Cherai, Indien

Regnet piskade mot bilrutan...

...och jag såg människorna utanför på gatan som skyndade på stegen för att komma hem så fort som möjligt.

Jag hade nyss landat på flygplatsen i Kochi och satt i baksätet på en taxi som skulle ta mig till en liten by som heter Cherai, några mil närmare havet. Jag hade en kväll för några månader sedan hittat ett mycket vackert ställe när jag letade på webben och nu var jag på väg dit. Cherai.

Jag behövde vila utan krav, långt bort från vardagen och Cherai skulle visa sig vara den perfekta platsen för mig just då.

Min taxi körde, i mitt tycke, alldeles för fort i ett regn som var häftigare än jag någonsin upplevt. Vindrutetorkarna räckte inte till oavsett vilken hastighet föraren valde och mörkret gjorde resan ganska skrämmande. Det var tid för monsun i Kerala och det var så här det var...

Men det regnade inte oavbrutet. Häftigt regn och sedan sol men det var absolut bäst att alltid ha paraplyet med sig. Ja, i den mån det hjälpte med paraply!

Jag hade hyrt ett litet hus mellan havet och "backwater" dvs det vackra system av floder och kanaler som finns i Kerala. Mangroven växte i vattnet intill och bäddade in min terass i en lummig het grönska.

Det var så skönt att sitta där, skyddad från regnet och skriva, fundera och bara njuta av stillheten omkring mig. Både kropp och själ fick ro. Den sommaren lyssnade jag på KD LANG, enbart .... Jag blundade och sjöng med , öppnade ögonen och log.

Cherai var mitt eget lilla paradis! Jag kunde promenera i timmar längs stranden eller sitta vid flodstranden och se fiskarna ta upp sina nät. Jag mötte fantastiska människor som skulle ge mig oförglömliga  minnen och finnas med mig i framtiden. 

Det var nog det här som var lycka, sa jag till mig själv när jag en dag var på väg från en ayurveda massage med olja från huvud till fot. Sathi hade gjort underverk med min "trötta och gamla" kropp och dessutom bjudit mig på en dryck som skulle göra mig stark "Strong" sa hon och spände överarmarna.

En dag på stranden, där det så här års inte fanns några turister, fick jag se en gammal kvinna under ett parasoll. Hon var så vacker i sin saree och hon utstrålade vishet, erfarenhet och ro. Jag satt länge och iakttog henne på håll och tanken kom för mig att så skulle jag vilja se ut när jag blev gammal, att med all självklarhet i världen ta plats och se sitt värde. 

Jag hade funnit något i Cherai som gjorde mig lycklig och visade mig ett annat sätt att leva. 

Efter ett par veckor var det dags att lämna Kerala. Planet lyfte från Kochi och satte kurs mot Hyderabad i öster men Cherai skulle alltid finnas kvar och jag skulle återkomma, det var jag säker på.

Jag saknar...

Visste du min vän...

... att jag saknar dig varje dag, varje stund på dagen och av hela mitt hjärta.

Jag ser dig när jag vaknar och jag ser dig när jag somnar.

Du kom in i mitt liv som en sol med ett skratt och du förändrade allt från den stunden.

Var hade jag varit utan dig Samuel?

Det var ingen slump att vi möttes den där dagen. 

Det var en mening att du skulle komma in i mitt liv...och en mening att jag skulle komma in i ditt.

Älskar dig!

Welcome Austria

Willkommen Österreich

Får jag vara med...

Trötthet = hjärnans stoppsignal

Får jag vara med?

Den frågan ställer jag mig ibland. 

Som om den vore befogad!?!?

Men det känns så ganska ofta.

Jag uppfyller inte de krav som ställs på mig. Jag sliter lika mycket, om inte mer, som alla andra människor gör.

MEN....det är inte alls säkert att det ska finnas en trygg plats där jag kan leva.

En god vän berättade hur hennes son under en semesterresa skulle vara tillsammans med andra barn i en grupp och man skulle dyka i bassängen efter saker som slängts dit. Alla barnen kom frustande upp och höll något i handen, utom min väns lilla kille. Man upprepade övningen och precis som förut kom alla upp med något i handen utom vännens son. De andra barnen började fnissa åt honom som inte lyckades hitta något på botten. MEN....den lilla killen hade kämpar minst lika mycket som något av de andra barnen men inte lyckats. Kunde man skratta åt honom och tycka att han var sämre på något sätt???

NEJ! Han hade gjort en lika stor insats men hade inte turen med sig.

Han var på inget sätt värd att skrattas åt!

