MÖRKER OCH LJUS

En del dagar...

Solen lyser i Sverige och det är så vackert och jag försöker....försöker så mycket.....att glädjas.

Men innerst i mitt hjärta så vill jag bara en sak. Jag vill åka hem till mitt Indien. En sommar utan Indien, utan Samuel, utan havet och den röda jorden...

Jag ska försöka lite mer...

Det kommer en ny sommar....

Samuel finns kvar....

Jag saknar mitt Indien!

VARFÖR ALLTID TILLBAKA TILL INDIEN

Den frågan har ofta ställts till mig...

Både här i Sverige och i Indien ställs frågan om varför jag återvänder till Indien och egentligen vet jag inte vad jag ska svara. "Jag kan inte låta bli" torde vara det ärligaste svaret men det är mycket få som förstår.

Vid ett tillfälle skulle jag hålla ett tal för studenterna på ett college i Andhra Pradesh och som vanligt kom just den frågan upp.

"Madam, why do you come back to India every year. You come to Andhra Pradesh, a very poor state. Why? You have a good home in Europe, in Sweden. You are most welcome!! But what is it you find here that brings you back to us?

Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Det är liksom bara självklart att jag ska åka till Indien, men varför just dit.....
Maten försöker jag med! Den är underbart god när det bara är en gnutta chili i den och inte ett tjog frukter. Magen är inte lika förtjust i indisk mat som jag är. Efter ett par dagar kommer ......... ja, ni fattar och då avlägsnar jag mig helst inte längre bort från toaletten är ca 1,5 m. Det är hemskt, jag lider, det svider och ...... jaja. Vid fjortonde besöket på hemlighuset bestämmer jag mig för att åka till doktorn och han ser ut som Mahatma Gandhi med runda glasögon och säger "FOODPOISINING" och ler, som om det skule vara något att le åt. När jag kom hem till Sverige visade det sig vara ESBL-bakterier som är resistenta mot antibiotika och dessutom tillverkar ett enzym som förstör antibiotika. Läkaren säger med bestämd röst: Ingen kyckling, ingen fisk, inga ägg bara vegetarisk mat. Inget smör, ingen mjölk bara svart te, ris och vitt bröd. Jag försöker övertyga honom om det oerhört svåra i att hålla sig till den dieten och gör en kompromiss. Madam, you can have a small, very small apple without the skin once a day. But that´s all! svarar den lille rare "Gandhi"-läkaren.

Ju längre söderut man reser i Indien desto hetare blir maten. Chili....CHILI.... Personligen är jag inte speciellt förtjust i chili. Jag hinner aldrig känna de andra smakerna innan jag måste svälja för att tungan inte ska brinna upp. Till och med små barn äter mer chili än jag gör. Jag har väl en lite delikat mage, kan tro.
Till frukost är det mycket vanligt att man äter idli; en blandning av ris och linser som efter flera timmars blötläggning mals och formas till bollar som sedan ångkokas i en speciell idli-panna och tillsammans med en chutney bestående av kokos, grön chili, lök, färsk ingefära och salt smakar det alldeles förträffligt.

Tillbaka till college i Andhra Pradesh. Varför åker jag till Indien?
Det är faktiskt också så att kläderna spelar roll. Jag känner mig VACKER i Indien när jag tagit på mig en saree i en färg som bara Gud kan skapa. Omedelbart när man går iväg i en saree så slutar man hasa med fötterna, man sträcker på ryggen och det känns som om man är älskad av hela världen. Det är inte dåligt för ett klädesplagg. När man går in i en saree-affär så tror man nästan inte sina ögon. Färgerna, alla kombinationer av triljoner klara färger. Jag kan tänka mig hur en fjäril känner sig på en riklig blomsteräng. Man får slå sig ned på kanten till ett mycket lågt men otroligt stort visningsbord och där gå män barfota och draperar den ena sareen efter den andra framför våra ögon. Att välja saree är ett heldagsjobb; det är inte bara färgerna, det är också de olika kvaliteterna; bomull, konstmaterial eller den allra finaste siden. Man vill ha ALLA! MEN och det är ett ganska stort men....

