Den unga flickan i Kurnool

Solen var brännande het och jag svepte min långa schal omkring huvudet för att skydda mig. Den röda jorden dammade upp när lastbilarna körde förbi mig och jag var tacksam att jag inte skulle gå särskilt långt, bara någon km längs vägen mellan Kurnool och Premagiri i Andhra Pradesh i sydöstra Indien.

Andhra Pradesh, Indien

Jag hade blivit inbjuden på te hos mina grannar och jag såg fram emot att möta dessa goda vänner som jag inte träffat på ett år. Det var inga vanliga grannar utan ett sjukhus för HIV/Aids-sjuka som sköttes av ett antal katolska nunnor. Det kändes naturligt att gå dit numera men det gjorde det inte första gången jag kom till deras lilla sjukhus. Jag hade aldrig mött en människa som var döende i aids än mindre talat med någon och jag var rädd. Vad skulle jag möta? Vad kan man säga? Kan man skratta i ett hus där det finns aids?

HIV/Aids-sjukhuset Kurnool, Andhra Pradesh

Ja, det var några år sedan första gången och nu var jag inte längre rädd men det var aldrig lätt att besöka dem. Varje gång hade jag mött människor som jag aldrig kunnat möta igen, därför att nästa gång jag kom hade deras liv slutat. Det var män och kvinnor, gamla och unga. En del låg ute på trappan för att kunna känna den svaga vinden när de vilade på sin tunna madrass. Någon lyfte långsamt sina händer tillsammans och hälsade mig ”Namaste” och jag svarade på samma sätt. Jag log och fick ett svagt leende tillbaka sedan slöt kvinnan sina ögon och leendet slätades ut. Hon såg inte ut att ha ont men vad visste jag, hon kanske bara inte visade smärtan i sitt ansikte.

HIV/Aids-sjukhuset i Kurnool, Andhra Pradesh

Jag gick förbi henne och möttes i hallen av kvinnorna som arbetade där. Vi kramade om varandra och det var gott att möta dem igen. Dessa fantastiska kvinnor som dygnet runt fanns tillhands för de sjuka. Deras lön var mat och husrum på klostret och kanske en liten fickpeng om det blev något över. Sjukhuset kunde man driva med hjälp av donationer från människor i Indien och över världen. Man odlade sina egna grönsaker och proteinerna kom oftast från bönor, pengarna räckte inte till kött eller fisk som man måste köpa på marknaden i Kurnool.

Man odlar sin grönsaker själva

Vi satte oss ned och smakade på det heta teet bryggt på enbart mjölk, dagen till ära fick vi också jalebi som är en friterad mjölblandning doppad i sockerlag. Vi pratade om vad som hänt sedan sist vi sågs och vem som flyttat och hur många patienter det fanns just idag på sjukhuset. Två personer hade avlidit dagen före och man väntade att en ung flicka inte skulle överleva till nästa dag. Hon var 18 år, hade fullt utvecklad aids och hade nu fått lunginflammation. Hon var mycket sjuk och hennes föräldrar fanns hos henne.

HIV/Aids. Det röda bandet

Ville jag träffa henne? Hon hade hört talas om att en europeisk kvinna skulle komma till sjukhuset och hon ville träffa mig. Om jag ville träffa henne? Nej, uppriktigt nej jag ville inte träffa henne. Hon var så ung och vad skulle jag kunna säga till henne? Skulle jag kunna hålla tårarna borta?

Men min rädsla fick stå tillbaka. Jag tog med mig en jalebi på en servett och gick ned längs korridoren. Längst bort hade hon ett eget rum och jag öppnade dörren och steg in. Hennes mamma lyfte på sin schal och såg mig i ögonen, hon hälsade mig och tog min hand. Hennes kinder var våta av tårar och det fanns inget liv i hennes ögon. Pappan reste sig och kramade mig försiktigt. Jag vände mig mot sängen och där låg hon. Så liten och så tunn.

Systrarna hade berättat att hon kunde tala engelska och jag sa ett svagt hello, rösten bar mig nästan inte. Hon svarade tyst och jag kunde skymta ett litet leende. Hon visade med handen att jag skulle sätta mig på sängen bredvid henne och det kändes bra att sitta där och hålla hennes hand. Jag visste fortfarande inte vad jag skulle säga men vi såg på varandra och det behövdes inte så många ord. Timmarna gick och jag berättade för henne om Sverige och livet där och hon delade några av sina hemligheter med mig. Mörkret föll som vanligt kl 18 och den unga kvinnan var mycket trött. Jag sa till henne att vila så kunde jag komma tillbaka i morgon. Hon visste troligen och jag visste att vi inte skulle ses i morgon. Hon kramade min hand och jag sa till henne att jag aldrig skulle glömma vår stund tillsammans. Då log hon och jag gick ut ur rummet.

Några timmar senare dog hon med sina föräldrar vid sin sida.