Så känns det också när man är arbetslös, snart 59 år och söker alla arbeten som man överhuvudtaget är kapabel att utföra. Man jobbar 24 tim/dag, 7 dagar/veckan, men trots en mycket tuff och långvarig insats får man inget för det. Min hushållskassa sjunker för varje vecka och det är precis så det ska vara enligt svensk regering. Det ska "trigga" oss att söka ännu fler jobb. Men om man nu sökt allt som går och ingen vill träffa mig ens för en intervju, jag är för gammal för det är inget fel på min utbildning och erfarenhet. Jag är snart 59 år och passar inte på den svenska arbetsmarknaden. 

Jag har jobbat lika mycket som alla andra, i många fall mycket mer, men det räknas inte. Jag ska inte få "komma upp ur bassängen" med ett "jobb" i handen.

Nu har jag blivit sjuk, utbrändhet, utmattningsdepression, kronisk trötthet. Ja det finns många namn på det som händer när  hjärnan inte motsvarar de oskäliga kraven och kan handha de stressorer som den utsätts för. Min kropp reagerar helt normalt på det jag är utsatt för men det kan vårt samhälle inte heller tolerera. Det finns forskning som så tydligt visar på det mycket osunda i ett förhållningssätt där människan enbart är en komponent, men nu är det ju så att vi är människor med en kropp, en hjärna, muskler, mage och bukspottskörtel som inte är gjorda för det ideal som råder nu. Är det så svårt att förstå att man valt fel arbetskraft, det är ju inte människor som behövs. 

Har vi hört det förut? Ja, George Orwells roman "1984" flimrar förbi ett ögonblick. Kanske inte hela sanningen men vilket samhälle vill vi ha?

Vill vi ha ett samhälle där "små killar och tjejer gång efter gång dyker ner i bassängen, håller andan och ger allt de har utan få med sig någonting  överhuvudtaget"

Jag har arbetat och studerat hela mitt liv men är jag inte intressant längre pga

* nästan 59 år

* utbrändhet, utmattningsdepression etc

* diabetes

* ständig värk i rygg och axlar

och på tisdag får jag veta om jag har cancer.

Jag har gjort mitt!! Kan jag få LEVA nu den tid som är kvar? Får jag ta bort kraven som jag ändå aldrig kan uppfylla? Är det OK att jag får vakna på morgonen och känna att det finns en plats för mig också, även om jag inte "fångade något i bassängen"?

Nej, jag tror aldrig jag kommer att få uppleva det i Sverige men om ca två är kan jag pensionera mig och lämna kraven jag inte kan nå upp till....trots att jag arbetade lika mycket som alla andra. Om två år kan jag lämna det bakom mig och åka till mitt nya hemland.

Omkring tiggarn från Luossa, Dan Andersson

  Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
   det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
   Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
   kom till oss ty denna jorden den är icke riket ditt. 

GLOMMEN, HALLAND

Glommen, ett hav, en sten, en tanke... 

Det kan vara tjurigt värre. Vinden sveper in från Kattegatt med några meter/sek men blåsten som går igenom alla jackor och sen ger sig på skinn och ben gör att man fryser konstant. Man kan inte skydda sig mot blåsten och det saltstänkta små regndroppar som håller alla oklädda kroppdelar helt och hållet fuktiga. Det är inte obehagligt, det är bara Glommen i januari.

Glommen är den plats jag gärna åkte till, när jag bodde i närheten, för att bara se ut över havet och låta tankarna gå sina egna vägar. Med ordentliga regnkläder och sydväst kan man stå här en stund och låta själen få lite ro. Det är märkligt ju mer det stormar desto lättare finner man lugnet inom sig. 

Det var så gott att finna sin rätta proportion i livet, få perspektiv på verkligheten. Om naturen ville storma så gjorde den det utan att fråga oss om lov. 

Om man stod tätt intill stenväggen på piren så blev man nästan inte alls blöt. Det fanns fler fördelar med att sitta här ute och fundera, grunna eller bara le åt livet. Det bästa var att om man av någon anledning var ledsen och behövde gråta så var det den perfekta platsen; ingen hörde och ingen såg tårarna. Man kunde dela med sig till vinden och vågorna allt det som kan tynga en ung människas tankar.

Men Glommen var ju så mycket mer...

Hamnen där fiskebåtarna kom in tidigt på morgonen och vi stod 
på kö för att köpa färsk fisk direkt från båten.

För att nu inte tala om FÄRSKA RÄKOR.

Färska räkor kan man äta precis hur mycket som helst.

Visst kan man väl få lite ont i magen men ...so what?