Att sätta på sig en saree är inte alldeles lätt. Jag behöver oftast två vana indiska kvinnor som hjälper mig. Jag kan det teoretiskt men praktiskt.....
Blusen är minimal och räcker aldrig ned till midjan utan slutar där åtminstone jag har som mest valkar. Hrmm! Därefter en underkjol med ett band i midjan som dras åt så hårt det bara går, det underkjolen som så att säga är stommen till allt det andra vackra. Tyget som ska bli klänning är ca 6-7 meter långt och efter att ha snurrats ett varv runt midjan och fästs med en rejäl knut och stoppats in i underkjolen så tar man ett halvt varv till och där fäster man en nål, vi återkommer dit lite senare. Nu övergår man till den andra änden av tyget.....6-7 meter längre bort. Man viker ca en meter av tyget sju gånger på längden.....Är ni med? och fäster den på axeln med en säkerhetsnål. Nu går vi tillbaka till nålen vid sidan. Det stora tyg-sjok som nu finns mellan sidan och axeln ska vikas vackert sju gånger och sedan stoppas ned i underkjolen och förankras med säkerhetsnålar. Puh!! Förstår ni att jag behöver assistans? Men det blir så otroligt vackert och med guldsmycken i indisk design är man närmast som en sago-drottning.

Naturen i Indien gör att jag kommer tillbaka; elefanterna, havet, kokospalmerna, stränderna, bergen, tigrarna, mangon och papayan. Jag kommer tillbaka för musiken, sången och dansen, lugnet, meditationen och andligheten.

Men framför allt kommer jag tillbaka till Indien för människorna. För deras vänlighet, gästfrihet och öppenhet. Det jag aldrig kunde lära mig i Sverige hur många böcker jag än läste det kunde jag få svar på hos en gammal man i en by som nästan ingen känner till. Att få dela lite ris eller en kaka med byborna. Att få ge ett bidrag till den tiggande mannen på gatan och få hans välsignelse. Att skratta med barnen så vi kiknar allihop och faller i en stor hög och kramar om varandra. Det är det indiska människorna som jag inte kan vara utan längre. Indien klarar sig alldeles utmärkt utan mig men jag klarar mig inte utan Indien.

Så får jag avsluta mitt tal till studenterna i Andhra Pradesh. 

Jag behöver människorna.  

UTAN GEMENSAMT SPRÅK

Att mötas utan gemensamt språk...

Möte i Premagiri

Jag hade alltid haft någon vän med mig när jag skulle möta Samuel, någon som kunde tolka vad vi ville säga till varandra. Den här gången hade jag bestämt mig för att inte ta med någon och inte tala om i förväg att jag skulle komma. 

Nej, den här gången ville jag försöka klara mig alldeles själv i byn där bara några få kunde tala lite engelska. Jag åkte ricksha längs den gropiga vägen mot Premagiri. Fartvinden gjorde att en liten aning av svalka letade sig in under rickshans tak av svart galon. Ljudet från den ettriga mopedmotorn överröstade allt och jag lutade mig tillbaka, svepte sjalen omkring mun och näsa för att slippa andas in den fina röda jorden som dammade runt oss.


Jag bad min förare stanna strax innan vi kom fram till Premagiri, betalade för skjutsen och gick den sista biten till fots. Dagen led mot sitt slut och några vattenbufflar letade sig upp på vägen för att gå hem för natten. Jag följde efter de fantastiska djuren och de gav ifrån sig en mycket stark doft men inte alls obehaglig. Deras herde ropade på dem ibland och stötte med sin käpp för att djuren skulle hitta rätt väg hem. Mannen log emot mig och jag log tillbaka. Det var skönt att gå här på vägen med en buffel-herde och hans imponerande djur.

Jag svängde av från vägen när jag hunnit fram till by-skolan och genast såg några barn att jag var på väg. De ropade och vinkade och läraren tyckte att det var lika bra att skicka iväg dem redan nu fast det var lite väl tidigt. Det skulle inte gå att få ordning på barnen när de sett att jag kommit. De tog sina väskor och rusade mig till mötes på det som skulle vara skolgården. Massor av kramar och "Namaste" med händerna tryckta tillsammans framför bröstet. Alla ville prata och flickorna ville hålla mina händer och vi skrattade lika mycket som vi alltid gör när vi ses. Jag pratar svenska och de talar telugu och det går alldeles utmärkt.

