och de bäddade ned henne som ett litet barn. De skulle komma tillbaka om en stund.

Hon tittade ömsom i taket och följde sprickorna i målarfärgen och ömsom ut genom det  öppna fönstret och vidare ut över havet. Tårarna hade tagit slut och nu var det bara en stor tomhet kvar i bröstet. Hon mindes allt det glada och allt det som inte varit så glatt. Timmarna gick och hon låg fortfarande kvar i sängen när mörkret föll och det knackade på dörren. En god vän hade kommit och fått veta vad som hänt från grannarna. Han kom in, kramade henne och sa: "Du måste äta. Vi går ned till stranden och äter middag" De gick mot trappan som ledde ned till första våningen och sedan mindes hon inte mer.


Fortsättning i       "Om jag klarar den här natten"

Alltid tillbaka till Premagiri

        Där mitt hjärta bor    

           Varje gång jag återkom till Premagiri hade både Samuel och Nithin gjort framsteg och var angelägna att visa vad de kunde. Jag hade nog inte på allvar vågat hoppas att det skulle gå så bra. Att se Samuel komma farande med sitt gånghjälpmedel så fort att jag fick hjärtat i halsgropen var underbart. Hans ansikte lyste och han skrattade...precis som vanligt. 

   Nithin blev längre...mycket längre och kunde nu hålla sin kropp ganska bra även om han inte kunde gå. Han kunde styra sina händer och lyssnade uppmärksamt vilket han inte gjort tidigare.

   Att komma tillbaka till Premagiri är magiskt. Hela gruppen "Lena Disable Group" är där och har ordnat en helt fantastisk mottagning för mig. Det är inte varje dag man blir överöst med blommor.

   När det är fest i Premagiri så är det mycket sång och dans.

   Flickorna dansar en traditionell dans och flickan på stolen    symboliserar Mother India.

   Blommor, tårta och hålla tal... och som hedersgäst får jag den traditionella sjalen.

   Det ingår i traditionen att mata gästerna med tårta och      Fr Joseph har gett mig en enorm bit...bara tugga och svälja. 

   Samuel måste också få en bit... Det blir ofta lite kladdigt :) men det gör ju ingenting. Bara man har roligt och det   har vi.

   Jag har fått extra pengar från mina grannar i Sverige och vi ordnar en stor middagsbjudning. 

  Kvinnorna hjälper mig att bli fin före festen med lånad saree och blommor i håret.

   Alla kvinnor hjälps åt att laga mat till de ca 100 gästerna; dvs "Lena Disable Group" deras familjer och vänner. Här bjuds på chapati, curry av olika slag, daal, curd, paneer, lassie och massor av gott sött chai.

För några år sedan visste jag inte att Premagiri fanns och nu har jag fått ett hem och en familj.