Dansade gjorde vi förstås! Det var 1970-tal och vi var i Halland.... då dansar man.

Skånes, Smålands, Hallands och Värmlands alla dansorkestrar var där och alltid fanns det ju nån läcker kille att småflirta med. Man var 22 eller nåt och jobbade på Varbergs sjukhus, tusen kompisar, bil, lägenhet och en kille att pussa på. Livet var således ganska perfekt!

   Vi badade och stekte oss i solen, ingen hade hört talas om ozon-skikt. Jag minns att jag var mycket lycklig och så skulle det alltid förbli, det var jag säker på.

Men sommaren tog slut och blommorna och kanske kärleken.....för kanske var det

KÄRLEKEN...???

Och mot höstkanten när bladen trillade av våra sommarträd och havet blev mörkare då kunde jag sitta vid den stora bautastenen på stranden och viska till den om min hjärtesorg och den svarade så klokt.

Att nästa år var det ju en ny sommar med nya räkor, ny dans på kajen och kanske en ny pojke att pussa på. Så vis den var den gamla stenen.  

Tid att vara ensam...

Känns orden fel...? Tid att vara ensam...

Tid att vara ensam är en bok av författaren m.m. 

Patricia Tudor Sandahl.

Kan ensamhet vara både positiv och negativ?

Kan ensamhet rent av vara viktig och kreativ?

Patricia skriver i sin bok om olika ord för ensamhet. I Sverige har vi bara ett ord för ensamhet och för många människor är det enbart negativt. Patricia skiljer på två olika ord att uttrycka ensamhet, alone

och lonely. Det är inte farligt att vara alone, men lonely, det är tragiskt. En självvald ensamhet kan ge ro och tid för kontemplation medan en påtvingad ensamhet kan vara förödande för en människa.

Vi behöver varandra för att få ett fungerande samhälle. Vi behöver också närhet till människor både fysiskt, psykiskt och själsligt. Hur underbart känns det inte när den man älskar omsluter mig i sin famn och kysser mig, när ett barn ser in i ens ögon och ler eller ta en gammal mammas hand strax innan livet runnit ut. Vi behöver varandra i så många delar av livet, i små bekymmer och i stora kriser.
Vi behöver varandra!

Ensamheten då? Behöver vi verkligen ensamhet för att leva ett fullödigt liv. Den frågan kan säkert besvaras med både med ett ja och ett nej. I vårt land har det nästan blivit något fult och osocialt att vara ensam. Nej, vi ska ut och glamma på lokal, ha tjejmiddag, bowling-gänget och After Work. Vad händer om man tackar nej. "Har du andra planer?" Då tittar vänner och arbetskamrater märkligt på en och man inser att det behövs andra förklaring: "Jag känner mig lite sträv i halsen. Har nog någon infektion på gång" "OK då men va trist för dig!" Hej då. vi ses.

Om de bara visste att jag har flera paket med syndigt goda franska och italienska ostar i min jobbarkasse och hemma finns ljuvligt, lagom tempererat rött vin.Jag tänder ljus och tar med in till badkaret som doftar god olja och är precis lagom varmt. Chopins musik strömmar mjukt genom högtalarna och jag smuttar på vinet och tar en liten bit krämig vitmögel, den följs av en getost och till sist lite gorgonzola. Några smuttar till på vinet och Chopin har just avslutat sin konsert för mig.

Ibland behöver jag vara ensam en längre tid och då åker jag på en arrangerad retreat - gärna på något kloster. Där total tystnad råder under hela retreaten, bortsett från ledda meditationer. Men det går precis lika bra att åka på en egen retreat. Samma tystnad gäller och mitt hjärta börjar slå långsammare, mina hårda linjer i ansiktet blir mjukare och ögonen finner sin forna glans. Jag vandrar, fotograferar och skriver och jag är LYCKLIG

Vi har inte längre tid med att utveckla våra liv, vara förebilder för våra barn, framför allt inte det barn som har "bästa gren" inom sig. Tid.... men tid har vi ju; vi har 24 tim/dygn, 7 dagar/veckan. Jamen, då är det ju alla aktiviteter; hockey, simning, ridning, gymmet..........Kroppen har blivit mycket viktig.

Aktiv=bra       Sitta och t.ex läsa en bok =inte bra
Är det OK att lära ut till barn att livet inte är så kul hela tiden. Att man rent av har tråkigt ibland. Att man kanske måste öva på att ha tråkigt ibland.