De visste att jag var på väg till Samuel och dansade runt mig på vägen till hans hus. När vi var nästan framme såg jag att Samuels mamma satt utanför deras hus vid bygatan. Hon rensade bönor och talade med en grannkvinna. Så lyfte hon blicken och fick se mig. Hon slog händerna på knäna, skrattade, plockade ihop bönorna och sprang in i huset. Jag kunde höra henne ropa till Samuel. Jag gick in på gården och där kom han, min älskade Samuel, med ett leende från öra till öra. Han höll sig i väggar och stolar och skyndade sig fram och vi kunde äntligen krama om varandra. Just då, i det ögonblicket kan livet inte bli bättre.

Samuel och jag ...TILLSAMMANS

Samuel

Samuels mamma kom med blommor till mitt hår och ett glas te. Hon tog fram stolar så att jag och Samuel kunde sitta tätt intill varandra. Grannarna kom in och hälsade glatt och Samuels äldsta bror som kan lite engelska förklarade hur glad hans mamma blivit när jag kommit helt utan förvarning. Samuels pappa kom hem från fälten och även han sken upp när han fick syn på mig. Så märkligt egentligen, det behövdes inga ord, vi visste precis hur vi kände för varandra. Familj, tänkte jag, det här är en FAMILJ och jag får dela den gemenskapen. Det är rikedom!

Sonhustrur och grannar

Samuel och grannbarn

Samuel och hans mamma

Rajkumar

Nithin

Med hjälp av kropps-språk och en blandning av olika språk kunde jag förklara för Samuel, Rajkumar och Nithin att det var en överraskning på väg till dem om någon månad. Det var oerhört nyfikna och jag berättade att det skulle komma en trehjulig cykel som skulle kunna ge Samuel frihet att cykla dit han skulle. Rajkumar och Nithin skulle få varsin rullstol. Pojkarnas ögon glittrade och mest skimrade Samuels ögon. Det var just en sådan cykel han drömt om men aldrig trott att han skulle få.


Det var dags för mig att åka tillbaka till Kurnool och Samuels pappa följde mig till vägen för att stoppa en ricksha. Jag hade kramat om mina killar och vi hade inte behövt säga ett enda ord. 

Samuels pappa log när jag lämnade byn i min ricksha och hans ögon sa mig att jag tillhörde hans familj.

Om jag klarar det här...

Fortsättning från 


"Olyckan"

Sabina och hennes vän

Hon öppnade ögonen och såg sin granne Sabina tillsammans med hyresvärdinnan och en kvinna hon aldrig sett förut. De talade högt och intensivt med hennes vän Clement och hon såg deras oro. Hon hade svimmat i stentrappan och ramlat från våning ett till bottenplanet. Hon kunde inte röra sin vänstra arm och inte heller vänster fot. Höften gjorde enormt ont och hon kände att hon hade blod i ansiktet. Hon kunde inte resa sig och såg på sidan om sig att hon krossat en stor terrakotta-kruka och hennes fall hade slutat med huvudet enbart någon dm från stenväggen. Hon hade ont överallt och var rädd men hon insåg trots allt att hon haft änglavakt, om hon träffat väggen med huvudet hade hon kanske inte överlevt. 


Sabina försökte hjälpa henne upp men hon sa nog till henne ganska bryskt att låta henne vara. Hon kunde inte förstå hur hon någonsin skulle kunna ta sig därifrån men med förenade krafter och efter lång tid kunde de bära henne till en väntande bil. Sabina och Clement följde med henne i bilen till sjukhuset i stan. Vid varje gupp i vägen skrek hela hennes kropp av smärta.
Hon var rädd, hon var riktigt riktigt rädd och hon bad till Gud om hjälp. Det kunde inte vara sant, hennes mamma var död och hon var skadad och på väg till sjukhus i en liten indisk landsortsstad. 


Bilen stannade framför akutintaget vid det lilla sjukhuset och en läkare kom ut och mötte dem. Hennes hyresvärdinna hade ringt och förvarnat att hon var på väg till dem. Återigen skulle hon förflyttas men läkaren sa att han tänkte ge henne en smärtstillande spruta först och hon tackade honom av hela sitt hjärta. Hon kom ut ur bilen, till en rullstol och vidare in i sjukhuset. Alldeles innanför ingången fanns ett väntrum med en tv och minst femtio människor. Alla tittade nyfiket på henne men hon orkade inte bry sig om dem; sprutan hade fullgjort sin uppgift och hon var både dåsig och nästan smärtfri. Man rullade in henne bakom ett draperi där det fanns fler patienter och läkaren började undersöka henne. På indiska sjukhus är det mycket vanligt att flera patienter är inne hos doktorn samtidigt. Det känns lite konstigt de första gångerna men sen vänjer man sig och dessutom förstår de flesta inte engelska så det blir ändå all önskvärd sekretess.


