WELCOME CANADA

Welcome to my blog Canada!
Bienvenue à mon blog Canada!

There is a gadget to the right for translation.

Ibland finns ingen kraft...

Det finns dagar utan kraft, utan kreativitet...

Trött, outhärdligt trött.

Jag fingrar på tangenterna men finner inga ord som passar, inga ord som tillsammans kan bli en text som någon annan vill läsa. 

Varför tror jag att jag kan skriva...?? Det är ju bara...TOMT! Jag lider nog av hybris. Vem är intresserad av vad jag har berätta? Det är ganska förmätet att starta en blogg för att man tror att andra har någon som helst glädje eller nytta av den. Man borde stänga den omedelbart och dra en gammal filt över sig och skämmas för att man inte insåg redan tidigare hur lite man hade att komma med.

Okej, okej, okej....nu har pessimisten fått säga sitt!

En dålig dag! Javisst! OCH....

Kanske är det just en sån här dag man SKA skriva för dåliga dagar har vi ju alla. Det har jag lyckats lära mig på senare tid. Förr trodde jag att det nog bara var jag som tappade orken, lusten och tron på min förmåga. Dessutom; de som inte gillar vad jag skriver kan mycket enkelt klicka sig vidare till något de uppskattar. 

Att ta plats...

Det är inte alldeles lätt att våga ta plats i ett samhälle som till stora delar styrs av "Jante-lagen". Du ska inte tro att du är något!

Och varför ska jag inte tro att jag är något då? Jag är ju något, jag är NÅGON! Jag har något att ge min omgivning och jag behövs pga att jag är just den här personen. Det gäller att inte ta till sig det som krymper oss och tar bort glädjen.

Nelson Mandela har sagt:

"Vad vi fruktar mest är inte att vi är otillräckliga.

Vår djupaste rädsla är att vara omåttligt kraftfulla, det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer mest.

Att spela obetydlig förbättrar inte världen. Det finns ingenting upplyst med att förminska sig för att andra inte ska känna sig osäkra.

När vi låter vårt eget ljus lysa, ger vi omedelbart andra tillåtelse att göra detsamma."

Låt oss börja om igen.

Det finns dagar med kraft och kreativitet...

WELCOME AUSTRALIA

Welcome to my blog Australia.


There is a gadget to the right where you find translation.

Alltid tillbaka till Premagiri

        Där mitt hjärta bor    

           Varje gång jag återkom till Premagiri hade både Samuel och Nithin gjort framsteg och var angelägna att visa vad de kunde. Jag hade nog inte på allvar vågat hoppas att det skulle gå så bra. Att se Samuel komma farande med sitt gånghjälpmedel så fort att jag fick hjärtat i halsgropen var underbart. Hans ansikte lyste och han skrattade...precis som vanligt. 

   Nithin blev längre...mycket längre och kunde nu hålla sin kropp ganska bra även om han inte kunde gå. Han kunde styra sina händer och lyssnade uppmärksamt vilket han inte gjort tidigare.

   Att komma tillbaka till Premagiri är magiskt. Hela gruppen "Lena Disable Group" är där och har ordnat en helt fantastisk mottagning för mig. Det är inte varje dag man blir överöst med blommor.

   När det är fest i Premagiri så är det mycket sång och dans.

   Flickorna dansar en traditionell dans och flickan på stolen    symboliserar Mother India.

   Blommor, tårta och hålla tal... och som hedersgäst får jag den traditionella sjalen.

   Det ingår i traditionen att mata gästerna med tårta och      Fr Joseph har gett mig en enorm bit...bara tugga och svälja. 

   Samuel måste också få en bit... Det blir ofta lite kladdigt :) men det gör ju ingenting. Bara man har roligt och det   har vi.

   Jag har fått extra pengar från mina grannar i Sverige och vi ordnar en stor middagsbjudning. 

  Kvinnorna hjälper mig att bli fin före festen med lånad saree och blommor i håret.

   Alla kvinnor hjälps åt att laga mat till de ca 100 gästerna; dvs "Lena Disable Group" deras familjer och vänner. Här bjuds på chapati, curry av olika slag, daal, curd, paneer, lassie och massor av gott sött chai.

För några år sedan visste jag inte att Premagiri fanns och nu har jag fått ett hem och en familj.