Att resa bort helt ensam och redan på planet föra en dialog med sin inre människa om vad det är som ska upplevas. Att sitta mitt i kaoset på en flygplats i Asien och ha kraft och inre lugn som jag tror bara kan skapas om man har vant sig vid att vara ensam.

Förr kunde man hamna på glasberget men i dagens samhälle letar man i stället på internet efter en partner. Singel eller Enastående som jag föredrar att kalla det ses med ett "ont öga" i bekantskapskretsen. "Varför har du inte gift dig? (Jodå, man kan få den frågan av vissa mindre intelligenta) Jag brukar svara: "Varför har du inte skiljt dig än?" Då brukar frågandet sluta och den andra personen förstår ingenting och försvinner därifrån med fladdrande blick.
Jag tycker om att umgås med människor och jag behöver min ensamhet för att tänka nya tankar och se nya vägar.

Så jag är singel (enastående) och älskar alla mina vänner från djupet av mitt hjärta!

Bakom dörren...

Det ingen ser...

Ibland finns de bara där och trillar nedför kinden, varma, våta och förlösande.

TÅRAR

Man ska inte gråta utan hela tiden tänka logiskt och vara klok och erfaren.

Men ibland finns de ju bara där...

Mina tårar ser ingen...

Mina tårar finns bara bakom min stängda dörr.

Men om jag nu fått tårar, är det då inte meningen att jag ska kunna använda dem när jag behöver? 

Att låta dem rinna i strida strömmar...

"Clownen skrattar och clownen ler

men clownen gråter när ingen ser

tårar i strida strömmar

för clownen har egna drömmar"

God Natt Clown

Idag gick det inte så bra...

Vinden tjuter utanför och det är höst

Idag önskar jag att jag vore en stor brun björn-hona som kunnat krypa ned i ett gott och varmt ide och borra ner nosen, dra ett djupt andetag och vakna först till våren.

Jag tycker att vintern i norrbotten är mycket jobbig och det beror väl på att jag inte är van. Visst är det vackert en stund men ....

Jag känner mig fängslad i allt det vita, kalla som kräver att  jag har på mig så mycket kläder att jag knappt kan röra mig.

Mörkret tränger sig på nästan alla dygnets timmar och lägger sig som en strypsnara runt min hals.

Att leva i den - för mig - så jobbiga omgivningen gör att kraft försvinner, kraft som jag skulle behövt till att ta hand om mig själv. Jag skulle hämta energi till att förminska och så småningom ta bort min utmattningsdepression. Kraft som jag skulle behövt för att orka med min nyligen upptäckta diabetes. Kraft till ........men...... nu går allt till hösten och det tilltagande mörkret och senare den kommande vintern.

Jag orkar inte.

En promenad, tänkte jag, idag. Det gör ju inget att det stormar..... Jag kom ca 300 meter sedan fanns varken fysisk eller psykisk styrka att gå vidare så jag vände. Besvikelsen blir stor när jag inte kan göra allt det jag önskar utan kroppen sätter käppar i hjulet för mig. Innerst inne tror jag att jag en gång vinner och får tillbaka det som är jag......Men idag blev det en kopp te och sen sov jag gott som björnen i sin lya - åtminstone några timmar.

Man får vara trött och ledsen och arg och bekymrad det är OK.......MEN........

det finns en annan väg min vän och du är på väg....

Some where over the rainbow...

LÄNGTAN...

Ibland kändes det så långt borta.

Avståndet var stort och tiden var lång och hon kunde inte ändra på något... Bara vänta!

Vänta på att få återse det som alltid fanns i hennes tankar; landet hon älskade och människorna som blivit hennes närmaste vänner och familj.

Hon vaknade varje morgon och såg på bilderna vid sängen, en flicka och tre pojkar som fanns där så nära och så långt bort. Det gjorde fysiskt ont och ändå måste hon le när hon såg varje barns speciella drag. 
Maya var en enormt rar och lite blyg ung kvinna men som minsann hade humör när det krävdes. Så många kramar, så mycket skratt, så stor kärlek.

Samuel som oftast skrattade trots sitt handikapp och som hade förändrat hennes liv en gång vid byvägen. Samuel som var hennes hjärta. Hon hade uttryckt sig så den första gången hon skulle lämna honom. "He isn´t IN my heart. He IS my heart" Det hade inte funnits anledning att ändra den definitionen. 

Rajkumar som sträckt fram sin skadade hand mot henne och hon hade tagit den i sin innan hon såg att hela hans kropp var skadad. Både ben och armar var förvridna. Hon blev både rädd och ledsen men så såg hon hans ögon som log...Rajkumar skulle alltid finnas kvar. 

