Åka till Norrland!

Precis kl 17.00 avgick nattåget "Nordpilen" från spår tio på Stockholms Central. Det var så spännande att hela magen var full av fjärilar när det var dags att åka till mormor och morfar. Pappa arbetade på SJ så vi hade gratis tågresor och det var perfekt, vi kunde åka till Norrland så mycket vi ville. Och det ville vi!

Dagen före vår avfärd hade jag och min syster följt med pappa till stationen för att polletera vår stora "Amerika-koffert" i grovt läder. Det var mycket som skulle med till sommarens höjdpunkt, varma kläder om det blev kallt och svala kläder om det blev varmt. Badkläder, vantar, gummistövlar och regnrockar. Vi packade för alla väder-alternativ. Djungelolja kunde vi köpa när vi kom fram, för en sak var säker i norra Norrlands inland där fanns det mygg, massor av mygg och knott! Ibland fick vi beckolja av en släkting som arbetade i skogen men då luktade man ganska hemskt resten av sommaren så vi köpte djungelolja hos Signe i handelsboden.

Stockholm

Det skrapade till i högtalaren på centralstationen och en röst hördes "Resande med Nordpilen mot Luleå och Narvik kl 17.00 från spår tio ombedes att ta plats. Ta plats och var god stäng dörrarna!" Nu började alla fjärilarna flyga samtidigt i magen och tåget började gnisslande ta sig ut över den norra bangården. Vi var på väg och livet kunde inte bli bättre. Vi stod i korridoren och njöt av att se ut över ängar, vägar och sjöar men halvvägs till Uppsala tyckte min syster och jag att det var hög tid att hugga in på matsäcken som mamma hade gjort i ordning tidigare på dagen och packat i vår alldeles speciella matsäcksväska. Där fanns smörgåsar med prickig korv och med ost. Det fanns en kaffetermos till mamma och pappa och saft till oss barn. Det fanns också hårdkokta kalla ägg som vi skalade och mumsade i oss med Kalles kaviar och som efterrätt kunde det hända att vi kunde dela en påse med bigarråer som vi köpt på Hötorget.

Stockholms bangård

Att åka sovvagn på 1950-talet var ett stort äventyr. Där fanns tre sängar och i Gävle kom det på bastanta damer som bäddade alla sängar med kritvita lakan som doftade rent och fräscht. Det fanns ett bord som kunde förvandlas till tvättställ om man lyfte på locket. På sidan av bordet/tvättstället fanns en lucka och när man öppnade den kunde man konstatera att pottan fanns med precis som den skulle. Det var en konst att använda den när tåget rusade fram i natten. Men som tur var fanns det ju en toalett i var ände av korridoren där man satt lite bekvämare även om det blåste om baken. Det var bara ett hål rakt ut på spåret. I korridoren fanns också en glaskaraff i sitt ställ på väggen. Där fanns vatten som var ljummet och smakade gammalt men det var ändå roligt att ta en pappersmugg och svälja lite av det unkna vattnet, det hörde liksom till.


Att vaggas till sömns av tågets färd över skenskarvarna gav både mig och min syster ro och vi somnade tätt tillsammans i mellansängen. Pappa låg överst under taket och mamma längst ner. Pappa snarkade högt och allt var så bra som det någonsin kunde bli. Ibland vaknade jag på natten när tåget gjorde uppehåll vid någon station och jag kunde ofta avgöra på dialekten utanför tåget ungefär var vi befann oss. Innan jag började skolan kunde jag varenda större ort mellan Stockholm och Jörn i Västerbotten.

Jörns station

Mamma väckte oss försiktigt och sa att nu måste ni vakna för vi är snart i Jörn där vi skulle gå av. Vi var inte alls framme hos mormor och morfar men här skulle vi byta från det snabba snälltåget till en rälsbuss med två vagnar. Vi gick av tåget och när man tog ett djupt andetag så kände man på doften att vi var i Norrland. Alla väskor, kassar och matsäcksväskan lyftes ut på perrongen. Mamma och pappa och två glada ungar skuttade iväg mot järnvägsrestaurangen. Nåja, det var nog mest två glada ungar som skuttade. I restaurangens matsal fanns frukost framdukad och fick äta havregrynsgröt med äppelmos och mjölk. Man ska äta ordentligt när man åker tåg sa min kloka pappa och tog en till portion gröt. Det var många timmar kvar av vår resa och den närmaste tiden skulle vi som sagt åka rälsbuss till Arvidsjaur. Innan vi var framme i den lilla byn där mormor och morfar bodde skulle vi vara på tåget mer än 20 timmar. Lite tröttsamt på slutet men ju längre vi kom desto mer Norrland och det kunde aldrig bli fel.

Inlandsbanan

Vi kom till Arvidsjaur och det var tid att byta till en annan rälsbuss som skulle ta oss längs Inlandsbanan till Kåbdalis som för oss var det vackraste namn vi kunde tänka oss på en by. Den här gången hade rälsbussen bara en vagn och gick på diesel. Det tuffade lite småtrevligt från skorstenen och vi vi packade in väskor, kassar och den speciella matsäckväskan som mamma passat på att fylla med nykokt kaffe och smörgåsar från restaurangen i Jörn.
Han som körde rälsbussen hälsade glatt på oss när han fick klart för sig att pappa var järnvägare och vi var på det viset nästan släkt. Så var det på 1950-talet i norra Sverige. Min syster och jag satt gärna längst fram hos föraren för att ha en bra utsikt och titta efter renar. Det var oftast massor av renar på spåret eftersom tjäran på slipersen höll myggen borta.

Moskosel

Renar på Inlandsbanan

Varjisträsk

Kåbdalis

När vi stannade till på stationen i Moskosel kunde vi börja räkna ner, vi skulle förbi bron över Pite älv, stanna lite snabbt i Varjisträsk och sen var det bara runt kurvan till vänster så kunde vi se hela byvägen i Kåbdalis. Fort, fort  ner med allt i en enda röra i väskan och så bromsade tåget in framför det lilla stationshuset i Kåbdalis. Rallarrosen växte i täta buskage och Martin stod där med sin gamla Volvo-droska som fick in en hel familj med väskor. 

Volvo droska

Vi åkte från stationen ned till byvägen och där låg sjön och glittrade, handelsboden och vägen upp till tant Anna och farbror Axel. I nästa hus bodde moster Märta och hennes Elof och sen kunde vi svänga av till byns sista hus där mormor stod på gårdstunet och snurrade på förklädesbanden. Morfar kom fram till bilen och hälsade på sitt lite korta men innerliga sätt och mormor torkade bort en tår i rena glädjeyran. Efter många kramar gick vi in i det stora köket där mormor bakade våfflor på järnspisen och kaffet luktade nykokt och allt var som det skulle för vi var hemma i Norrland.