Läkaren kunde snart konstatera att det troligen fanns en fraktur på armen och han ville  röntga den och även höft och fot. En sköterska drog henne i rullstolen till sjukhusets röntgenavdelning. Vägen gick över en bakgård där det hängde nytvättade lakan på tork och  hon fick vända undan det som fanns på tork för att de skulle kunna komma fram. Tvätterskans barn lekte med en liten hund och när hon kom förbi tittade de länge på henne och log försiktigt. Röntgenavdelningen bestod av en fast kamera så hon fick krypa upp på en brits och försöka lägga kroppen i den vinkel som behövdes för de olika plåtarna. De gjorde oerhört ont och tårarna rann nedför hennes kinder. Hon förstod inte vad de pratade om och rädslan blev allt starkare. Hennes vän försökte förklara men det var svårt att hitta de engelska orden. Till sist hade man fått de bilder man behövde och hon skickades tillbaka i rullstolen. Det var varmt och fuktigt och svetten blandades med tårarna!


Läkaren kom för att tala om för henne att det fanns en fraktur precis under ledkulan på den vänstra armen, en spricka i höften och två brutna mellanfotsben. Hur skulle man gå vidare härifrån? Det skulle behövas en operation. Hon kände hur munnen blev alldeles torr och det var svårt att få fram några ord. Om det behövdes en operation så fanns det väl inget val. Många tankar hann gå genom hennes huvud; hepatit, hiv, infektioner, komplikationer... Beslutet behövdes inte tas omedelbart utan hon kunde tänka över natten och rullades in till en sjuksal.

Elva sängar på var sida av salen. Tjugotvå patienter och lika många anhöriga som fanns där för att hjälpa den som var sjuk. Det fanns vård på sjukhuset men ingen omvårdnad och ingen mat. Man var tvungen att ha någon med sig som kunde assistera vid toalettbesök och gå ut i stan och handla mat och mediciner. Hennes vän Clement fanns vid hennes sida och skulle stanna kvar över natten. Han hämtade en matta och en kudde och lade sig på golvet vid hennes säng precis som de andra anhöriga. Rädslan ville inte släppa och hon böjde sig ned för att känna att han fanns där; den enda människa hon litade på i det ögonblicket.

Clement

De två fläktarna i taket snurrade sakta och gav en minimal svalka. Det var tyst i den stora salen och de flesta hade somnat, någon rörde sig och någon jämrade sig i smärta. Hon låg där och såg upp i taket medan en hand fortfarande vilade på Clements rygg. Hon var rädd och hon såg fuktfläckarna i taket, kände den varma vinden och lyssnade på apornas tjatter. Hon hade inte ont längre och hon kunde förnimma ett svagt hopp att hon kanske trots allt skulle klara av detta hemska. En sköterska kom in och frågade om hon var kristen. När hon fick ett jakande svar frågade hon: "Vill du att jag ber för dig?" Hon föll på knä vid sängen, knäppte sina händer och bad viskande för kvinnan i sängen. Lika tyst som hon kommit försvann hon ut genom dörren, men hennes värme och omtanke stannade kvar. Kvinna in sängen såg åter upp mot taket där några kackerlackor fanns precis där taket mötte väggen. Hon tänkte: "Om jag klarar det här så behöver jag aldrig mer vara rädd för då har jag den styrka jag behöver i livet"

Hon tog beslutet att åka tillbaka till sitt hemland och opereras där och efter fem dagar kunde hon transporteras hem med många bandage och med oerhörd hjälp från flygbolagens  och flygplatsernas personal. Hemma igen väntade begravningen av hennes mamma.