Nithin som kanske inte riktigt förstod allt vad som hände omkring honom och som hade en alldeles egen vilja och inte alltid ville göra som mamma och pappa ville. 

Hon älskade dem alla! De var inte hennes barn men de var hennes "Gudsbarn" i ordets bokstavliga betydelse. Barnen hade kommit i hennes väg för att göra hennes liv till det liv som var hennes.....hennes verkliga liv.....och hon insåg nu att hon hade gjort en skillnad för Maya, Samuel, Rajkumar och Nithin. 

Avståndet till dem hon älskade var stort och tiden, tills de skulle få vara tillsammans, lång. Men för varje dag som gick, varje timme så kom stunden närmare. Hon skulle åka till den plats på jorden som var hennes hem och till de människor som kommit henne så nära och som hon älskade över allt annat. Och hon skulle aldrig vända tillbaka till det ganska tomma liv hon levde nu.

Hon log mot sina bilder, sträckte på sig och gick upp ur sängen för att möta ännu en ny dag. Ganska fysiskt ensam men aldrig ensam i sina tankar och sitt sinne.

 

NED I VIKT OCH SUND OCH FRISK...

Funderade på rätt metod för att gå ned i vikt!
Sen blev jag en aning stressad.

Det ska väl inte vara så krångligt att gå ned i vikt tänkte jag glatt en solig morgon. Det hade blivit många MÅNGA extra kilon och jag var inte lite rund längre utan ........(ja, ni vet) Dessutom hade jag fått diabetes så det fanns bara ett val. "Kamma till sig" och gå ned i vikt.

Hitta en bra metod och sätta igång per omgående!
Som den organiserade kvinna jag är så satte jag mig vid datorn och sökte på "viktminskning". Så där ja, nu skulle det mest effektiva snart vara framme på skärmen och jag kunde hitta den optimala vägen till ett smärt och friskt liv. NOT!!!!

Det började lite försiktigt med hemsida för Viktväktarna. Mja.... Tveksamt! Jag hade en gång varit på några möten och fått gröna prickar på hela kroppen. Medan hela gruppen drack Coca Cola light i ohejdade mängder (det var helt tillåtet åtminstone på den tiden) så delade ledaren av mötet ut ett antal plastnycklar till de personer som gått ned enligt planen. De satte fast den lilla nyckeln i en nyckelhållare av plast under de andra deltagarnas jubel och applåder.

 Då viskade mitt bättre jag i mitt vänstra öra: "Vill du vara med i en grupp som jublar och applåderar över en plastnyckel för att en vuxen människa lyckats gå ned i vikt???" Jag tittade upp på min vänstra axel och höll med mitt bättre jag. Jag ursäktade mig artigt och sa att jag tyvärr var tvungen att uppsöka toaletten. Väl ute i korridoren smet vi nedför trapporna, jag och mitt bättre jag. Ute på gatan kund vi dra efter andan och inse att vi klarat oss utan en enda plastnyckel.

LCHF
Här skulle man strunta i kolhydrater och äta proteiner och en massa fett. Gärna mättade fetter i form av grädde och smör. Om man var sugen på en smörgås skulle man alltså bre smöret direkt på handen och slicka av det?! En annan variant var att bre smör på en ostskiva. Ja, vem vet!

Man kunde äta grönsaker som vuxit ovan jord dvs sallad men morötter var inte tillåtet. Sallad i Sverige på vintern.....vatten. Nåja det fanns ju andra grönsaker som växer ovan jord....men inte på vintern. 

Nej LHCF var inte min metod hur mycket man än gick ner.

GI
Här fick man äta kolhydrater, bara de var långsamma. Så det gällde att hålla reda på vilka matvaror som innehöll snabba eller långsamma kolhydrater. Så sikta på långsamma kolhydrater så blir det bra: Tveksam igen när jag i en tabell kunde se att det var enormt mycket bättre för mig att äta en Mars chokladbit än palsternacka. Hade man ändå inte missat något här?

Pulver, pulver, PULVER

Har ni sett så mycket pulver det finns på "gå-ned-i vikt-marknaden"?

För att nämna några; Nutrilette, Cambridge-kuren, Modifast och Naturdiet. 

Alla smakar hemskt och priset är ännu hemskare. Det smakar helt och hållet kemiskt oavsett vilken smak som uppges på paketet.

Pulver + träning

Nu kan man bli ännu effektivare genom att kombinera pulver med träning och dessutom ska det gå FORT. I den här gruppen återfinns Itrim och Extravagansa.

Priset ska vi inte ens tänka på! Stopp och belägg!