TRANSLATION

WELCOME TO MY BLOG!
I am happy to see that I have visitors from

Russia

USA

France

Spain
Germany
United Kingdom
Italy
India
Malaysia
Romania
Brasil
Hungary


Soooo nice! There is a gadget to the right where you can get a translation in a lot of different languages.

Getbanken i Premagiri

Jag ger mig in i bank-/boskapsbranschen

Fr Arulappa hade alltså skrattat gott när jag första gången nämnde min idé om att starta en getbank i Premagiri. Han trodde att jag var fullkomligt galen. Men jag berättade mer i detalj hur jag tänkt mig och att det faktiskt fanns getbanker på andra håll i världen.

Idén gick ut på att köpa in ett antal getter (honor) som man betäckte och sedan lånade ut till fattiga familjer. De skulle ta hand om geten tills killingen - eller i bästa fall killingarna - fötts och inte längre behövde sin mamma då skulle man betala tillbaka lånet genom att återställa en killing till banken och när den blivit stor, i sin tur fick ingå i "kapitalet".

Vi började undersöka möjligheterna tillsammans med veterinär och andra kunniga personer i "getbranschen". Kostnaden för att inhandla en get motsvarade en månadslön och i svenska kronor var det lika med 300,- Under våren 2007 åkte jag runt i kyrkor i Linköping och Stockholm och berättade. Det var många som ville vara med och bli "delägare" och vi kunde köpa ett antal getter, låta vår veterinär undersöka dem och så småningom dela ut de första lånen till ett antal familjer i Premagiri.

Det var framför allt familjer med handikappade barn som fick låna de första getterna och snart föddes det killingar i husen efter bygatan. Den proteinrika mjölken var ett fantastiskt tillskott till barnens kosthållning. Att geten är ett värdefullt djur fick jag erfara när jag nästa gång kom ner till byn och fick se hur man tog med sig sin get på promenad med en halsduk som koppel. Det var otroligt att se och både jag, byborna och .....getterna, tror jag....var nöjda och belåtna över tingens ordning. 

Det här projektet gjorde att man inte behövde känna att man tog emot en "allmosa" utan det här var bankaffärer. De hade tagit ett lån och betalat tillbaka det som i vilken annan bank som helst. Nu hade de en eller två getter och kunde avla vidare för att få en liten hjord. Problemet med inavel löste vi genom att hitta hanar i andra byar.

Samuels familj tog också ett lån i banken och här får Samuel och hans mamma ta emot den geten. Geten som vi döpte till fru Nordlander har precis fått sin grön-vita halsduk och Samuel är lycklig. Jodå, geten blev döpt till fru Nordlander eftersom det var familjen Nordlander som skänkt pengarna till den här geten.

En annan get fick heta MATS efter min arbetsgivare men det var ingen som tog illa upp att det var ett mansnamn på en högdräktig gethona. Så det kan bli i världen!

Fr Arulappa hade fullt upp med att låna ut getter men jag är helt övertygad om att han trivdes alldeles utmärkt  med sina nya uppgifter. Han klagade aldrig, han bara skakade på huvudet och skrattade när vi sågs och muttrade något om.... 

"Goatbanks! Swedish women! My God!

WELCOME HUNGARY

Üdvözöljük a blogomban Magyarország

WELCOME BRASIL

Welcome to my blog Brasil
Bem-vindo ao meu blog Brasil

Translation gadget to the right

Behovet av en vän

Utan arbete, arbetslös, arbetsbefriad....


Det var svårt att säga ordet - arbetslös - och det gjorde henne ledsen och förtvivlad.


Ibland kunde hon  skämta om det och säga med ett leende "Det ordnar sig." Men inom henne kändes det inte alltid så. Att inte ha ett arbete, att inte kunna försörja sig hur mycket hon än försökte få en förändring. Det var så otroligt lätt för henne att ta på sig en tung och tärande skuld. 
"Om jag bara gjort på ett annat sätt". 
"Jag duger inte". 
"Jag behövs inte". 
"Jag har ingen rätt att få känna trygghet." 


Ute bland andra människor log hon och smälte in i mängden men i samma stund som ytterdörren stängdes bakom henne så tog hon av masken och visade de tomma väggarna hur verkligheten såg ut. Det var ensamt och hon längtade efter att vandra längs en solvarm strand på andra sidan jorden. En strand som var hennes egen, där sorgen inte kunde nå henne. Varje vaken stund försökte hon hitta en lösning på det som blivit hennes stora sorg och förtvivlan. Hon kunde inte längre finna några vägar som skulle föra henne fram till ett värdigt liv. Hon var tvungen att hitta ett annat sätt men hon visste inte hur.