Olyckan

Sakta började hon uppfatta röster som talade ett språk hon inte förstod. Det var flera personer och de verkade upprörda. De pratade i munnen på varandra och hon kände en hand mot sin kind och någon som tryckte en handduk mot hennes huvud. Så kände hon smärtan i armen, höften och foten. Det gjorde så fruktansvärt ont  och hon kunde förnimma hur det smakade blod i munnen. Minnena började ta form och hon kom ihåg dagen och kvällen innan hon fallit nedför stentrappan.

Morgonen i den indiska byn var som alla andra morgnar; grisen lade sig tillrätta utanför hennes fönster och föll i sömn, tuppen gal och jagade på sina hönor. Utsikten över havet var lika bedårande som alltid och det kom en svag bris från väster. Hon hade öppnat fönsterluckorna och dragit ett djupt andetag, känt att livet nog var alldeles fantastiskt ändå. Hon skulle åka in till stan idag och passa på att besöka ett internet café. En autorickshaw tog henne sakta och försiktigt till torget och hon bad föraren vänta på henne tills hon fått läsa sin mejl och inhandlat lite frukt på marknaden. 

Till hennes glädje fanns det tre mejl från hennes systerson och hon öppnade det första. Där kunde hon läsa att hennes mamma blivit sjuk men att det inte var så farligt. I det andra mejlet skrev hennes systerson att "mormor är sämre, men oroa dig inte". Hon darrade lite på handen när hon skulle öppna det tredje. Det gick inte att öppna trots att hon försökte många gånger. Allt hade hängt upp sig och hon stängde ner datorn och kände hur hon frös lite i den tropiska hettan. Vad hade det stått i det tredje mejlet?

Hon gick tillbaka till sin rickshaw och bad chauffören vänta ytterligare en timme. Det var helt nödvändigt att ringa till Sverige och få veta vad som hänt. Det var ännu mycket tidig morgon i Sverige och hon slog sig ned på ett café med en kopp te för att vänta in en lämpligare tid att ringa. Telefonhytten var mycket trång och kvav och hon satte sig ner och slog numret till sin systerson, signalerna gick fram och så svarade han. "Jag har läst de två första mejlen men det tredje kunde jag inte öppna" sa hon. Hon visste redan då vad han skulle säga "Nu har mormor fått sluta och hon bara somnade och vaknade inte mer. Jag var där hos henne och jag tror inte hon hade ont alls". Tårarna rann nedför hennes kinder och de fortsatte att prata en lång stund. Jag måste åka hem, tänkte hon. Jag måste boka om biljetten och åka hem omedelbart. Men vad skulle det hjälpa? Hennes mamma var död.

Det blev ingen frukt på marknaden, hon gick till sin rickshaw med blöta kinder och bad föraren att skjutsa henne tillbaka till byn. Allt såg ut precis som när hon åkt därifrån, grisen sov och tuppen gal och jagade på sina hönor. Grannarna log mot henne men hon kunde inte besvara deras leenden. Rösten bar henne knappt när hon berättade att hennes mamma dött. Kvinnorna drog henne intill sig och torkade hennes tårar och följde med henne till rummet. De kokade te och gav henne och de bäddade ned henne som ett litet barn. De skulle komma tillbaka om en stund.

Hon tittade ömsom i taket och följde sprickorna i målarfärgen och ömsom ut genom det  öppna fönstret och vidare ut över havet. Tårarna hade tagit slut och nu var det bara en stor tomhet kvar i bröstet. Hon mindes allt det glada och allt det som inte varit så glatt. Timmarna gick och hon låg fortfarande kvar i sängen när mörkret föll och det knackade på dörren. En god vän hade kommit och fått veta vad som hänt från grannarna. Han kom in, kramade henne och sa: "Du måste äta. Vi går ned till stranden och äter middag" De gick mot trappan som ledde ned till första våningen och sedan mindes hon inte mer.


Fortsättning i       "Om jag klarar den här natten"

Alltid tillbaka till Premagiri

        Där mitt hjärta bor    

           Varje gång jag återkom till Premagiri hade både Samuel och Nithin gjort framsteg och var angelägna att visa vad de kunde. Jag hade nog inte på allvar vågat hoppas att det skulle gå så bra. Att se Samuel komma farande med sitt gånghjälpmedel så fort att jag fick hjärtat i halsgropen var underbart. Hans ansikte lyste och han skrattade...precis som vanligt. 