Dieter

Bland dieterna kan man roa sig länge....

Här några exempel ur den massiva högen.

Bikini metoden = ät så lite som möjligt under sju dagar.

Lyx metoden = Ät det finaste köttet/fisken och gärna ett glas vin till. Ju lyxigare desto bättre.

New York metoden = Träna stenhårt. Ät minimalt med kolhydrater och fett.

7-dagars metoden = Ät inte mättat fett och socker på sju dagar. Enligt den metoden har du nu ställt om dina matvanor och allt faller på plats av sig själv?!

Sist men inte minst har vi - STORA VIKTPAKETET - man darrar vid tanken!

Paketet innehåller

Top Formula Fat Burner Extreme

Top Formula Hunger Control

Top Formula Fat Blocker

Top Formula Carb Blocker

Om man ska äta max dos av dessa tabletter innebär det

780 tabl/mån

2 184 kr/mån

Gissa vem som blir gladast köparen eller säljaren?

CONCLUSION

Använd förståndet, ät allsidigt och rör på dig!

Älska eller inte älska...

Funderade lite på det här med ...

Kärlek! Älska! Vänskap!

Om man ser efter i Svenska Akademiens Ordbok så skriver man så här om den mänskliga kärleken:

1. "Man har en stark känsla eller böjelse för någon"
2. "Man önskar någon välgång och lycka"

3. "Man känner sig tillfreds i någons närhet"

Lite akademiskt kanske men det säger mycket om den mänskliga kärleken. Då kan det till och med vara ganska enkelt att känna kärlek. Men känner vi kärlek bara till någon annan? Nej, i bästa fall känner vi kärlek även till oss själva. Eller visar vi kärlek till någon för att få något i utbyte...? Är kärleken "villkorad", du får kärlek om du gör på ett visst sätt. Och är det i så fall kärlek?                          

Kärleken till ett barn, är den alltid villkorslös? Finns kärleken bara för det egna barnet? Kan föräldraskap vara "egen kärlek"?

Nu blev det lite jobbigt ...

Jag vet att kärlek till ett barn kan vara oändligt djup och ärlig även om barnet finns långt borta och inte talar samma språk.

Älska!

Här får jag ingen hjälp av Svenska Akademien, eftersom de inte hunnit till bokstaven Ä ännu.

Är det samma sak; känna kärlek och älska? Jag vet inte! Men tyvärr har ordet älska fått betyda så mycket. "Jag älskar dig", det är underbart och det vill vi alla höra och säga till någon mycket speciell.

Man kan också älska äpplen, Gran Canaria och klarrött läppstift. KAN MAN? 

För att nu inte tala om hur mycket man ÄLSKAR alla "vackra" människor på de stora festerna och premiärerna och "pussas i luften" och......

Ordet älska är utsatt för inflation!! 

Ja, och så har vi det där förhållandet som är så tråkigt, där den ena parten älskar och den andra "har sex". Jag har kanske gammaldags åsikter men jag vill ÄLSKA med min partner "annars kan det kvitta".

Vänskap!

Detta underbara ord när det används på rätt sätt. 

På Facebook har man "vänner". Många har MÅNGA vänner... Man får inte ha hur många vänner som helst, bara några tusen. Det är kul med vänner, särskilt på Facebook och i bästa fall vet man vad 23 av de heter, i alla fall i förnamn.

Jag kan inte få hjälp av Svenska Akademien här heller - de jobbar lite långsamt. MEN jag kan garantera att betydelsen av vänskap inte är den som visar sig på Facebook.

Vänskap är en dyrbar gåva som man måste vara mycket varsam med. 

En vän är ju någon som tycker om mig med både mina fördelar och nackdelar. Någon som jag kan sitta tyst med utan att det känns konstigt. Inför mina vänner kan jag gråta och visa min sårbarhet. Jag kan skratta ohejdat med en vän och vara hur barnslig som helst. En vän finns kvar när alla andra vänder ryggen till.

Vänskap behöver näring för att överleva och det är livsnödvändigt att vårda den verkliga vänskap som både ger och tar.

Elephants stick together and friends do too!

Hur tar man sig tillbaka?

Kan man ta sig tillbaka?

Är det alltid meningen att man ska ta sig tillbaka?

Kan det vara så att kraften tog slut för att det kapitlet hon höll på att skriva inte hade mer att säga. Det var lagom långt, lagom tjockt och orden var inte svåra men inte heller så lätta att folk skulle bli irriterade. Hon satt där med sin skrivbok med tjocka röda pärmar och som hon fått av en vän för länge sedan. Kunde det vara så att det här kapitlet var till ända. slut, finito, fin.....the end.

