Samuel förändrade mitt liv

Jag hade mött Samuel en varm och solig dag på bygatan i Premagiri och tänk om jag vetat då vad det mötet skulle innebära.

På kvällen låg jag i min säng på St Bridgets Convent och tittade på dagens bilder. Jag såg länge på den lilla killen med det underbara skrattet och insåg att han hade någon form av handikapp. Han var tvungen att hålla sig i stödet av metall och hans vänstra ben såg inte ut som det skulle. Jag stängde av kameran och försökte sova men snart tog jag åter fram bilden på Samuel och kunde inte släppa hans vackra, goda ögon. Ja, ärligt talat så visste jag inte då att han hette Samuel, det skulle jag få veta dagen efter när jag frågade systrarna om de visste vem han var.

Samuel hade fötts med en cp-skada och föräldrarna var, som allra andra i Premagiri, fattiga och hade inte pengar till avancerad vård av Samuel. Det fick gå ....  Han fanns där vid vägen och kunde inte stå själv eller gå. Han kunde inte tala, äta eller klä sig på egen hand. Hans framtid var relativt trygg så länge hans föräldrar levde, men sen...

Skulle Samuel inte få möjlighet till ett värdigare liv? Jag ställde mig den frågan när planet lyfte från flygplatsen i Mumbai och jag var på väg hem igen till mitt trygga lilla land i norr. Tankarna fanns kvar under hela min resa och när jag landade visste jag att jag aldrig skulle kunna lämna Samuel åt sitt öde. Han var MITT öde! 


అతను నా విధి మరియు నేను అతనిని ప్రియమైన


Jag ville göra allt jag kunde för honom. Inte kunde jag göra honom frisk och inte kunde jag ta ner månen åt honom men jag kunde berätta om honom och vädja till människors goda vilja att stötta ekonomiskt så han kunde få träning av en speciallärare.Väl hemma igen kontaktade jag Sr. Meena på St Bridgets Convent i Premagiri och tillsammans började vi undersöka vad som kunde göras för Samuel. Meena talade med läkare och Fr. Arulappa, hennes chef på det social hjälpcenter där hon arbetade. Jag talade med mina vänner och arbetskamrater och bad om ett ekonomiskt bidrag. Så kom det så sakteliga igång....

Sr Meena på klostret i Premagiri och jag arbetade vidare i varsitt land med att försöka förändra Samuels situation. Jag hade inte alls räknat med de svårigheter som mötte oss. Lite naivt trodde jag att alla skulle tycka att det var en bra idé att stötta Samuel men så enkelt var det inte. Att vara handikappad i en fattig by i Indien är ett multi-handikapp och värdet på en sådan människa är inte lika högt som på en frisk. Kärleken till ett handikappat barn är säkerligen lika stor men det tar så stor del av kraften att sköta ett barn som inte klarar något själv och behandling kostar alldeles för mycket. Det finns varken råd, tid eller ork...Det kanske är förståeligt att dessa barn ibland glöms och göms....??

Samuels föräldrar verkade till en början inte så intresserade av min plan att hjälpa Samuel. Jag försökte glömma alltsammans och gå vidare med mitt liv. Men det gick inte.... Jag bad Sr Meena att tala med Samuels mamma och pappa ännu en gång och nu fick jag svaret på deras avståndstagande. De kunde helt enkelt inte förstå och tro på att jag menade allvar. Varför skulle en kvinna från Europa vilja göra något för deras cp-skadade pojke? Han skulle ju aldrig kunna ge något tillbaka, inte uträtta något. Jag bad, via Sr Meena, från djupet av mitt hjärta att de skulle låta mig göra ett försök. Till sist förstod de att jag verkligen ville försöka få till en förändring.

Nej, för mig var det inte möjligt att glömma Samuel! Han upptog alltmer av min tid av tankar och planering, tiggeri och föreläsningar. Genom mina arbetskamrater och vänner hade jag fått möjlighet att gå ut till olika organisationer och berätta om mina idéer, visa bilder och ....som sagt, tigga. Det gick riktigt bra och många ville vara med. Det kom in tillräckligt mycket pengar för att vi skulle våga fortsätta planeringen för Samuel.Sr Meena arbetade på Kurnool Diocese Social Service Society (KDSSS), en hjälporganisation med många olika projekt i distriktet Kurnool där Premagiri ligger. Fr Arulappa som var director på KDSSS tyckte att min idé var bra och värd att gå vidare med och var villig att hjälpa mig att ta in pengar till Indien utan att allt skulle försvinna i korruptionen.

Vi ordnade ett besök hos läkare och sjukgymnast för Samuel. Det visade sig att någon operation eller liknande för hans skadade ben inte längre gick att genomföra, det hade gått för lång tid. Jag kände sorgen och ångesten...Skulle jag trots allt få ge upp? Fr Arulappa gav mig nytt hopp när han berättade om en mycket bra speciallärare i Kurnool. Hon kunde både ge fysisk och mental träning och lära honom tala. Han skulle kunna få undervisning och kanske lära sig att läsa lite. Så fick det bli! Vi skulle pröva ett år och sedan göra en utvärdering.

Maria anställdes och skulle vara hos Samuel några timmar varje eftermiddag. Hennes uppgift var även att stötta föräldrarna och resten av familjen så att Samuels träning fortsatte även när hon gått för dagen. Det blev en helomvändning i det lilla huset vid bygatan i Premagiri. Samuel började träna och hela familjen var involverad, grannarna tittade in och ville var delaktiga och Samuel bara fortsatte att skratta!

Som en liten "fågel Fenix" reste han sig ur sin "inhägnad av metall" och gjorde alla övningar Maria lärde honom. Han började t.o.m en halvtimme innan Maria kom för att vara "uppvärmd" i tid till lektionen. Maria övade på hans tal och för första gången kunde han uttala ett ord som det skulle låta. Han talade! Ett ord blev flera och han började kunna göra sig förstådd. Man hade alltid trott att Samuel var utvecklingsstörd men den var inte så stor. Det var bristen på att kunna kommunicera som var hans problem. Han hade inte haft något språk. Maria berättade för mig att nu var inte problemet att han inte kunde tala utan att han aldrig ville sluta!!!

Han talade, skrattade och övade sig att gå!!