   Nithin blev längre...mycket längre och kunde nu hålla sin kropp ganska bra även om han inte kunde gå. Han kunde styra sina händer och lyssnade uppmärksamt vilket han inte gjort tidigare.

   Att komma tillbaka till Premagiri är magiskt. Hela gruppen "Lena Disable Group" är där och har ordnat en helt fantastisk mottagning för mig. Det är inte varje dag man blir överöst med blommor.

   När det är fest i Premagiri så är det mycket sång och dans.

   Flickorna dansar en traditionell dans och flickan på stolen    symboliserar Mother India.

   Blommor, tårta och hålla tal... och som hedersgäst får jag den traditionella sjalen.

   Det ingår i traditionen att mata gästerna med tårta och      Fr Joseph har gett mig en enorm bit...bara tugga och svälja. 

   Samuel måste också få en bit... Det blir ofta lite kladdigt :) men det gör ju ingenting. Bara man har roligt och det   har vi.

   Jag har fått extra pengar från mina grannar i Sverige och vi ordnar en stor middagsbjudning. 

  Kvinnorna hjälper mig att bli fin före festen med lånad saree och blommor i håret.

   Alla kvinnor hjälps åt att laga mat till de ca 100 gästerna; dvs "Lena Disable Group" deras familjer och vänner. Här bjuds på chapati, curry av olika slag, daal, curd, paneer, lassie och massor av gott sött chai.

För några år sedan visste jag inte att Premagiri fanns och nu har jag fått ett hem och en familj.

Getbanken i Premagiri

Jag ger mig in i bank-/boskapsbranschen

Fr Arulappa hade alltså skrattat gott när jag första gången nämnde min idé om att starta en getbank i Premagiri. Han trodde att jag var fullkomligt galen. Men jag berättade mer i detalj hur jag tänkt mig och att det faktiskt fanns getbanker på andra håll i världen.

Idén gick ut på att köpa in ett antal getter (honor) som man betäckte och sedan lånade ut till fattiga familjer. De skulle ta hand om geten tills killingen - eller i bästa fall killingarna - fötts och inte längre behövde sin mamma då skulle man betala tillbaka lånet genom att återställa en killing till banken och när den blivit stor, i sin tur fick ingå i "kapitalet".

Vi började undersöka möjligheterna tillsammans med veterinär och andra kunniga personer i "getbranschen". Kostnaden för att inhandla en get motsvarade en månadslön och i svenska kronor var det lika med 300,- Under våren 2007 åkte jag runt i kyrkor i Linköping och Stockholm och berättade. Det var många som ville vara med och bli "delägare" och vi kunde köpa ett antal getter, låta vår veterinär undersöka dem och så småningom dela ut de första lånen till ett antal familjer i Premagiri.

Det var framför allt familjer med handikappade barn som fick låna de första getterna och snart föddes det killingar i husen efter bygatan. Den proteinrika mjölken var ett fantastiskt tillskott till barnens kosthållning. Att geten är ett värdefullt djur fick jag erfara när jag nästa gång kom ner till byn och fick se hur man tog med sig sin get på promenad med en halsduk som koppel. Det var otroligt att se och både jag, byborna och .....getterna, tror jag....var nöjda och belåtna över tingens ordning. 

Det här projektet gjorde att man inte behövde känna att man tog emot en "allmosa" utan det här var bankaffärer. De hade tagit ett lån och betalat tillbaka det som i vilken annan bank som helst. Nu hade de en eller två getter och kunde avla vidare för att få en liten hjord. Problemet med inavel löste vi genom att hitta hanar i andra byar.

Samuels familj tog också ett lån i banken och här får Samuel och hans mamma ta emot den geten. Geten som vi döpte till fru Nordlander har precis fått sin grön-vita halsduk och Samuel är lycklig. Jodå, geten blev döpt till fru Nordlander eftersom det var familjen Nordlander som skänkt pengarna till den här geten.

En annan get fick heta MATS efter min arbetsgivare men det var ingen som tog illa upp att det var ett mansnamn på en högdräktig gethona. Så det kan bli i världen!

Fr Arulappa hade fullt upp med att låna ut getter men jag är helt övertygad om att han trivdes alldeles utmärkt  med sina nya uppgifter. Han klagade aldrig, han bara skakade på huvudet och skrattade när vi sågs och muttrade något om.... 

"Goatbanks! Swedish women! My God!