Så vad gjorde man då?

Skulle livet inte bara vara till för att förflytta sig från punkt A till punkt B och däremellan gå exakt den utstakade väg som någon i tidernas morgon hade "huggit i sten''. Då och då - men inte särskilt ofta - kunde det dyka upp en människa som hade andra funderingar och som försökte gå bara ett litet, litet stycke till höger om den upptrampade stigen. Det var otäckt, de andra människorna tittade, som om de vore både arga och rädda. En del vände sig bort för att slippa se den "stackare" som inte förstod bättre än att ta några steg till höger om stigen.

Varför gjorde människan så? "Det måste vara någon form av skada, kanske redan från födelsen", trodde någon. En annan hade en teori om det "moderna samhället, det var minsann annat förr"

Ingen av dem tänkte på att personen gjorde det för att han såg något därute -  fyra steg till höger om stigen - som han ville undersöka och lära sig mer om. Tänk om han hade funnit något som kunde få honom att känna något annat än det vanliga grå,grå,grå..... Han satte ned foten ännu en bit från stigen och det var då det hände......Han hade aldrig känt något som liknade det förr och han ville stanna kvar och visste att han funnit det han längtat efter....utan att veta vad längtan var.

Är det en saga eller hände det för mycket länge sedan.....eller händer det just nu???

Satt jag på den här stolen? Hade månen krupit bakom molnet? Hördes vindens svaga ljud....alldeles här....alldeles nyss?

Så hur blev det nu?

1. Hur tar man sig tillbaka?

2. Kan man ta sig tillbaka?

3. Är det meningen att man ska ta sig tillbaka?

Det är säkert olika svar för olika människor.

Men.....för mig.....?!

Mitt kapitel är färdigskrivet. Jag har skrivit alla mina ord. Jag gjorde bra ifrån mig ibland och snavade omkull då och då på de hala klipporna vid Kattegatt. Men det var mitt kapitel och jag skrev det utifrån de kunskaper och erfarenheter jag hade då. 

Nu vill jag börja ett annat kapitel; helt olikt det första men med samma författare.  Jag klev av stigen till höger och fann det jag sökte och nu kommer nästa kapitel handla om det jag fann. Mognad Tro Kärlek Indien.

Jag vågade ta några steg ut i det okända och jag fick ytterligare en chans till liv.

Jag har fått två utmattningsdepressioner, varken mer eller mindre, det är OK!

Jag är den enda experten på mitt liv och jag tänker vårda den människa jag är!

Elefanterna i Kerala kommer att hjälpa mig med sin styrka och kärlek.

Text: Ulf Pröjsen

Du ska få en dag i måra som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel,
og da kæin du rette oppatt æille feil i frå i går
og da får du det så godt i mårå kvell.
Og om du itte greie det og æilt er like trist
så ska du høre suset over furua som sist.
Du skal få en dag i mårå som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel.

TRANSLATION

Hi Planet Earth!

You don´t speak Swedish?!

Remeber the translation gadget on the right side of my starting page.

You will find a lot of different languages. Hopefully yours aswell!

Det kan bli för mycket...

"Gå i väggen"

Vi använder oss ibland lite lättvindigt med uttryck som ovanstående eller "Utbränd". Några dagar av huvudvärk eller för många aktiviteter är inte utbrändhet, inte något vi kan skratta åt över en kaffekopp.

Jag gick igenom detta 2001 och tyvärr har jag kommit i samma situation igen under 2012. Sorgen och tröttheten är enorm och dessutom känns det fortfarande lite skamligt att inte alltid vara stark, kreativ och aldrig tvivla på sin egen kraft....

Men jag gjorde det; tvivlade på min egen kraft och vågade inte visa det som gjorde så ont och som hindrade mig från att leva det liv jag önskade. Inte var det min önskan att inte kunna ta vilket arbete som helst, att vara känslig för stressiga arbeten och ändå försöka förklara bort det med något annat....värk eller "jag är inte uppdaterad" när sanningen var att jag inte längre hade KRAFT! Min fritid gick åt till att sova och försöka laga lite mat, läsa, promenera och meditera för att klara vardagen. Men det var ytterst få som visste hur det verkligen stod till. Jag kunde bara anförtro en enda människa hela sanningen.

Till sist förstod jag att jag nog aldrig mer kommer att arbeta heltid; jag har inte kraften kvar. Kanske något projektjobb i bästa fall. Det var en oerhörd sorg att inse det. Att förstå att det inte skulle hjälpa hur mycket jag än ansträngde mig....eller rättare; då skulle det absolut inte fungera utan bli ännu sämre. 