Hon var van att alltid klara alla bekymmer på egen hand - och även andras - men den här gången fanns ingen utväg. 
Vad skulle hon göra? 
Vart skulle hon gå? 
Hon var ju den starka, kloka kvinnan som andra vände sig till för att få hjälp och råd till sina skuggsidor. Nu stod hon ensam!


Eller gjorde hon det?
Hon tog telefonen och slog sakta numret till sin gamla vän. 
"Jag är så ledsen och jag behöver dig." 

Welcome Malaysia

Selamat Datang Malaysia

Welcome Spain

Bienvenido España

Welcome France

Bienvenue France

Welcome United Kingdom

Welcome United Kingdom

Welcome Germany

Willkommen Deutschland

Welcome Russia

Здравствуйте, Россия

Welcome USA

Welcome my friends in USA!

Welcome Romania

Bine ati venit la blog-ul meu România

Hur gick det sen för Samuel?

Min vän Maria

Samuels lärare, Maria blev en kär vän och med hjälp av Fr Arulappas mejl kunde vi hålla kontakten och jag fick höra hur det gick framåt för Samuel. Hon var mycket kunnig och hade ett fantastiskt tålamod. Eftersom Samuel aldrig någonsin fått träning så var det inte så lätt varken för honom eller för Maria men ingen av dem gav sig i första taget.

Fr Arulappa och Maria frågade mig i ett mejl om jag kunde tänka mig att även en annan liten cp-skadad kille i Premagiri kunde del av träningen när hon ändå var i byn. Nithin var bara sex år och kunde inte ens hålla sitt huvud själv.

Självklart skulle vi låta Nithin vara med!Nithin behövde mycket träning och var helt beroende av den för att få ett drägligt liv. Innan Maria börjat träna honom kunde han bara ligga på mage och lyfta huvudet bara för några sekunder innan han tappade kraften.

Mitt liv gick mer och mer ut på att få ihop ekonomiska möjligheter att kunna fortsätta och jag tog alla tillfällen i akt att tala med människor om de underbara barnen som behövde så mycket hjälp. Jag vände mig till Svenska kyrkan och blev inbjuden att föreläsa i flera kyrkor i Linköping och Stockholm. Jag bad aldrig om pengar utan de som lyssnat gav efter sin förmåga och vilja. Det kändes alltid så varmt i hjärtat när jag gick därifrån med min "påse pengar" och bara kunde konstatera att människor har goda, stora hjärtan.

Tiden gick fort och jag hade ännu en dröm.....Fr Arulappa trodde nog att jag var fullkomligt galen när jag berättade för honom och han skrattade gott. "A GOAT BANK!!! You can´t be serious."

Jodå, visst menade jag allvar. Jag ville starta en GETBANK i Premagiri och låna ut dräktiga getter till byborna. Jag förklarade i detalj för Fr Arulappa och han slutade skratta och tyckte att idén nog inte var så galen ändå.

Så nu drog projekt GETTER igång!

Buona sera Italia

Buona sera, Italia e benvenuti nel mio blog!

WELCOME INDIA

Welcome my dearest friends in India!

You are all in my heart.....all the time!

Mitt födelseland Sverige

Jag behöver skriva rakt ur hjärtat och kanske skrika också...

Jag har rest en hel del i mitt liv och jag har alltid varit stolt när jag har berättat om mitt födelseland, Sverige. Det är jag inte längre för vi har tappat förmågan att se människan i allt det materiella. Det går inte att vara den person man fötts till utan man måste passa in i formen som är uppsatt. Vem sa att den formen är för alla? Nej, formen är inte för alla och mitt land Sverige är inte heller för alla människor. 


Försök inte tro att du ska få leva ett värdigt liv trots att du blivit arbetslös, sjuk etc. Det finns ingen människa som väljer att bli arbetslös! Ingen väljer att bli sjuk! Men i Sverige har dessa grupper och flera med dem inte rätt att överleva. Inte ens sociala myndigheter bryr sig längre. Hur ska vi överleva? Vad är formeln?


Det är fel och fult att sparka på någon som ligger ner...
Vi ligger ner sedan länge och mitt land sparkar på mig och mina medmänniskor.


Nästa gång jag åker till Indien måste jag berätta att det fina land jag en gång bodde i tyvärr har monterats ned och ger numera bara plats för dem som redan hade det bra. Vi har ett samhälle där 2/3 har det så bra att de inte är intresserade av att göra några ekonomiska reformer så att även den resterande tredjedelen ska få ett värdigt liv. 


Jag måste lära mig att säga att i Sverige har vi inte någon trygghet, det spelar ingen roll hur mycket du har arbetat under ditt liv och inte legat någon till last, när du blir sjuk, arbetslös och gammal finns det ingen plats för dig.

Tack och lov att det går att emigrera!!! 

Round the world

Many Warm Thanks 

to each and everyone of my readers round the world

Sweden

USA

Russia

Germany

United Kingdom

France

Spain

Malaysia

Trafikkaos i Mumbai

Mother Geraldine i St Bridget´s Convent hade bestämt att vi skulle göra en utflykt i Mumbai med bil. Det skulle bara bli en kort utflykt så därför hade hon inte bokat taxin för mer än fem timmar. Vi använde alltid samma taxi med en chaufför som vi kände väl och som alltid fanns där för att köra systrarna och deras gäster vilken tid på dygnet det än var.

Kl tio stod vår chaufför utanför med sin gula och svarta taxi och det bar iväg ut i det stora kaoset som trafiken i Mumbai är. Förutom Mother Geraldine, chauffören och jag så fanns också systrarna Celestine och Prasanna med i bilen. Jag fick sitta fram så jag skulle se så bra som möjligt och systrarna trängde ihop sig i baksätet. Precis som alla andra bilresor med mina katolska vänner så började även denna med att systrarna bad för en säker och trygg färd. Sanningen är nog den att det behövs verkligen alla böner i den trafik vi skulle ge oss ut i. 

Huvudregeln är att den som tutar högst och inte är rädd om lackeringen vinner och får köra först. Det är ett under att det inte sker olyckor i varje korsning precis hela tiden. I bästa fall har alla bestämt sig för att det är vänstertrafik i Indien, i annat fall så...ja, går det så går det! Första gången jag åkte bil i Mumbai förundrades jag över trafikljusen i flera korsningar. Det var rött ljus och alla bilar stod faktiskt stilla men trots att jag fortfarande såg röda ljus så gav sig samtliga fordon iväg. Fanns det en kod som sa: "Vi sticker tio sekunder innan det blir grönt ljus." Ja, det var helt klart en spännande inställning. Efter en tid i Mumbai hade jag lärt mig att det inte var något telepatiskt mellan förarna utan helt enkelt en skylt som räknade ner tills det skulle bli grönt, så det var nästan ofarligt att åka tio sekunder innan. 

Det finns absolut ingen anledning att märka ut de olika filerna med vit färg på gatan. Det är nämligen ingen som bryr sig. Det är bättre att köra på linjen för då kan man välja höger eller vänster allt efter behag och dessutom kan ingen köra om. Då måste man förstås räkna bort skotrar och motorcyklar som tar sig fram som avancerade kobror och gärna i hastigheter som långt överskrider det lämpliga. Det kan mycket väl hända att en familj med mamma, pappa och fyra barn plus matkassar tar sig förbi på insidan mellan vår bil och trottoaren. Jag vet hur det är att sitta bak på ett sånt fordon när det går undan bland bilarna i stan eller på landsbygden mellan kossor och bufflar. Det är då man mår bäst av att tänka som de viktorianska mödrarna i England rådde sina döttrar på bröllopsnatten "Blunda och tänk på något annat."

Marina Drive

Mina vänner i baksätet hade nu övergått till att sjunga och när indiska Birgitta-systrar sjunger så gör man det med hela sitt hjärta och fullfjädrade stämband. Fönstren hade vi vevat ned för att få lite svalka och längs hela Marina Drive underhöll de medtrafikanterna med allsköns sånger. Det blev både applåder och många leenden. Vi tittar till India Gate, Victoria and Albert Museum och Hanging Garden innan vi äter vår medhavda lunch i form av chicken curry, vegtable curry, chapati, chutney, ris och till dessert färsk söt mango. 

Victoria and Albert Museum

India Gate

Sr Celestine, Mr Geraldine, Sr Prasanna i Hanging Garden

Efter väl förrättat värv återvänder vi till klostret där det är alldeles förträffligt att ta en liten tupplur un

der fläkten!