Det kändes konstigt att förstå att min ålder nu var en fördel för mig. Jag skulle kunna ta ut pension. Flytta och ge mig själv en period där jag får göra det jag älskar mest på den plats jag älskar mest. Vakna på morgonen och veta att jag har gjort allt vad samhället krävt av mig och jag fick betala dyrt i form av två utmattningsdepressioner. Men också veta att det finns en ekonomisk grundtrygghet, att solen skiner, havet är varmt och på marknaden kan jag köpa goda nyttiga råvaror och laga min middag i lugn och ro. Jag ska sitta på min veranda och se solnedgången i havet och bada i månskenet.

Om du tillhör dem som inte tror eller vill tro på utmattningsdepression eller utbrändhet; läs nedanstående artikel.

Utmattningssyndrom (utbrändhet)

Utmattningssyndrom, utbrändhet, kan man få efter långvarig utmattning eller psykosocial påfrestning. Det kan ge både psykiska och fysiska symtom, som värk i axlar, nacke och rygg, sömnproblem, koncentrationssvårigheter och ångest. Har du problem med stress eller sjukdomar kopplade till stress ska du kontakta din husläkare eller företagshälsovården.

Utmattningssyndrom uppstår ofta som reaktion på långvarig stress. Vi klarar för det mesta av att hantera stress om vi bara får tillräcklig tid för återhämtning. Om denna balans mellan stress och återhämtning under en längre tid inte fungerar börjar kroppen sända ut signaler om att stressnivån är för hög. Med tiden blir man tröttare och risken är stor för fysisk och psykisk utmattning.
Utmattningssyndrom kopplas ibland till situationen på ens arbetsplats. Men även andra påfrestningar kan vara utlösande, till exempel långvarig arbetslöshet eller svårigheter i privatlivet.

Symtom på utmattningssyndrom

Utmattningssyndrom ger både fysiska och psykiska symtom. Vanligen har insjuknandet föregåtts av ett eller flera stressrelaterade besvär under en längre period, exempelvis:

• fysiska symtom såsom värk, hjärtklappning, mag-tarmbesvär, yrsel, ljudkänslighet
• sömnstörning
• känslomässig labilitet eller irritabilitet
• nedsatt förmåga att hantera krav eller göra saker under tidspress
• koncentrationssvårigheter eller minnesstörning
• påtaglig kroppslig svaghet eller uttröttbarhet som inte går att vila upp sig ifrån.

Själva insjuknandet kommer ofta smygande, men kan ibland vara dramatiskt då man upplever att man går in i väggen. Man kan då plötsligt få svårt att orientera sig, svårt att göra vanliga saker som till exempel att låsa upp en dörr, bli förvirrad, känna stark ångest och få svår yrsel.
När ens prestationsförmåga försämras är det lätt att känna sig misslyckad, få skuld- och skamkänslor och bli nedstämd. Man blir känslomässigt utmattad och överkänslig för all slags stress. Fortsätter tillståndet blir ångestattacker vanliga. Nedstämdheten och de depressiva symtomen kan utveckas till depression.

Förebygga utmattningssyndrom

Ta regelbundna pauser i arbetet och i andra aktiviteter varje dag. Perioder med hög stress behöver följas av ledighet med tillräcklig tid för återhämtning. Var uppmärksam på hur du mår. Ju tidigare du lägger märke till de stressrelaterade besvären desto snabbare kan du hejda att de blir värre.
Tala med dina arbetskamrater om vad ni kan göra för att förbättra arbetsmiljön. Diskutera med dina närstående om hur du kan förändra förhållandena hemma och på fritiden.
Det här kan du göra för att minska din stress:

• Ta tid till återhämtning. Detta behöver inte bara vara vila utan kan också innebära att man motionerar eller umgås med familj och vänner.
• Öva på att säga nej till saker. Gör det klart och tydligt, utan onödiga förklaringar.
• Försök att få avlastning. Våga be om hjälp.
• Ät på regelbundna tider.
• Sov tillräckligt. De flesta vuxna behöver mellan sju och åtta timmars sömn för att fungera bra under dagen.
• Rör på dig regelbundet. En halvtimmes promenad om dagen är en bra grund.
• Träna sinnet enligt mindfulness-metoden för att förebygga, lindra och hantera stress.
• Minska onödigt sittande vid datorn.
• Stäng av mobiltelefonen, speciellt när du åker kommunalt eller kör bil.